Là où domine le spectaculaire concentré domine aussi la police.
Debord
De senaste fyrtio och framförallt tjugo åren har vi sett en kraftfull offensiv mot sådant som den västerländska arbetarklassen tidigare kunde betrakta som rätt självklart: arbete, bostad, utbildning för ens barn, sjukvård och en pension som gjorde att man inte behövde gräva i soptunnor efter pantburkar för att äta sig mätt.
Men den sortens klassoffensiver är också krävande – i realiteten är de inget mindre ett slags form av inbördeskrig, fast med icke-militära medel. Om klassoffensiven drivs för långt hotas sammanhållningen inom de klasser som innehar den politiska makten. Risken är då stor att det fredliga inbördeskriget förvandlas till ett reellt, beväpnat inbördeskrig. De närmast inbördeskrigsliknande scenerna i USA under presidentvalskampanjen kan sägas illustrera vad detta innebär i praktiken.
Den som vill genomföra en analys av det nuvarande skedet i Västerlandets politiska liv har, vill jag hävda, en hel del att hämta från Poulantzas teori om staten som en hegemon. Hegemon betyder i det här sammanhanget att staten använder sin auktoritet för att upprätta samförstånd och därmed förhindra att det kapitalistiska samhället slits sönder i olösliga konflikter. En betydande del av statens och myndigheternas verksamhet handlar därför om att kommunicera ”gemensamma värderingar och förhållningssätt”.
Om statens hegemoniskt-kommunikativa funktion åsidosätts riskeras själva statens existens och i förlängningen också den politiska klassens försörjningsbas. Staten är således inte enbart den scen på vilken de härskande klasserna utkämpar sina inbördes intressekonflikter och samordnar sina offensiver mot de underordnade samhällsklasserna.
En välkänd och rätt förutsägbar historicistisk invändning mot Poulantzas teori är att statens hegemoniska funktioner är underkastade samma förvandlings- och upplösningsprocess som alla andra samhälleliga institutioner. Staten kan således uppträda som hegemon endast om den förmår att frysa eller skjuta upp den historiska process i vilken den är lokaliserad och i vilken den kan bli föremål för ifrågasättande och motstånd. Förenklat uttryckt kan detta sägas vara kärnan i den kritik mot strukturalistiskt politisk analys som bland annat Guy Debord ger uttryck för i Skådespelssamhället (La Société du Spectacle).
Det avgörande för att en sådan revolutionärt-reaktionär maktstrategi skall kunna bli framgångsrik är, menar Debord, att folkmassorna konverteras till en ”ensam massa” (Riesman) av apatiskt passiva åskådare. Demokratiska rättigheter under kapitalismen är i själva verket inget annat än kringskurna rättigheter, exklusivt förbehållna den medborgare som låtit sig reduceras till passiv åskådare. Rättigheter som upphör så snart dessa folkmassor lämnar åskådarrollen och försöker uppträda som aktörer.
Samförstånd eller kon-sensus handlar om en iscensättning som bara kan äga rum i en specifik sektor av samhället som sträcker sig långt bortom staten i snävare mening. Debord kallar denna sektor för skådespelssamhället eller ”spektaklet”, för att nu använda en gallicism.
Termen ”sektor” är dock missvisande, för skådespelssamhället är, enligt Debord, inget annat än helheten av det kapitalistiska samhällets samtliga relationer, försåvitt de är förmedlade av föreställningar och i synnerhet bilder. Dessa föreställningar är inte bara subjektiva bilder som godtyckligt uppstår i relation till den enskildes behov, t.ex. om jag tänker på ett glas vatten när jag är törstig. Poängen är att det handlar om föreställningar som är betingade av de sociala relationer i vilka de uppstår.
Debords resonemang kan illustreras av den typ av abstraktionsprocesser som, enligt Marx, äger rum i en enkel varubytesrelation. En skomakare vet exempelvis att hans skopar är värt två par handskar, men skomakarens abstrakta föreställning om skoparets bytesvärde är inte godtycklig utan objektivt betingad av en ekonomisk lag. Denna lag är värdelagen, som i detta fall förutsäger att skornas bytesvärde är två par handskar, men endast om skornas värde är lika stort som handskarnas värde i termer av den arbetstid som på en samhällelig nivå i genomsnitt åtgår för att ur ett ogarvat skinn bereda ett par skor respektive två par handskar.
Enligt Debord är Marx’ resonemang tillämpbart också för att förstå uppkomsten av exempelvis reklambilder, som i ett mer komplext varuproducerande samhälle formar och designar konsumentens behov och begär så att det riktas mot en viss vara. Reklamen är i sin tur närbesläktad med propagandan som sprider ut skådespelssamhällets spektakel i koncentriska rörelser till samhällets alla nivåer.
I det sammanhanget noterar Debord att skådespelssamhället har en kommunikativ roll, som är avgörande för all samhällelig och i synnerhet statlig administration. Det är inte svårt att se att Debord här närmar sig en tematik vi känner igen från Poulantzas, nämligen att den politiska klassen använder kommunikation som ett redskap för sina hegemoniska ambitioner.
Debord hävdar emellertid att staten, i viss mån, förlorar sin självständighet när den träder i relation till skådespelssamhället; skådespelssamhällets spektakel kan aldrig reduceras till en ”megafon” eller ett ”flygblad” för den exekutiva politiska klassen. I skådespelssamhället gör staten och administrationen bildligt uttryckt ett spektakel av sig själv, dvs. den iscensätter sig själv, vilket innebär att den i viss mån upphäver sin egen oifrågasättbara upphöjdhet.
I skådespelssamhället får de högsta politikerna stjärnrollerna, medan statens byråkratiska kadrer får nöja sig med att sitta på främsta parkett bland teaterns mest lojala och entusiastiska publik. Längst bak, på de sämre platserna, sitter vanligt folk i mörkret, långt bortom synhåll för de aktörer som självsäkert uppträder på teatersamhällets upplysta scen. De enda som rör sig bland bänkraderna är polisspionerna som snokar runt bland publiken; i det perfekta skådespelssamhället perfektioneras också polisstaten.
Även om vi, för tankeexperimentets skull, accepterar premisserna för Debords resonemang verkar det svårt att fullt ut tillämpa det för att förstå det nuvarande skedet i Västerlandets politiska liv och konflikter. Skådespelssamhällets tekniska infrastruktur utgörs inte längre av bio, radio och TV, utan interaktiva medier på digitala plattformar. Den vanlige medborgaren är lika maktlös som tidigare, men uppträder nu på scenen med en alldeles egen liten roll.
Det samhälleliga skådespelet förvandlas därigenom till ett gemensamt rollspel. Ett rollspel där de politiska aktörerna bekräftas, inte enbart av att medborgarna förvandlas till betalande publik, utan av att de själva förväntas delta i maktens skådespel. Ytterst dela maktens vanföreställningar, dess hysteri och vanvett.
I en sådant, skenbart, decentraliserat rollspelssamhälle är det förutsägbart att rollspelsdeltagarna förvandlas till varandras spioner och poliser. Rollspelssamhällets tekniska plattform möjliggör också att man utestängs från rollspelssamhället. I praktiken en dödsdom, som bekräftas av att man förlorar sin digitala status och identitet och därmed kan utestängas från nätet, banktjänster och butiksbesök.
På så sätt bekräftas att det digitalt-ideala rummet fullständigt erövrat och lagt under sig det yttre fysiska rummet. Om detta rollspelssamhälle iscensätter kapitalets pandokratiska diktatur eller det gröna kapitalets klimatstat är i det sammanhanget likgiltigt.