Blad I. Revolutionens historia: Frankrike 1848–1851
(en lisant Marx)
Den etablerade ordningen. Julimonarkin. Louis Philipp och huset Orleans. Den borgerliga monarkin, som gett luft och näring åt den nya ordning som störtat huset Bourbon och inte accepterat Metternich. En stat mot den jordägande aristokratin, för industrikapitalistiska klassen och för finansaristokratin, som har sina fingrar långt nere i Julimonarkins skattkistor.
På sin sida har man betydande delar av officerarna, prästerna, journalisterna, advokaterna och universitetsakademikerna. Men det räcker inte: Julimonarkin möter motstånd – ett litterärt ett, ett intellektuellt motstånd. Ej materialiserat bortom skrivbordet, cafébordet. Motståndet hos de intellektuella, litteratörerna och de fritänkande bland advokaterna.
Dessa ynkliga röster, dessa bladvändare, dessa bläcksuddare. Somliga elegant klädda chefredaktörer, andra mer luggslitna tillfällighetsskrivare. Det gemensamma: att de fattar pennan. Vad får dem att fatta pennan och doppa den i bläcket? Behovet att uttrycka sitt republikanska sentiment, sin republikanska tro och sitt republikanska minne.
Det är så det börjar: först tron, minnet och ilskan, sedan pennan. Tron på nationen, minnet av nationen, ilskan över förlusten av nationen. En tro som omsätts i pamfletter, tidningsartiklar, smädeskrifter, biljetter, karikatyrer och rena oförskämdheter.
Men tron tar gestalt bortom papperet, bortom frasen. Den blir till innehållsmättad fras, till återuppväckt fransk nationalism och republikanism. En nationalism som kräver skyddstullar, i strid med det makliga borgerliga förståndet, uttolkat av ekonomer som Say eller historiker som Guizot. En nationalism som passar industribourgeoisien, som häri finner sin främste förespråkare. En patriotisk anda som tar gestalt i partier och fraktioner av republikaner: småborgerliga demokratiska republikaner och borgerliga republikaner (Cavaignac).
När ekonomin krisar 1845–1847 får man sin chans. Man störtar Louis Phillip i februari 1848 utan konfrontationer med nationalgardet. Nationalförsamlingen har man redan, men nu kan man bilda regering – provisorisk visserligen – bestående av socialdemokrater (”Berget”), republikaner, demokratiska republikaner, men också reaktionärt monarkistiska anhängare av det Bourbonska huset.
Men inte allt är som det skall: man stödjer sig på det kommunistiska proletariat som Hegel tiotal år innan beskrivit som en pöbel. Proletariatet, i industrierna. Det är inte bra. Det är heller inte bra att man behöver militärer, soldater och officerare, som till sin sociala natur är opålitliga. Som i likhet med trasproletariatet kan gå åt än det ena, än det andra hållet. Lyckligtvis har man på sin sida småborgerligheten i sina boulangerier och pâtisserier samt massan av parcellbönder i sina trånga, ofta fönsterlösa stugor.
Genom Händelserna i juni 1848, det så kallade ”Junislaget”, krossas parisproletariatet med våld – Nationalgardet är inte längre neutralt och skott avlossas. Anarki ställs mot ordning. De segrande klasserna får – äntligen! – ett dokument att hålla sig till. En ny författning, avpassad för den borgerliga republiken!
Rösträtten är allmän. Friheterna är återställda, heter det, men inte obetingat. För där finns ett obligatoriskt ”men”. Detta ”men” är den offentliga säkerheten. Revolutionen har gett upphov till en ny ordning, en ordning som känner sina fiender såsom den känner sig själv.
Motsägelserna staplas på varandra i författningen. Inte bara i motsägelsen mellan orubbliga rättigheter och godtyckliga undantag. Utan framförallt i det fåfänga försöket att foga in en maktdelning mellan lagstiftande makt (Nationalförsamlingen) och exekutiv makt (regeringen). En maktdelning som maktalliansen inte tål och staten inte tillåter.
I monarkens ställe träder nu presidenten, författningens kanske svagaste institution, som inte kan lösa konflikten mellan lagstiftande makt och exekutiv makt, bara göra den än mer oförsonlig. På sin sida har han de opålitliga militärerna. Så visar det sig alltså att den nya författningen inte eliminerat detta hot, bara förflyttat det till en ny nivå.
Utvändigt kan denna författning överleva endast genom att försätta Paris och nationalförsamlingen i ett permanent belägringstillstånd. I skuggan av bajonett och musköt. Militären blir nu självsäkrare än någonsin. Först under Cavaignac som provisorisk diktator, sedan, efter det att parcellböndernas röster avgör valet 2 december 1849, under Louis Bonaparte som president.
Det är nu som kampen och konflikten mellan den lagstiftande makten och den exekutiva makten når en höjdpunkt, då antingen den ena eller den andra måste ge vika. Eftersom nationalförsamlingen saknar stöd från militären och inte ens kan rekvirera ett säkerhetsgarde blir det den som måste falla.
Den åtföljande våren 1849 blir i mycket en slags omvänd spegelbild av våren 1848: en vår för reaktionen. Det borgerligt republikanska partiet är redan utplånat och nu faller det demokratiska republikanska partiet. Segrare blir regeringen, formad av Orleanister och Legitimister under det gemensamma namnet ”Ordningens parti”.
Segrare på kort sikt vill säga, så länge Louis Bonaparte och den franska armén är upptagen på annat håll, i Italien, i Rom närmare bestämt. När Bonaparte återvänder till Paris visar det sig att han inte tänker låta regeringen vara ifred. Repressionen, som hade förflyttat sig från gatan till Nationalförsamlingen, drabbar nu regeringen själv.
Men regeringen kan inte tömmas på makt lika lätt som Nationalförsamlingen, för den är det organ genom vilket det borgerliga samhället administreras och genom vilket skatteinkomster utvinns, som förvandlas till räntebetalningar ned i fickorna på finansaristokratin. Inte minst är det här den placerar överskottsbefolkningen, som förvandlas till bokstavliga härar av soldater och bildliga härar av tjänstemän. För det fall den inte devolverar till en här av bohemiska trasproletärer: tjuvar, sutenörer, tiggare, osv.
Nu sitter den härskande klassen inte längre säkert på sadeln – nu måste man maka på sig och lämna tyglarna till den nyckfulle äventyraren Louis Bonaparte. För finansaristokratin vet att allt kommer med en ränta, och Junislagets ränta är armén, officerarna och med dem också Bonaparte. Ordningspartiet eller åtminstone ordningspartiets anda: det är Bonaparte. I vars huvud denna anda reagerar med trasproletariatets parasitära anda, som kräver gåvor, gåvor eller åtminstone lån. Ty i den härskande klassens ögon är Bonaparte är en tiggare, en utpressare.
Trots tillfällen att utnyttja folkligt missnöje med Bonaparte förblir Ordningspartiet främst sysselsatt med att undergräva de medborgerliga fri-och rättigheterna i enlighet med sin politiska instinkt. Under våren 1850 avskaffas den allmänna rösträtten och den revolutionära pressens tryckfrihet kringskärs genom en ny tryckfrihetslag.
Så långt är allt väl – allt går åt rätt håll. Proletariatet är nedtrampat. Problemet är bara att det erbjuder Bonaparte möjligheten att än en gång sträcka ut handen och be om mer, om förhöjd lön. Lönen som sådan en struntsumma för Nationalförsamlingen och Ordningspartiets förnäma företrädare; det som skaver är Bonapartes fräckhet som röjer att vi här står inför en oförbätterlig äventyrare, en evig bohem och tiggare, som naturligtvis hellre söker stöd hos de sina – trasproletärerna – än bland finansaristokraterna och industrimännen.
I den så kallade 10-decemberföreningen samlas denna oorganiserade bohemiska massa till stöd för Bonaparte. En cirkusarmé av clownliknande operettsoldater som ger honom sitt bifall och som ger sig på hans motståndare i Nationalförsamlingen. En allt annat än oförarglig grupp för Ordningspartiet och polismakten. Som dessutom snart räknar in de reguljära soldaterna i sin avlönade skara.
I sina egna ögon har Ordningspartiet all den trovärdighet och den annuitet som det vulgära packet runt Bonaparte saknar. Man har tradition från Orleans och från Bourbon, man har namn som Thierry och man vet hur man sabrerar en champagneflaska. Men det märkliga är att det inte spelar någon roll, för nu drar bourgeoisien bort sitt stöd från Ordningspartiet. Ordningspartiets krav på arresteringar och disciplinära åtgärder mot 10-decemberföreningens män och kvinnor hotar i själva verket stabiliteten.
Under hösten 1851 växer ryktena i Paris om att något är i görningen, att Bonaparte under sina nattliga fester med kurtisaner, skådespelerskor och officerare förbereder en kupp. På dagarna provocerar Bonaparte Nationalförsamlingen med det retfulla kravet att återinföra den allmänna rösträtten.
Till sist, i december, när alla är uttröttade av rykten och provokationer händer det fruktansvärda som man väntat på och ändå inte vågat tro skulle hända: Ordningspartiets och det tidigare borgerliga republikanska partiets ledare – Thierry och Cavaignac med flera – arresteras.
Ensam härskare och representant för den verkställande makten är Louis Bonaparte. Borta ur spelet är Ordningspartiet och Nationalförsamlingen. Borta är också småborgerligheten och proletariatet. Han behöver dem inte för han har något viktigare: stödet från överskottsbefolkningen och den parisiska bohemiska skuggbefolkningen, förlängt ända ut till landsbygden av de utfattiga franska parcellbönderna. Men kanske viktigare än så: han har stödet från den franska finansaristokratin och industrikapitalisterna.