https://johannesdivinius.se

Là où domine le spectaculaire concentré domine aussi la police.

Debord

De senaste fyrtio och framförallt tjugo åren har vi sett en kraftfull offensiv mot sådant som den västerländska arbetarklassen tidigare kunde betrakta som rätt självklart: arbete, bostad, utbildning för ens barn, sjukvård och en pension som gjorde att man inte behövde gräva i soptunnor efter pantburkar för att äta sig mätt.

Men den sortens klassoffensiver är också krävande – i realiteten är de inget mindre ett slags form av inbördeskrig, fast med icke-militära medel. Om klassoffensiven drivs för långt hotas sammanhållningen inom de klasser som innehar den politiska makten. Risken är då stor att det fredliga inbördeskriget förvandlas till ett reellt, beväpnat inbördeskrig. De närmast inbördeskrigsliknande scenerna i USA under presidentvalskampanjen kan sägas illustrera vad detta innebär i praktiken.  

Den som vill genomföra en analys av det nuvarande skedet i Västerlandets politiska liv har, vill jag hävda, en hel del att hämta från Poulantzas teori om staten som en hegemon. Hegemon betyder i det här sammanhanget att staten använder sin auktoritet för att upprätta samförstånd och därmed förhindra att det kapitalistiska samhället slits sönder i olösliga konflikter. En betydande del av statens och myndigheternas verksamhet handlar därför om att kommunicera ”gemensamma värderingar och förhållningssätt”.

Om statens hegemoniskt-kommunikativa funktion åsidosätts riskeras själva statens existens och i förlängningen också den politiska klassens försörjningsbas.  Staten är således inte enbart den scen på vilken de härskande klasserna utkämpar sina inbördes intressekonflikter och samordnar sina offensiver mot de underordnade samhällsklasserna.  

En välkänd och rätt förutsägbar historicistisk invändning mot Poulantzas teori är att statens hegemoniska funktioner är underkastade samma förvandlings- och upplösningsprocess som alla andra samhälleliga institutioner. Staten kan således uppträda som hegemon endast om den förmår att frysa eller skjuta upp den historiska process i vilken den är lokaliserad och i vilken den kan bli föremål för ifrågasättande och motstånd. Förenklat uttryckt kan detta sägas vara kärnan i den kritik mot strukturalistiskt politisk analys som bland annat Guy Debord ger uttryck för i Skådespelssamhället (La Société du Spectacle). 

Det avgörande för att en sådan revolutionärt-reaktionär maktstrategi skall kunna bli framgångsrik är, menar Debord, att folkmassorna konverteras till en ”ensam massa” (Riesman) av apatiskt passiva åskådare.  Demokratiska rättigheter under kapitalismen är i själva verket inget annat än kringskurna rättigheter, exklusivt förbehållna den medborgare som låtit sig reduceras till passiv åskådare. Rättigheter som upphör så snart dessa folkmassor lämnar åskådarrollen och försöker uppträda som aktörer. 

Samförstånd eller kon-sensus handlar om en iscensättning som bara kan äga rum i en specifik sektor av samhället som sträcker sig långt bortom staten i snävare mening. Debord kallar denna sektor för skådespelssamhället eller ”spektaklet”, för att nu använda en gallicism.  

Termen ”sektor” är dock missvisande, för skådespelssamhället är, enligt Debord, inget annat än helheten av det kapitalistiska samhällets samtliga relationer, försåvitt de är förmedlade av föreställningar och i synnerhet bilder. Dessa föreställningar är inte bara subjektiva bilder som godtyckligt uppstår i relation till den enskildes behov, t.ex. om jag tänker på ett glas vatten när jag är törstig. Poängen är att det handlar om föreställningar som är betingade av de sociala relationer i vilka de uppstår.    

Debords resonemang kan illustreras av den typ av abstraktionsprocesser som, enligt Marx, äger rum i en enkel varubytesrelation. En skomakare vet exempelvis att hans skopar är värt två par handskar, men skomakarens abstrakta föreställning om skoparets bytesvärde är inte godtycklig utan objektivt betingad av en ekonomisk lag. Denna lag är värdelagen, som i detta fall förutsäger att skornas bytesvärde är två par handskar, men endast om skornas värde är lika stort som handskarnas värde i termer av den arbetstid som på en samhällelig nivå i genomsnitt åtgår för att ur ett ogarvat skinn bereda ett par skor respektive två par handskar.

Enligt Debord är Marx’ resonemang tillämpbart också för att förstå uppkomsten av exempelvis reklambilder, som i ett mer komplext varuproducerande samhälle formar och designar konsumentens behov och begär så att det riktas mot en viss vara.   Reklamen är i sin tur närbesläktad med propagandan som sprider ut skådespelssamhällets spektakel i koncentriska rörelser till samhällets alla nivåer.

I det sammanhanget noterar Debord att skådespelssamhället har en kommunikativ roll, som är avgörande för all samhällelig och i synnerhet statlig administration. Det är inte svårt att se att Debord här närmar sig en tematik vi känner igen från Poulantzas, nämligen att den politiska klassen använder kommunikation som ett redskap för sina hegemoniska ambitioner.

Debord hävdar emellertid att staten, i viss mån, förlorar sin självständighet när den träder i relation till skådespelssamhället; skådespelssamhällets spektakel kan aldrig reduceras till en ”megafon” eller ett ”flygblad” för den exekutiva politiska klassen. I skådespelssamhället gör staten och administrationen bildligt uttryckt ett spektakel av sig själv, dvs. den iscensätter sig själv, vilket innebär att den i viss mån upphäver sin egen oifrågasättbara upphöjdhet.       

I skådespelssamhället får de högsta politikerna stjärnrollerna, medan statens byråkratiska kadrer får nöja sig med att sitta på främsta parkett bland teaterns mest lojala och entusiastiska publik. Längst bak, på de sämre platserna, sitter vanligt folk i mörkret, långt bortom synhåll för de aktörer som självsäkert uppträder på teatersamhällets upplysta scen. De enda som rör sig bland bänkraderna är polisspionerna som snokar runt bland publiken; i det perfekta skådespelssamhället perfektioneras också polisstaten.   

Även om vi, för tankeexperimentets skull, accepterar premisserna för Debords resonemang verkar det svårt att fullt ut tillämpa det för att förstå det nuvarande skedet i Västerlandets politiska liv och konflikter. Skådespelssamhällets tekniska infrastruktur utgörs inte längre av bio, radio och TV, utan interaktiva medier på digitala plattformar.  Den vanlige medborgaren är lika maktlös som tidigare, men uppträder nu på scenen med en alldeles egen liten roll.

Det samhälleliga skådespelet förvandlas därigenom till ett gemensamt rollspel. Ett rollspel där de politiska aktörerna bekräftas, inte enbart av att medborgarna förvandlas till betalande publik, utan av att de själva förväntas delta i maktens skådespel. Ytterst dela maktens vanföreställningar, dess hysteri och vanvett.

I en sådant, skenbart, decentraliserat rollspelssamhälle är det förutsägbart att rollspelsdeltagarna förvandlas till varandras spioner och poliser. Rollspelssamhällets tekniska plattform möjliggör också att man utestängs från rollspelssamhället. I praktiken en dödsdom, som bekräftas av att man förlorar sin digitala status och identitet och därmed kan utestängas från nätet, banktjänster och butiksbesök.

På så sätt bekräftas att det digitalt-ideala rummet fullständigt erövrat och lagt under sig det yttre fysiska rummet.  Om detta rollspelssamhälle iscensätter kapitalets pandokratiska diktatur eller det gröna kapitalets klimatstat är i det sammanhanget likgiltigt.

Själva den etablerade partipolitiken i Frankrike är en produkt av “la nomenklatura française”, klass som examineras i de administrativa elitskolorna. En klass sammanvävd med finansoligarkin.

Krisen hos denna klass löper jämsides med krisen för finanskapitalet.   Omslagshastigheten hos de presidentkandidater den produceras har således kortats av i sådan takt att en femårig ämbetsperiod förvandlats till en outhärdlig evighet.

Sarkozy var säkerligen menad att hålla i två presidentperioder – han höll en. Trots att han var en ambitiöst försök att bli en slags fransk Blair, en repriserad nyliberalism med franska färger.

Hollande var ett ännu tröttare försök till en aldrig allvarligt menad repris på Mitterrand, som fallerade på ett så pinsamt sätt att Hollande inte ens behövde övertalas att ge upp.

Macron då? Vad har Macron varit annat än en  repris på reprisen? En föryngrad mindre viril version av Sarkozy, en helt igenom syntetisk produkt, med ett syntetiskt parti utan märg och blod. Jag förespådde att han skulle bli den minst populära presidenten under femte republiken.

Så illa blev det inte om man ser till popularitetsmätningarna. Men om man ser till omfattningen av gatuprotesterna i Frankrike så kommer man rätt nära. Femte republiken är i sin djupaste kris någonsin – frågan är bara när och hur den femte republiken kommer att ersättas av en formellt eller informellt ny, mera auktoritär konstitution.

Lustigt nog kan man se Zemmour som just ett uttryck för denna kris. En kandidat som hämtats inte från de administrativa elithögskolorna, utan från journalistkåren, denna republikanska motsvarighet till den gamla prästståndet.

Men vi pratar nu inte om en folklig landsvägspräst, en man av folket. Utan vad som i allt väsentligt måste betraktas som en sista utväg för makten. En avgörande transformation, så makten sätter in sitt yttersta.

Då den förklär sig inte som anglifierad neoliberalism eller boboistisk antikapitalism, utan som ren nostalgi. En reprisernas repris, som suger upp hela retoriken från gamla Front National och ompaketerar den till en ofarlig islamism-kritik.

En islamismkritik som långt ifrån är ny – notera att Sarkozy också använde den typen av retorik och kritik mot les banlieues, mot gängen, mot de kriminella. Men det förblev retorik.

Skillnaden är att det nu handlar om en retorik för ett nytt auktoritärt styre, som lockar med sig väljare från Macrons parti, från Le Pens reformerade Front National, i en slags nostalgisk, anti-islamistisk fransk version av det israeliska Likud.

Ett parti redo för ett militariserat undantagstillstånd inom ramen för EU och Nato. Ett parti för en president beredd att ge det nya europeiska pandokratiska styret ett ansikte anpassat för Frankrike…    

Blad II. Sverige: 1979–1991

Låt oss så förflytta oss från Frankrike till Sverige vid tiden runt det nuvarande sekelskiftet. Här finner vi i utmognad och också utlevad form en stat, fast med långt äldre och starkare rötter än den Orleanska. En stat med anor åtminstone tillbaka till Gustav Vasa.   

Denna stat är den socialdemokratiska välfärdsstaten, efterträdaren till den oskarianska staten.  En stat där den jordägande aristokratin ersatts av en arbetarrörelsearistokrati i samverkan med den redan etablerade utrikiska och svenska industri-och finansaristokratin.   Symboliskt nog låter sig denna stat hellre representeras av den aristokratiske Palme än småskolläraren Erlander.

En stat som kan ta åt sig äran av att ha pressat undan de sista resterna av den senige svenska småbrukaren och gett honom enkelt respass in till storstäderna.  Som lyckats inordna både pappersbrukspatroner och arbetare i ett större och långt värdigare sammanhang. En veny bortom fabriksstängslet, strejken, kravallen.  

En stat som fått båda parter att besinna sig. Höja sig upp till statens och finanskapitalets sfär. I Saltsjöbadsavtalets anda. Samarbetsanda. Hegemoni.  Inte Clemensnäsandan. Inte andan från Seskarö och Ådalen.

En stat som infört en närmast republikanskt kärv enhetsskola och kastat realskolan på soptippen. Som steg för steg berövar läroverken på deras glans och i praktiken infogar dem i denna enhetsskola.  Som tränger in i de ornamenterade universitetsbyggnaderna och framtvingar ett linjesystem, där nya skikt och klasser av statstjänare, byråkrater och chefer skall formas.  

En stat i stor utsträckning lett av ett parti: det socialdemokratiska. Prytt med röda fanor och förgyllda tofsar. Till namnet ett arbetarparti, men i realiteten den politiska klassens parti. Runt vilka samlar sig arvtagarna till det som en gång var den oskarianska statens ämbetsmannakår, förevigad i Strindbergs smädesskrifter. Som de borgerliga partierna nödgats acceptera för att åtminstone få de ordnar, medaljer och ämbeten som blir över. 

På pappret är denna stat en monarki. Javisst. Fast med en monark, Carl XVI Gustaf, som tvingats avkläda sig den sobelpälsbrämade manteln och som, iförd kostym från Melka, fått lära sig åka rulltrappa i riksdagshuset vid Sergels torg.  En monarki hungrig att ingå i den Nya Världsordningen. I Europa, i det Neuropa som låter sig skymtas genom EG. Inåt en välfärdsstat. Utåt en liten hungrig imperialistisk stat.  

Men som snart, skall det visa sig, är fullt beredd att sätta suveräniteten, den blodsvunna suveräniteten från Gustav Vasa på spel. För nationen, emot monarkin? Nejdå. Den främsta anledningen är att handelskapitalet och det industriella kapitalet inte längre är tillräckligt profitabelt. Ett annat, nytt industriellt industrikapital, med mer robotar, informationsteknik och datorer måste ta vid.

Men viktigare: ett långt mer finansialiserat kapital, som mer än tidigare hämtar sina revenyer oberoende av det industriella kapitalet, på börsen, i valutamarknaderna. Som kräver sitt, som inte längre kan nöja sig med det Saltsjöbadsavtal kan erbjuda. För att det inte längre behöver något avtal med textilarbeterskan eller varvsarbetaren.

Det är här som man måste börja massagen, uppmjukandet.  De nya idéerna finns redan där, den många gånger omtalade nyliberalismen. Med betoning på ny, för det är inte främst Locke eller ens Hayek som är viktig här, utan Friedman, Lucas, Le Page.

På sin sida har man den gamla trötta borgerliga landsortspressen, som har lättare att överleva än den socialdemokratiska eller kommunistiska pressen. Man har murvlarna, de borgerliga författarna, litteratörerna. Man har tankesmedjor, nya påfund från andra sidan Atlanten. Det är dock trögt, för de flesta sitter bekvämt med ändalykten i den socialdemokratiska sitsen, med författarlöner och konstnärsstipendier. Så man får fylla på med en del fäsörer och irrhjärnor, som Jüri Lina, figurer runt EAP med flera. 

Men tack och lov! Man har något viktigare, man har någon som kan ge gestalt åt de nya idéerna på ett sätt som appellerar, som vädjar till den svenska småbrukaren, fiskaren, småföretagaren. Man har Fälldin och så har man Boman. Boman får representera småföretagaren och skärgårdsbon. Med kniv i bälte. Inte svärd som sin föregångare i Tegnérs dikt.  Fälldin: det är den försmådde svenske småbrukarens röst i Geijers anda. Som ställs mot Palme, som får tjäna som en sentida representant för den svensk-baltiska jordägande aristokratin.

Stilistiskt en lysande figur som bara störs av krumbukterna från Bomans inte fullt så nogräknade efterträdare Adelsohn.

Man inleder i början av 80-talet med att underlätta fondsparande, med smärre justeringar av socialförsäkringarna, bland annat genom att generöst lägga några karensdagar till den tidigare sjukförsäkringen. Man angriper löntagarfonderna – detta så förhatliga försökt från fackföreningsbyråkratin att sno åt sig andelar i kapitalet.   Man fortsätter så med lönebildningen – så framgångsrikt att exploateringsgraden ökar och löneandelen pressas tillbaka åtminstone långt in på 90-talet. Ett stort tack till alla inblandade!

Men man har mod till mer, man pillar försiktigt på utrikesrelationerna, som Palme svartsjukt vakar över. Förvisso är Sverige informellt med i NATO, förvisso håller man officerskåren vid liv, med en blandning av skjutövningar, brända drycker, smörgåsbord och lukrativ ryssrädsla. Men det räcker inte. Man vill utmana ryssen i hans eget hemmavatten – Östersjön. För var det inte han som började?

Men det är inte det viktigaste, trots allt. En ny ordning skall etableras, på djupet, som skall tränga in i staten och dess institutioner. Det är 80-talets berömda ”systemskifte”. På den parlamentariska vägen, genom utredningar, kommittéer, kommissioner, omröstningar.

De så kallade ”nationalekonomerna” spelar en inte helt oväsentlig roll i denna process. Titeln är tyskt akademisk, men i deras huvuden finns bara amerikanska teorier: Tobin, Modigliani och så Friedman förstås. Det finns få som uttrycker en avvikande mening, som exempelvis Sven Grassman.   Som naturligtvis blir ostraserade och förlöjligade. Under lång tid skall striden fortfarande föras här: Om huruvida den svenska staten är bankrutt eller ej, om det går eller inte går att sänka inkomstskatter och pressa ner budgetunderskott, osv.

Etablerandet av denna nya ordning är inte utan sina kuppartade, revolutionära eller åtminstone språngartade moment. Låt oss bara kort rekapitulera de mest kända: Den Underbara Natten (1981), Löntagarfondsdemonstrationen (1983). Novemberrevolutionen (1985), mordet på Olof Palme (1986), Strejkstoppet (1990), Växelkursdebaclet (1992), Lindbeckkommissionen (1993). Det hela krönt av EU-inträdet (1994), följt av 90-talets programmatiska massinvandring. I skuggan av Sovjetunionens sammanbrott hösten 1991. 

Den så kallade fjärde industriella revolution man ibland talar om kommer att öppna upp för en ny ackumulations-regim. En regim för ett nytt kapital, ett digitalt, bio-ekologiskt kapital. Om detta innebär ökad hållbarhet och mindre miljöförstöring är i sammanhanget sekundärt.

I alla händelser står vi inför ett omvandlingsnummer av gigantiska proportioner. Ett omvandlingsnummer som oundvikligen måste innefatta betydande inslag av magi och bedrägeri. Tidigare kapital måste förintas och lösas upp i det nya digitaliserade, bio-ekologiska kapitalet.

Det nya kapitalets överlevnadsförmåga är avhängig av om den kan öka kapitalets lönsamhet och följaktligen dess profitkvot. Det givna villkoret här är att arbetets exploateringsgrad ökas.

Mycket tyder på att den nuvarande pandemipaniken gett en flygande start för dessa försök, eftersom de (troligen) lett till en betydande inkomstomfördelning och åtminstone en tillfällig sänkning av lönernas andel av förädlingsvärdena. Nya fiktiva/finansiella corona-kapital har byggts upp, fulla av förväntningar som otåligt väntar på att bli infriade, så snart det digitala, bio-ekologiska kapitalet är redo att leverera.

Men där finns också en mer sinister aspekt av detta välkända omvandlingsnummer, som kapitalet iscensatt allt sedan sin spädaste barndom då det uppträdde som ett ungdomligt, äventyrslystet handelskapital, nämligen arten av arbetskraftens exploatering. Det handlar nu inte enbart om att exploatera och behärska den mänskliga arbetsdagen och livscykeln, utan själva det genetiska biofundamentet för denna arbetskraft. I första hand som källa för bio-data och bio-råvara, men i sista hand som exploateringens själva föremål.

Medan i tidigare skeden kapitalet tömde öknarna och haven på olja, som sedan raffinerades till drivmedel för den kapitalistiska varuproduktionen, handlar det nu om att raffinera människan själv. Raffinera henne så att hennes liv och livscykel ständigt förädlas och uppgraderas i takt med rytmen i det digitala bio-ekologiska kapitalets produktion, cirkulation och reproduktion.  Kan människan överleva detta raffinerade och raffinerande arrangemang utan att själv fördunstas, likt bensinångorna i kapitalets förbränningsmotorer?

Mycket tyder också på att en betydande art, grad och omfattning av våld kommer att fordras, Våld som i sin tur bygger på avskaffande av den ursprungliga borgerliga statens liberala fri-och rättigheter, ja i förlängningen den liberala staten själv. Denna omvandling sammanfaller dessutom med ett skede av ökande motsättningar, klassmässiga och etniska, som i sin tur kräver ett återupprättande av statens exekutiva makt.

En ny ackumulationsregim för den fjärde industriella revolutionen riskerar således att leda till upprättandet av vad man kanske skulle kunna kalla det digitala bio-ekologiska kapitalets revolutionärt pandokratiska diktatur.

Mark Fisher anmärker någonstans att i den reellt existerande nyliberala kapitalismen är det som om historien, ja själva tiden stannat. En träffande beskrivning för en stor del av tiden i väst efter 1989/91.

Men det har sedan 2007 stått allt mer klart att den typen av glacialisering av historien kräver betydande ansträngningar att hindra historien att ta fart, att dela befolkningarna.

Den mest kända delningen är väl den vi känner bäst. En slags underlig ”regnbågsallians” av kvinnor, invandrare, minoriteter, sexuella minoriteter osv. Som ställs mot ”vita män”, en slags fiktiv sammanfattning av det befolkningssegment som utgörs den inhemska arbetarklassen.  Finns det någon som propagerar för den utanför DN:s ledarredaktion?

Men denna allians är bräcklig och mycket tyder på att den inte räcker för att hålla historien på avstånd och väst nedfruset.

Hur bräcklig alliansen är ser vi nu illustrerat i Zeit, en av de mest respektabla tidningarna i Tyskland – kan  vi kalla den Tysklands DN? I klara verba skriver  en viss Christian Vooren om nödvändigheten av att dela Tyskland i två delar: den hotade och den hotande.  Till den sistnämnda gruppen räknar Vooren de ”statsfientliga” (staatsfeindliche).

Notera glidningen: det väsentliga här är inte vaccinerade och icke-vaccinerade, utan att man i den sistnämnda gruppen kan finna de statsfientliga. De element i samhället som inte kommer att åtnjuta medborgerliga rättigheter. De som ett kommande undantagstillstånd kommer att rikta sig mot….

We are already living in a time of civil protests in Western Europe, approaching civil unrest and perhaps also a civil war. No serious popular movement wants a civil war. It wants to avoid it. But if a civil war comes, we already know how the ruling classes will respond: by declaring the Western European countries in a state of emergency.

The riot in Rotterdam (“de rellen in Rotterdam”) on Friday evening 19 November gives a show case of how such a state of emergency might be put in place. In fact, the Dutch government has already set the ground for a state of emergency by preparing the people for a partial lockdown and the coming introduction of covid passports.

Making a statement against these plans was the aim of the protesters that turned up on the streets of central Rotterdam that Friday evening. They were not many; just a ten according to the police. With hardly any visible signs.

About half an hour later a few numbers of scattered, ill equipped police officers showed up. Nothing seemed to happen.

But unexpectedly an entirely different species of protesters entered the streets, with their faces covered by balaclavas. Most likely “football supporters” or hooligans to put it more accurately.  

The situation heated up. The city major, Ahmed Aboutaleb, was informed and the number of police officers increased.  Fireworks exploded. Rioters dressed in black mixed into the protesters, hooligans and second generation young male migrants. The composition of the mass altered and with it the power of the crowd.

The streets were overtaken by rioters. Police cars were set on fire. The police withdrew – the rioters had gained control of the street.  

Suddenly it was as if the French banlieues have moved from France to the Netherlands and from the suburbia to the city centre.

Riot forces and police officers from the entire country were summoned to Rotterdam, with helmets, riot gear and fire arms.  Shots were fired and two persons were hit. One of them bleeding out on the pavement, with neon lights from the local HM store on the street corner in the background.  

Protesters were wounded and arrested. The city centre was taken back by the police, block by block.

There has been rumours about the entire riot being a set-up, carefully planned by the authorities in cooperation with police forces of the European Union.

None of this matter. The point is rather the unmistakably hooliganistic nature of the protests and the riots.  That we are dealing qualitatively different kind mass than the one showing up in the protests of the dockers in Rotterdam or in Trieste.

It bears the marks of what we might call the surplus population of the Western capitalist countries, a mixture of people living on welfare, semi-criminals, criminals, unemployed, including a shadow population of undocumented migrants, etc.     

Once these elements mix into the popular protests and working-class movements nothing of value can be accomplished. Because these people lack political consciousness, making them open to all sorts of adventures. In particular open to serve any master that pays them or triggers them into action.  For the purpose of undermining a government that promotes popular interests or for the purpose of destroying a popular movement.

We do not know exactly the motives the rioting masses in Rotterdam, but there is much which suggests that the were there to burn, loot, steal, fight, and create all sorts of chaos. In this case the actions of the rioters did not lead a state of emergency or curfew, but next time it very well may.  

Blad I. Revolutionens historia: Frankrike 1848–1851

(en lisant Marx)

Den etablerade ordningen. Julimonarkin. Louis Philipp och huset Orleans. Den borgerliga monarkin, som gett luft och näring åt den nya ordning som störtat huset Bourbon och inte accepterat Metternich. En stat mot den jordägande aristokratin, för industrikapitalistiska klassen och för finansaristokratin, som har sina fingrar långt nere i Julimonarkins skattkistor.

På sin sida har man betydande delar av officerarna, prästerna, journalisterna, advokaterna och universitetsakademikerna. Men det räcker inte: Julimonarkin möter motstånd – ett litterärt ett, ett intellektuellt motstånd. Ej materialiserat bortom skrivbordet, cafébordet. Motståndet hos de intellektuella, litteratörerna och de fritänkande bland advokaterna.

Dessa ynkliga röster, dessa bladvändare, dessa bläcksuddare. Somliga elegant klädda chefredaktörer, andra mer luggslitna tillfällighetsskrivare. Det gemensamma: att de fattar pennan. Vad får dem att fatta pennan och doppa den i bläcket? Behovet att uttrycka sitt republikanska sentiment, sin republikanska tro och sitt republikanska minne.

Det är så det börjar: först tron, minnet och ilskan, sedan pennan.  Tron på nationen, minnet av nationen, ilskan över förlusten av nationen.  En tro som omsätts i pamfletter, tidningsartiklar, smädeskrifter, biljetter, karikatyrer och rena oförskämdheter.   

Men tron tar gestalt bortom papperet, bortom frasen. Den blir till innehållsmättad fras, till återuppväckt fransk nationalism och republikanism. En nationalism som kräver skyddstullar, i strid med det makliga borgerliga förståndet, uttolkat av ekonomer som Say eller historiker som Guizot.  En nationalism som passar industribourgeoisien, som häri finner sin främste förespråkare.  En patriotisk anda som tar gestalt i partier och fraktioner av republikaner: småborgerliga demokratiska republikaner och borgerliga republikaner (Cavaignac).

När ekonomin krisar 1845–1847 får man sin chans. Man störtar Louis Phillip i februari 1848 utan konfrontationer med nationalgardet.   Nationalförsamlingen har man redan, men nu kan man bilda regering – provisorisk visserligen – bestående av socialdemokrater (”Berget”), republikaner, demokratiska republikaner, men också reaktionärt monarkistiska anhängare av det Bourbonska huset.  

Men inte allt är som det skall: man stödjer sig på det kommunistiska proletariat som Hegel tiotal år innan beskrivit som en pöbel. Proletariatet, i industrierna.  Det är inte bra. Det är heller inte bra att man behöver militärer, soldater och officerare, som till sin sociala natur är opålitliga. Som i likhet med trasproletariatet kan gå åt än det ena, än det andra hållet.  Lyckligtvis har man på sin sida småborgerligheten i sina boulangerier och pâtisserier samt massan av parcellbönder i sina trånga, ofta fönsterlösa stugor.

Genom Händelserna i juni 1848, det så kallade ”Junislaget”, krossas parisproletariatet med våld – Nationalgardet är inte längre neutralt och skott avlossas.  Anarki ställs mot ordning. De segrande klasserna får – äntligen! – ett dokument att hålla sig till. En ny författning, avpassad för den borgerliga republiken!

Rösträtten är allmän. Friheterna är återställda, heter det, men inte obetingat. För där finns ett obligatoriskt ”men”. Detta ”men” är den offentliga säkerheten.  Revolutionen har gett upphov till en ny ordning, en ordning som känner sina fiender såsom den känner sig själv.  

Motsägelserna staplas på varandra i författningen. Inte bara i motsägelsen mellan orubbliga rättigheter och godtyckliga undantag. Utan framförallt i det fåfänga försöket att foga in en maktdelning mellan lagstiftande makt (Nationalförsamlingen) och exekutiv makt (regeringen). En maktdelning som maktalliansen inte tål och staten inte tillåter.

I monarkens ställe träder nu presidenten, författningens kanske svagaste institution, som inte kan lösa konflikten mellan lagstiftande makt och exekutiv makt, bara göra den än mer oförsonlig. På sin sida har han de opålitliga militärerna. Så visar det sig alltså att den nya författningen inte eliminerat detta hot, bara förflyttat det till en ny nivå.

Utvändigt kan denna författning överleva endast genom att försätta Paris och nationalförsamlingen i ett permanent belägringstillstånd. I skuggan av bajonett och musköt. Militären blir nu självsäkrare än någonsin.  Först under Cavaignac som provisorisk diktator, sedan, efter det att parcellböndernas röster avgör valet 2 december 1849, under Louis Bonaparte som president.

Det är nu som kampen och konflikten mellan den lagstiftande makten och den exekutiva makten når en höjdpunkt, då antingen den ena eller den andra måste ge vika. Eftersom nationalförsamlingen saknar stöd från militären och inte ens kan rekvirera ett säkerhetsgarde blir det den som måste falla.   

Den åtföljande våren 1849 blir i mycket en slags omvänd spegelbild av våren 1848: en vår för reaktionen. Det borgerligt republikanska partiet är redan utplånat och nu faller det demokratiska republikanska partiet.  Segrare blir regeringen, formad av Orleanister och Legitimister under det gemensamma namnet ”Ordningens parti”.

Segrare på kort sikt vill säga, så länge Louis Bonaparte och den franska armén är upptagen på annat håll, i Italien, i Rom närmare bestämt. När Bonaparte återvänder till Paris visar det sig att han inte tänker låta regeringen vara ifred. Repressionen, som hade förflyttat sig från gatan till Nationalförsamlingen, drabbar nu regeringen själv.

Men regeringen kan inte tömmas på makt lika lätt som Nationalförsamlingen, för den är det organ genom vilket det borgerliga samhället administreras och genom vilket skatteinkomster utvinns, som förvandlas till räntebetalningar ned i fickorna på finansaristokratin. Inte minst är det här den placerar överskottsbefolkningen, som förvandlas till bokstavliga härar av soldater och bildliga härar av tjänstemän.  För det fall den inte devolverar till en här av bohemiska trasproletärer: tjuvar, sutenörer, tiggare, osv.

Nu sitter den härskande klassen inte längre säkert på sadeln – nu måste man maka på sig och lämna tyglarna till den nyckfulle äventyraren Louis Bonaparte. För finansaristokratin vet att allt kommer med en ränta, och Junislagets ränta är armén, officerarna och med dem också Bonaparte. Ordningspartiet eller åtminstone ordningspartiets anda: det är Bonaparte. I vars huvud denna anda reagerar med trasproletariatets parasitära anda, som kräver gåvor, gåvor eller åtminstone lån.  Ty i den härskande klassens ögon är Bonaparte är en tiggare, en utpressare.

Trots tillfällen att utnyttja folkligt missnöje med Bonaparte förblir Ordningspartiet främst sysselsatt med att undergräva de medborgerliga fri-och rättigheterna i enlighet med sin politiska instinkt. Under våren 1850 avskaffas den allmänna rösträtten och den revolutionära pressens tryckfrihet kringskärs genom en ny tryckfrihetslag.

Så långt är allt väl – allt går åt rätt håll. Proletariatet är nedtrampat. Problemet är bara att det erbjuder Bonaparte möjligheten att än en gång sträcka ut handen och be om mer, om förhöjd lön. Lönen som sådan en struntsumma för Nationalförsamlingen och Ordningspartiets förnäma företrädare; det som skaver är Bonapartes fräckhet som röjer att vi här står inför en oförbätterlig äventyrare, en evig bohem och tiggare, som naturligtvis hellre söker stöd hos de sina – trasproletärerna – än bland finansaristokraterna och industrimännen.  

I den så kallade 10-decemberföreningen samlas denna oorganiserade bohemiska massa till stöd för Bonaparte.  En cirkusarmé av clownliknande operettsoldater som ger honom sitt bifall och som ger sig på hans motståndare i Nationalförsamlingen.   En allt annat än oförarglig grupp för Ordningspartiet och polismakten. Som dessutom snart räknar in de reguljära soldaterna i sin avlönade skara.

I sina egna ögon har Ordningspartiet all den trovärdighet och den annuitet som det vulgära packet runt Bonaparte saknar. Man har tradition från Orleans och från Bourbon, man har namn som Thierry och man vet hur man sabrerar en champagneflaska. Men det märkliga är att det inte spelar någon roll, för nu drar bourgeoisien bort sitt stöd från Ordningspartiet. Ordningspartiets krav på arresteringar och disciplinära åtgärder mot 10-decemberföreningens män och kvinnor hotar i själva verket stabiliteten.  

Under hösten 1851 växer ryktena i Paris om att något är i görningen, att Bonaparte under sina nattliga fester med kurtisaner, skådespelerskor och officerare förbereder en kupp. På dagarna provocerar Bonaparte Nationalförsamlingen med det retfulla kravet att återinföra den allmänna rösträtten.

Till sist, i december, när alla är uttröttade av rykten och provokationer händer det fruktansvärda som man väntat på och ändå inte vågat tro skulle hända: Ordningspartiets och det tidigare borgerliga republikanska partiets ledare – Thierry och Cavaignac med flera – arresteras. 

Ensam härskare och representant för den verkställande makten är Louis Bonaparte. Borta ur spelet är Ordningspartiet och Nationalförsamlingen. Borta är också småborgerligheten och proletariatet. Han behöver dem inte för han har något viktigare: stödet från överskottsbefolkningen och den parisiska bohemiska skuggbefolkningen, förlängt ända ut till landsbygden av de utfattiga franska parcellbönderna. Men kanske viktigare än så: han har stödet från den franska finansaristokratin och industrikapitalisterna. 

Sverige är inte sig likt. Sverige förvandlas till ett annat Sverige. Ett Sverige som är sig självt och ändå ett annat land – om det nu är ett land. I alla händelser ett land som visar allt tydligare tecken på en strukturell kris, men också politisk kris, en kris som inte riktigt kan uttryckas och lösas inom ramen för den nuvarande staten och dess författning.

En viktig aspekt av denna politiska kris är att den på många sätt verkar så irrationell. Varför gör politiker och tjänstemän som de gör? Vilka är deras motiv, givet deras i många avseenden destruktiva och till och med självdestruktiva karaktär? Handlar det om en inhemsk sammansvärjning eller inflytandet från en demonisk skuggstat eller kanske utländska intressen?

Ett möjligt rationellt svar på den frågan kan kanske sökas i den numera på många sätt bortglömda och diskrediterade franska marxistiska strukturalism som utvecklades av Louis Althusser (1918–1990) och som vidareutvecklades av Nico Poulantzas (1936–1979). Typiskt för denna tradition är att vi bör analysera staten utifrån två aspekter: dess objektiva funktion och dess roll som skådeplats för ett samhälles djupast liggande intressemotsättningar och konflikter.

En av de funktioner Poulantzas nämner är statens sammanhållande funktion. Det är en intressant infallsvinkel, för mycket av den svenska politiska krisen tycks komma till uttryck just i statens oförmåga att hålla samman samhället. Den politiska krisen är i den meningen en kris för statens funktionalitet.     

Rika exempel på denna sorts dysfunktionalitet finner vi i det svenska invånarskapets frikoppling från medborgarskapet. Denna problematik har sitt ursprung i det rent demografiska faktum att befolkningen inte längre enbart består av den synliga befolkningen av skattebetalande svenska medborgare med giltiga papper.

I stället har vi fått ytterligare en befolkningsgrupp som vi kan kalla skuggbefolkningen: tiggare, mindre knarkhandlare, daglönare, invandrare med oklart uppehållstillstånd. Det skuggliknande i dess existens visar sig i att vi inte riktigt vet hur många de är; man talar om siffror på mellan 300 000 och 700 000. Lägg därtill de arbetslösa, som inte riktigt tillhör den synliga befolkningen, låt vara att de är svenska medborgare.

Skuggbefolkningen ger ett slags mått på det svenska medborgarskapets devalvering.  Skuggbefolkningen lever inpressad i den halvt förfallna hyreskaserner som en gång inhyste gruvarbetare, smältverksarbetare, men som nu inhyser somaliska flerbarnsfamiljer eller hazarer. Eller så bor man i de tidigare miljonprogrammen, numer ghettoiserade, brutaliserade, där det grova och ofta dödliga våldet är ständigt närvarande.

Man väljer denna existens för de möjligheter den erbjuder, möjligheter till pengar, i utbyte mot (ofta) marginalisering, minoritetsstatus. Man kan kanske leva ut sin nationalitet – men en fullt utblommad nation blir man aldrig. Man förblir främling i förhållande till den synliga befolkningen, både vad gäller etnicitet, nationalitet, geografi och temporalitet.                                                              

I stället för att tala i termer av funktionalitet verkar det som om vi kan beskriva den politiska krisen med hjälp av två slitna klyschor inom den etablerade partipolitiken: vi har en kris som gäller utanförskap och integration.

Problemet med denna tolkning av den politiska krisen är att skuggbefolknings uppkomst kan beskrivas som fullständigt oberoende av politiken: varken arbetslöshet, tiggeri eller skuggbefolkning är fullständigt oberoende av politiska beslut. Dessa frågor präglas tvärtom av en febrig blandning av politisk aktivism och laxism.  

Slutsatsen kanske bör bli att statens funktion, åtminstone ibland, är divisiv snarare än kohesiv. Enklare uttryckt: ibland försöker staten splittra ibland hålla ihop samhället. Men mot en sådan tolkning kan man hävda att ett politiskt samhälle självt saknar en egen självständig enhet oberoende av den politiska enhet som staten ger den.   Det är helt klart den position Poulantzas försvarar; abstrakt uttryckt kan vi inte dra några enkla slutsatser om statens funktion (enhet) på grundval av den samhällsstruktur den uttrycker i sina politiska program och åtgärder.

Men vilken struktur? I den marxistiska variant av strukturalismen som Poulantzas företräder är samhällsstrukturen i grunden en klasstruktur, präglad av en klass’ konfliktfyllda dominans över de övriga klasserna. Givet att detta är korrekt är den demografiskt-samhälleliga struktur som växt fram i Sverige i själva verket ett uttryck för klassdominans, ett sätt för den svenska kapitalistklassen att härska över arbetarklassen och betydande delar av mellanskikten.   

Här är det lätt att föreställa sig att Poulantzas tänker i välkända marxistiska termer av staten som ett organ eller instrument för den härskande klassen. En indirekt konsekvens av detta resonemang borde bli att politikerna kan beskrivas som medlemmar av den härskande klassen eller åtminstone tjänstemän som verkställer denna klass’ kommandon.

Poulantzas svar är att politiker själva konstituerar en slags exekutiv härskande klass, inte helt olikt de eliter Mosca en gång diskuterade. I motsats till Moscas eliter föds den dock inte med ett eget autonomt intresse. I stället uttrycker den intressena hos den härskande klassen, dvs. den klass som ytterst innehar den ekonomiska makten.  Just i dess förmåga att uttrycka den härskande klassens intressen ligger också förutsättningarna för att den skall kunna existera som verkställande politisk klass.

Under gynnsamma förutsättningar är statens funktionalitet i hög grad förenlig med den härskande klassens intressen och den dominansstruktur den etablerar i samhället. Den svenska oskarianska staten kunde, åtminstone ytligt sett, uppfylla sin sammanhållande funktion eftersom svensk överhetsnationalism sammanföll med de svenska industrialisternas och bankirernas behov av att neutralisera den framväxande arbetarrörelsen.  Samma klass behövde också bättre vägar, järnvägar, elektricitet och telefoni, vilket låg i linje med den oskarianska statens ekonomiska funktion som garant för det industriella kapitalets etablering som dominerande ekonomisk struktur.  

Om vi raskt förflyttar oss till efterkrigstiden finner vi att den oskarianska staten sedan länge ersatts av en socialdemokratisk välfärdsstat. Trots många olikheter finns ändå en gemenskap, nämligen att man präglas av de intressen som föds ur det industriella kapitalets behov.  Men under det sena 70-talet händer något: det industriella kapitalets dominans bryts. Tillverkningsindustrin krymper i termer av antal sysselsatta samtidigt som den struktureras om, vilket illustreras av nedläggningen av tekoindustrin, varven och många av gruvorna.

Sverige slutar inte att vara en industriell nation; nya industrier tillkommer. Men något nytt tillförs: uppkomsten av ett nytt finanskapital som inte ser sig själv enbart som ägare, förvaltare och utvecklare av ett industriellt kapital. Detta nya finanskapital kännetecknas av en strävan att ersätta de industriella förädlingsvärden och profiter som fallit bort med nya revenyer. Dessa står att finna i ymniga vinster från valutamarknaden, fastighetsmarknaden, marknaderna för konsumtionskrediter, men sist och inte minst aktiemarknaden.

Fiktiva kapital, aktiekapital, fastighetsvärden och förmögenheter växer, utan att detta på något sätt behöver återspegla eller förankras i det svenska industrikapitalet. Finansiella investeringar behöver inte längre omsättas i industriella investeringar för att ge avkastning. Tendensen mot parasitism ökar och kan avläsas redan under 80-talets senare del. Ekonomin blir dopad.          

Den specifika logik som tidigare präglade investeringar och kapitalbildning under det industriella kapitalets dominans bryts. I den tidigare socialdemokratiska statens ställe träder en stat med starka nyliberala drag, mer inritad mot att tillgodose intressena inom finanssektorn och fastighetssektorn än industrisektorn.  Medan politiken tidigare präglats av att trygga behovet av välutbildad arbetskraft med hög sysselsättningsgrad och god hälsa träder nu nya prioriteringar in.

Valutamarknaderna, penning-och kapitalmarknaderna avregleras. För att möjliggöra denna avreglering ändras strukturen kring lönebildning och prisbildning ändras, med följd att högre arbetslöshet accepteras. Formellt sker detta för att sänka inflationstakten, men kanske viktigare för att kunna hålla låga räntor som möjliggör en fortsatt expansion av fastighetspriser och börskurser. Pensionsfonder sätts i rörelse på fondbörsen. Så kallat riskkapital gör lönsamma och relativt riskfria investeringar och uppköp i tidigare offentliga verksamheter inom sjukvård, skolor, barn- och äldreomsorg.  

Inom denna finansiellt dopade och avreglerade ekonomi saknar distinktionen mellan medborgarskap och invånarskap betydelse. Om skuggbefolkningen ökar är likgiltigt så länge den bidrar till den dopade ekonomin. Det aggressiva intresset hos den oligarki eller kapitalistklass som växer fram ur det nya finanskapitalet skulle således kunna förklara varför politikerna under lång tid åsidosatt statens långsiktiga sammanhållande och ekonomiska funktioner.

Om det strukturalistiska argumentets logik stämmer följer att politikerna inte kan ignorera statens funktioner hur länge som helst, även om de kan fantisera om det. Någonstans måste man helt enkelt dra en gräns om man inte vill begå politiskt självmord. Många drömmer kanske om en ny tillvaro i FN:s eller Bill Gates’ tjänst, men inget av detta löser den exekutivt politiska klassens existentiella kris.

Med andra ord befinner vi oss förmodligen nära vad Poulantzas kallar en brytpunkt (situation de rupture) där någonting måste hända. Om man läser Poulantzas som en mera rigid marxist är det lätt att föreställa sig sådana brytpunkter som revolutionära situationer där de underordnade klasserna griper makten. Men Poulantzas infallsvinkel är mer komplex, för en brytpunkt kan lika gärna utmynna i en bonapartistisk situation där den politiska klassen lierar sig med olika klasser och skikt i samhället för att upprätthålla statens autonomi och existens.

Sveriges politiska framtid är som alltid oviss. Men en sak är säker: om inte en kommande konservativ regering utnyttjar det momentum som en bonapartistisk situation erbjuder kommer någon annan regering eller maktblock tvingas göra det för att rädda medborgarskapets och den svenska statens existens – och detta oberoende av om vi instämmer i Poulantzas’ strukturalism eller ej.           

Den mörka tesen om att kapitalismen eller åtminstone västerlandets metropoler befinner sig i en djup kris är märkligt trösterik. Ett opium för intellektuella kanske man kan säga. Man kan strunta i vardagsdetaljerna, hänge sig åt pessimism och passivitet – känslan att det bästa är över för den västerländska människan.  

Den optimistiskt lagda kan för sin del intala sig att krisen öppnar upp en slags väg ut ur historiens slut (Fukuyama), framtidens död (Jameson) eller den reellt existerande kapitalismen, den s.k. kapitalistiska realismen (Mark Fisher).  

(Man kan i det sammanhanget spekulera om det inte är just den potentiella återfödelsen av historien och framtiden som förklarar det senaste årets massiva hat mot ”den vite mannen”, dvs. den europeiska människan, både som historiesubjekt och som representant för den långa historien (la longue durée).  Åtminstone är det vad Francis Cousin hävdar i en ny två timmar lång video.)

Problemet är att krisen, vid närmare eftertanke, tycks så svår att utvändigt beskriva och mäta.  Förvisso finns där gott om data: deltagande i val, kriminalitet, arbetslöshet, spridning av miljögifter, utanförskap, minskad tilltro mellan folk och överhet, no-go-zoner, otyglad migration, osv.  Vi vet bara inte vad vi skall göra med dessa data och hur vi skall få dem att passa ihop.   

Krisen är i den meningen en slags kris för tilltron till vår kunskapsförmåga, ja för själva vårt verklighetssinne. Den berömda berättelsen om västerlandet  har kluvits och blivit så motsägelsefull att vi utan tvekan kan säga att människor allt oftare lever ”i sin egen berättelse”, sin egen sanning som Kierkegaard kanske skulle ha uttryckt det. Men just därför finns ingen äkta grund för ett samfund, en samfällighet, rotad i någon slags gemensam berättelse.

I stället för en berättelse finns, grovt förenklat, två berättelser:  etablissemangets berättelse och dess motberättelse. Den etablerade berättelsen handlar om nödvändigheter av reformer – först och främst ekonomiska. Sedan 80-talet med avregleringar, utförsäljningar, flexibilitet och företagsamhet som viktiga inslag. Men sedan 90-talet allt oftare utbroderad med krav på avregleringar av migrationen, mångkultur, utökade minoritetsrättigheter, antirasism, klimatåtgärder, vithetskritik osv.

Den alternativa berättelsen handlar om etablissemangets svek. Dit hör insikten att etablissemangets åtgärder leder till nationernas upplösning och en förlust av en gemensam tillhörighet och en delad välfärd. Dit hör också frustrationen över att ingen gör något, trots år av gravt maktmissbruk och korruption.   

Förutsättningen för upprätthållandet av dessa två parallella berättelser är välkända: den publika meningen är en publicerad mening, som äger rum på mediaplattformar, lika kluvna som berättelserna själva. Inte bara samtalet utan realiteten självt tycks främst utspela sig på ett medialt och framförallt virtuellt plan.  En producerad realitet, en virtuell realitet.

I det sammanhanget kan man ha hjälp av den filosofiska distinktionen mellan det reala och det ideala, dvs. verkligheten och de tecken i vilka verkligheten representeras. Som Mark Fisher påpekade i sin bok ”Capitalist Realism” (2009) förlorar denna dikotomi sin giltighet inom det postmoderna västerlandet. I dess ställe träder en distinktion mellan realitet och hyperrealitet (Baudrillard) eller alternativt mellan det reella och det socialt reala (Lacan).  

Poängen med dessa nya distinktioner är att de tycks upphäva motsatsförhållandet mellan det reala och det ideala: det ideala, föreställningen/tecknet är mer reellt än det reella självt. Filmen, klippet, instagram-bilden, etc., är inte längre beroende av det reala för sin giltighet.

I förlängningen tillägnar sig den virtuella realiteten även naturliga realiteter såsom klimat och virusepidemier.  Frågan här gäller inte dessa realiteters mätbara statistiska egenskaper i termer av temperaturer eller dödlighet.  Frågan gäller snarare hur dessa realiteter presenteras eller representeras – bortom diagrammet eller tabellen.

Detta nya oberoende för det virtuella påverkar förstås också den politiska berättelsen, berättelsen om vad makten kan och bör göra. Som nu ytterst förhåller sig till det hyperreella snarare än det reella, i sina åtgärder mot klimathot och pandemier.    

Det verkligt intressanta med alla dessa åtgärder är i och för sig inte så mycket om de verkligen angriper de existentiella hoten mot miljö och hälsa, utan att de bidrar till en ökad virtualisering, inom ramen för etablissemangets plattformar och berättelse.  

Följderna av denna virtualisering kan avläsas i ökad övervakning, kontroll och strömlinjeformning (betingning) av medborgarnas beteenden, inte minst vad gäller konsumtionsval. Dit hör också den senaste tidens krav på ökad medicinsk testning och vaccinering av medborgarna.  

Frågan här gäller inte främst om dessa tester verkligen ger kunskap om smitta eller om vacciner fungerar. Inte heller om ett digitalt vaccinationspass biometriskt, digitalt pass – i förlängningen ett biometriskt, digitalt medborgar-ID – verkligen minskar spridningen av smitta etc.  

Snarare är poängen att på sikt öka statens kontroll över medborgarna, exempelvis genom att det digitala passet/medborgar-ID blir ett villkor för tillgången till sociala mediaplattformar, utnyttjande av banktjänster, körkort och privatbil, interaktion med myndigheter, socialförsäkringar, deltagande i val, osv.   

Medborgarnas fri-och rättigheter blir nu villkorade och knutna till socialt premierade covidsäkra, klimatsmarta och vakna mikro-interaktioner, konsumtionsval och hälsoval.  Den gamla förbindelsen mellan folktillhörighet, nation och medborgarskap kan nu slutligen suddas ut.

Kvar blir en mer utlämnad medborgare – än mer atomiserad än tidigare. Som förvisso kan tilldelas en intersektionell grupp-identitet av myndigheter och transnationella företag, men utan potential att hota deras makt.   

I förlängningen börjar nu på allvar övergången till den transhumana människan – med en justerad, manufakturerad genetik, digitaliserad, avläsbar och tillgänglig för ett byråkratiskt, manegeriellt belöningssystem. Kort sagt:  ett komplement till roboten, kanske själv i stor utsträckning en robot.

Förvisso kommer denna process säkerligen att möta svårigheter – åtminstone av biologisk-teknisk-medicinsk art – och kanske kommer den att ske i etapper, kanske blir den aldrig fullt ut förverkligad, men poängen är att tendensen finns där.

Det väsentliga i alla händelser är att maktens berättelse kan återupprättas. Den som förlorat sitt verklighetssinne (i maktens mening) riskerar nu inte bara stämpeln som psykiskt sjuk (eller fobisk), utan också stämpeln ”smittspridare”, ”mass-spridare”, etc.  Genom att vara realistisk – genom att låta allt hopp falla – upprätthåller man hälsoordningen, som ny blir den specifika.   

Mark Fisher gör i det sammanhanget en intressant iakttagelse när han påpekar den brittiska hälsomyndighetens (NHS) aktiva roll i att sjukdomsförklara och medicinskt behandla beteenden som man (kanske) kan misstänka bottnar i den postindustriella västerländska kapitalismens främlingskap och dysfunktionalitet – inte minst i institutioner som skolan.

Kaderklassen – den manegeriella eliten – kan nu (bildligen) uppträda i vita rockar, som icke-medicinsk expertis, men med ett social-medicinskt uppdrag i enlighet med den medicinska vetenskapen.  Upplägget till denna gigantiska smash-boll såg vi redan innan: överallt skolkuratorer, företagspsykologer, inhyrda beteendevetare, HR-ansvariga – ofta kvinnor med korta minnen, men desto rymligare USB-minnen och en flexibel inställning till sina uppdrag.

Övergången till en i grund och botten amoralisk, men riskminimerande terapeutisk stat – här refererar Fisher till Žižek – kan hänvisa till att alla inskränkningar i den enskildes fri- och rättigheter sker med hänsyn till hennes hälsa. En hälsa som främst skall förstås som fysisk hälsa, en samhällelig nyttighet som står över varje etik – och som återupprättar den reellt existerande kapitalismen och kaderklassens maktprerogativ.   

Men det som kanske är ännu viktigare är att hela den vakna ideologi som etablerades efter den ekonomiska krisen 2007–2009, nu kan få en mer tydlig formalisering inom ett institutionellt ramverk.  Den som ifrågasätter den vakna ideologin och den reellt existerande kapitalismen hamnar inte bara i konflikt med staten, utan med liv och hälsa. En till synes apolitisk samhällelig nyttighet.

De politiska krav på minskad byråkrati inom det offentliga och inom storföretagen (”marknadsstalinism”), som Fisher hoppades skulle kunna vändas mot kapitalismen, kan nu lätt avfärdas med hänvisning till behovet av tester och hälsokontroller.  Det missnöje som Fisher hävdade hade vänts inåt och förvandlats till psykiska sjukdomar kan åter tryckas tillbaka med hänvisning till att protester äventyrar folkhälsan.  Hälsan är politiserad, men inte på det sätt Fisher önskade.

Man har berättat för oss att vi befinner oss i början av en ny horisont, som vidgas alltmer, allteftersom inlandsisarna viker. Nedstängningarnas och restriktionernas inlandsisar. I en första anblick verkar landskapet välkänt; vad jag ser är samma gamla trötta Västerland som före istiden.  

Storbritannien har visserligen glidit bort från Europas politiska kontinent och syns inte längre från min lägerplats. Jättarnas vrål har tystnat, ty Trump har fällts och bundits till händer och fötter. Men penningens och våldets överhet härskar återigen oinskränkt över landmassorna – säger man mig. Ingen katastrof har inträffat; civilisationen – eller vad man nu skall kalla det – finns kvar.

Västerlänningarna är också välkända: en brokig skara av ättlingar till i huvudsak jägare, samlare och bönder. Liksom sina förfäder, som var väl förtrogna med värdet av en ko eller en oxe, men mindre bekanta med värdet av det fjärran myntet, undrar man vad man skall leva av. Finns där fortfarande något på det tidigare lönekontot eller företagskontot. Finns kontot ens kvar?

Makterna finns på något sätt där: i bankomaten, på betalappen. Men den finns också i lydnaden. Man har återigen lärt sig lyda – om man nu någonsin glömde det – lyda den gamla hederliga befallningen, kommandot. Man stängde in sig i sina lägenheter, man höll avståndet till de medmänniskor man ändå aldrig känt annat än som främlingar, man trädde ytterligare en mask över sin gamla persona.  Man låste dörren till den gamla skruttiga butik som var ens enda levebröd. 

Sist men inte minst: man lärde sig köa för att få sin spruta, först en sedan två. Kanske blir det fler, en gång vart tionde, fjärde eller varje år. Ingen vet säkert. Den egentliga betydelsen ligger ändå i akten, lydnadens och tjänandets akt. Den akt som bekräftar att man är tjänare, under himlarnas herre. Numera markerad genom att man fått en ”prick” på axeln.

Det intressanta här är inte om sprutans innehåll verkar eller om verkan är skadlig eller nyttig. Nej, det verkligt intressanta är vad överheten skall göra med detta nyvunna och nyfunna bevis på sin makt – makten att utöva undantaget, att vara den enda som får göra undantag.  Ingen vet men rykten säger att man skall få något slags bevis att man tagit sprutan. Kanske en app.

Riktigt sluga ättlingar till de allra äldsta jägarna och samlarna från förra istiden gör gällande att detta bara är början.  Man hävdar att vaccineringsappen kan knytas till bank-id, som i sin tur kan knytas till all internetbaserad kommunikation med myndigheter och transnationella företag – vilket i praktiken är all kommunikation.  Därmed borde det första steget kunna tas för att en gång för alla återta kontrollen över all offentlig kommunikation, genom att avanonymisera tillgången till internet.

Det är vad som sagts mig i alla fall, men om det är sant eller inte vet jag ej.  Men glättade broschyrer från överheten antyder att planer finns. Medborgarskapet skulle äntligen kunna bli globalt och transnationellt, översättbart till en elektronisk, digital kod.  Genom denna kod skulle jägar- och samlarmänniskans DNA-spår äntligen kunna tömmas på all politisk signifikans, som en markör för stamtillhörighet, folktillhörighet och därmed statstillhörighet och politiska rättigheter. Kvar blir bara ett biometriskt datum i ett pass, ett bland många, många andra och giltigt bara för att identifiera en individ bland många, många andra.

Solen skymmer när man berättar detta för mig. För vad är allt detta utom början till det transnationella medborgarskapet, nej värre: den transnationella människan. Ständigt beredd att överskrida alla gränser: geografiska, etniska, könsliga – och framförallt: utan gränser för sina begär. Inte så att hon skulle kunna stoppa i sig hur mycket korv som helst, nej gränslös i meningen att hon aldrig, aldrig skulle finna tillfredställelse i sig själv. Förlusten av autonomi således – med tillhörande viljesvaghet. Akrasia istället för ataraxia.  

Se där mina vänner: den sista människan och den nya konsumenten, som en gång för alla lovar göra slut på meddelandet: ”marknaden är mättad mina damer!”  En konsument med gränslösa pengar i appen – i utbyte mot gränslöst tjänande, utom för den som har gränslös tur. Som inget äger – inte ens sin egen vilja och värdighet. Den perfekta följeslagaren till obegränsad konsumtionskredit… Den perfekta enheten mellan egendomslös kommunism och fullödig kapitalism.

O du ironi! O du mystifikation! O du illusion!    

Men än finns tid att bryta upp från vår nuvarande lägerplats och söka en annan.  Närmare rimfrostens land, närmare de undflyende inlandsisarnas yttersta gränser, där inget blommar utom snödroppar.

Med ensamheten som enda följeslagare? Inte alls: jag har med mig Markens gröda i mitt transportabla bohag. Isak följer mig, och på mina fötter har jag mjuka, smidiga lappskor. Någon har till och med lovat att där, vid randen av den undflyende inlandsisen, skall finnas fler sådana som jag. Många fransmän är fortfarande kvar i städerna, men en del engelsmän är redan långt ute i vildmarken.  

Fransmännen skickar videomeddelanden på Odysee med uppmaningar och anvisningar på kartor. Fransmännen gestikulerar ivrigt, som alltid, när de tittar in i kamerorna och pekar på sina kartor. Là, là, där, där finns den: vägen. Till vad? Nästa lägerplats på terrängkartan? Jägar-och samlarmänniskans ursprungligaste spår på DNA-kartan?  Nej ingetdera, men något viktigare: det ursprungliga spåret av mänsklig gemenskap, som gått förlorad i allt våld, alla varor, alla pengar, alla appar.      

Jägar-och samlarmänniskans gemenskap med andra ord. Inte alls, hävdar fransmännen. Det är ett villospår, ett spår som bara leder till en spelad gemenskap.  Teaterroller istället för verkliga samhälleliga roller. Museala artefakter och fetischer istället för verkliga verktyg och nyttoföremål.  

Den verkliga vägen måste kunna navigeras genom GPS, med hjälp av satelliter och datorer. Den måste kunna följas av drönare och trafikeras av snabbtåg och elbilar.  Endast genom att ta med sig den teknologiska civilisationen till utmarkerna kan det levande nuet bevaras.  Det levande nu i vilket en samtid kan utspelas, med levande roller i en levande gemenskap. Nutida fast ändå ursprunglig. 

Vi har satt oss ner under en tall i ljungen. Stigen som leder framåt är knappt synlig. Den är så tunn, så tunn. Någon gång gick kanske människor och vargar där, men de sista två eller trehundra åren har inga rört sig på de stigarna utom skogsmöss och huggormar. Jag stänger av min Iphone och videon med de franska filosoferna.  Ett par tre nätter måste vi vandra, jag och Isak, innan vi är framme vid inlandsisarna. 

Hur länge kommer det att dröja innan deras drönare har hunnit fatt oss? Innan de registrerat oss, identifierat oss, krävt oss på en förklaring och en betalning, ett bevis på att vi har rätt att existera. Hur många dagar kan vi överleva där borta?

Isak ler. Han skakar lätt på huvudet. Det finns inget att oroa sig för. Ljuset som trängde genom hans ögonlock, just innan han öppnade ögonen i morse sade honom att makten är overklig. Den finns, den kan använda allt sitt våld, den kan kommendera fram alla pengar den behöver. Den vill finnas, den vill utöva sin makt. Den älskar sig själv. Kanske tror den också på sig själv och sin betydelse. Det är inte det. Det är bara att den är oäkta – och någonstans känner den på sig det.

Om vi slår oss ner vid en boplats och lever där – är vi då äkta, lever vi i en verklig gemenskap? Kanske inte, men samma sak gäller för makten. Innerst inne vet den att den varje dag måste spela upp sin verklighet, inge sig själv verklighet. Man hotar, man grimaserar, man är planerad, kalkylerad, välkomponerad. Man är tillbaka, redo att gripa sig an verket, redo att återigen bygga upp, bygga upp något bättre, något miljövänligare, säkrare, hälsosammare, könsneutralare, gränslösare. Man vet också att slutresultatet är en organisation, med hierarkier, befogenheter, resurser, planer, promemorior, lagstiftning, utredningar – redo att utöva makt.

Likväl fattas något. Något litet, men ändå avgörande. Känslan av äkthet, nödvändighet, urgens… Det spelar ingen roll om pesten är äkta eller inte, om vaccinet behövs och är hälsobringande eller inte. Det ändrar ändå inte att paniken, restriktionerna, åtgärderna, nedstängningarna, distanseringarna var spelade. I varje skede, måste man inte erkänna att pesten och åtgärderna mot den var mycket, mycket mindre viktiga än det intryck som pesten gjorde och den berättelse i vilken den ingick? Följaktligen kommer också återuppbyggnaden bara att kunna fortsätta på samma sätt: som en återuppbyggnad där berättelsen om och intrycket av återuppbyggnaden är viktigare än återuppbyggnaden själv.

Denna inre visshet om att makten bygger på en berättelse mer än verkligheten själv, måste inte den förta något av den virilitet utan vilken makten och maktutövandet förlorar all äkthet? Måste inte makten, för att komma till sitt fullödigaste uttryck, utövas av barbaren eller åtminstone den civiliserade barbaren, alltså barockmänniskan? Och om detta är sant: måste vi då inte säga oss att den nuvarande maktmänniskans främsta fiende är vissheten om att hon inte är fullt ut äkta, i motsats till barbaren och barockfursten?   

Hur förnedrande måste det inte vara för världens ledare, skrattar Isak, att återinsätta sig, återuppfinna en anledning för sin maktutövning?  Blir den förnedringen mindre, även om allt går enligt planerna, även om man lyckas undertrycka folket eller krossa sin fiende?

Det är dags att resa sig, att rätta till packningen, gripa vandringsstaven och återuppta färden. Både jag och Isak är märkligt glada, oförklarligt glada. Glada utan jordisk rätt eller anledning. ”Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.”