Sverige är inte sig likt. Sverige förvandlas till ett annat Sverige. Ett Sverige som är sig självt och ändå ett annat land – om det nu är ett land. I alla händelser ett land som visar allt tydligare tecken på en strukturell kris, men också politisk kris, en kris som inte riktigt kan uttryckas och lösas inom ramen för den nuvarande staten och dess författning.
En viktig aspekt av denna politiska kris är att den på många sätt verkar så irrationell. Varför gör politiker och tjänstemän som de gör? Vilka är deras motiv, givet deras i många avseenden destruktiva och till och med självdestruktiva karaktär? Handlar det om en inhemsk sammansvärjning eller inflytandet från en demonisk skuggstat eller kanske utländska intressen?
Ett möjligt rationellt svar på den frågan kan kanske sökas i den numera på många sätt bortglömda och diskrediterade franska marxistiska strukturalism som utvecklades av Louis Althusser (1918–1990) och som vidareutvecklades av Nico Poulantzas (1936–1979). Typiskt för denna tradition är att vi bör analysera staten utifrån två aspekter: dess objektiva funktion och dess roll som skådeplats för ett samhälles djupast liggande intressemotsättningar och konflikter.
En av de funktioner Poulantzas nämner är statens sammanhållande funktion. Det är en intressant infallsvinkel, för mycket av den svenska politiska krisen tycks komma till uttryck just i statens oförmåga att hålla samman samhället. Den politiska krisen är i den meningen en kris för statens funktionalitet.
Rika exempel på denna sorts dysfunktionalitet finner vi i det svenska invånarskapets frikoppling från medborgarskapet. Denna problematik har sitt ursprung i det rent demografiska faktum att befolkningen inte längre enbart består av den synliga befolkningen av skattebetalande svenska medborgare med giltiga papper.
I stället har vi fått ytterligare en befolkningsgrupp som vi kan kalla skuggbefolkningen: tiggare, mindre knarkhandlare, daglönare, invandrare med oklart uppehållstillstånd. Det skuggliknande i dess existens visar sig i att vi inte riktigt vet hur många de är; man talar om siffror på mellan 300 000 och 700 000. Lägg därtill de arbetslösa, som inte riktigt tillhör den synliga befolkningen, låt vara att de är svenska medborgare.
Skuggbefolkningen ger ett slags mått på det svenska medborgarskapets devalvering. Skuggbefolkningen lever inpressad i den halvt förfallna hyreskaserner som en gång inhyste gruvarbetare, smältverksarbetare, men som nu inhyser somaliska flerbarnsfamiljer eller hazarer. Eller så bor man i de tidigare miljonprogrammen, numer ghettoiserade, brutaliserade, där det grova och ofta dödliga våldet är ständigt närvarande.
Man väljer denna existens för de möjligheter den erbjuder, möjligheter till pengar, i utbyte mot (ofta) marginalisering, minoritetsstatus. Man kan kanske leva ut sin nationalitet – men en fullt utblommad nation blir man aldrig. Man förblir främling i förhållande till den synliga befolkningen, både vad gäller etnicitet, nationalitet, geografi och temporalitet.
I stället för att tala i termer av funktionalitet verkar det som om vi kan beskriva den politiska krisen med hjälp av två slitna klyschor inom den etablerade partipolitiken: vi har en kris som gäller utanförskap och integration.
Problemet med denna tolkning av den politiska krisen är att skuggbefolknings uppkomst kan beskrivas som fullständigt oberoende av politiken: varken arbetslöshet, tiggeri eller skuggbefolkning är fullständigt oberoende av politiska beslut. Dessa frågor präglas tvärtom av en febrig blandning av politisk aktivism och laxism.
Slutsatsen kanske bör bli att statens funktion, åtminstone ibland, är divisiv snarare än kohesiv. Enklare uttryckt: ibland försöker staten splittra ibland hålla ihop samhället. Men mot en sådan tolkning kan man hävda att ett politiskt samhälle självt saknar en egen självständig enhet oberoende av den politiska enhet som staten ger den. Det är helt klart den position Poulantzas försvarar; abstrakt uttryckt kan vi inte dra några enkla slutsatser om statens funktion (enhet) på grundval av den samhällsstruktur den uttrycker i sina politiska program och åtgärder.
Men vilken struktur? I den marxistiska variant av strukturalismen som Poulantzas företräder är samhällsstrukturen i grunden en klasstruktur, präglad av en klass’ konfliktfyllda dominans över de övriga klasserna. Givet att detta är korrekt är den demografiskt-samhälleliga struktur som växt fram i Sverige i själva verket ett uttryck för klassdominans, ett sätt för den svenska kapitalistklassen att härska över arbetarklassen och betydande delar av mellanskikten.
Här är det lätt att föreställa sig att Poulantzas tänker i välkända marxistiska termer av staten som ett organ eller instrument för den härskande klassen. En indirekt konsekvens av detta resonemang borde bli att politikerna kan beskrivas som medlemmar av den härskande klassen eller åtminstone tjänstemän som verkställer denna klass’ kommandon.
Poulantzas svar är att politiker själva konstituerar en slags exekutiv härskande klass, inte helt olikt de eliter Mosca en gång diskuterade. I motsats till Moscas eliter föds den dock inte med ett eget autonomt intresse. I stället uttrycker den intressena hos den härskande klassen, dvs. den klass som ytterst innehar den ekonomiska makten. Just i dess förmåga att uttrycka den härskande klassens intressen ligger också förutsättningarna för att den skall kunna existera som verkställande politisk klass.
Under gynnsamma förutsättningar är statens funktionalitet i hög grad förenlig med den härskande klassens intressen och den dominansstruktur den etablerar i samhället. Den svenska oskarianska staten kunde, åtminstone ytligt sett, uppfylla sin sammanhållande funktion eftersom svensk överhetsnationalism sammanföll med de svenska industrialisternas och bankirernas behov av att neutralisera den framväxande arbetarrörelsen. Samma klass behövde också bättre vägar, järnvägar, elektricitet och telefoni, vilket låg i linje med den oskarianska statens ekonomiska funktion som garant för det industriella kapitalets etablering som dominerande ekonomisk struktur.
Om vi raskt förflyttar oss till efterkrigstiden finner vi att den oskarianska staten sedan länge ersatts av en socialdemokratisk välfärdsstat. Trots många olikheter finns ändå en gemenskap, nämligen att man präglas av de intressen som föds ur det industriella kapitalets behov. Men under det sena 70-talet händer något: det industriella kapitalets dominans bryts. Tillverkningsindustrin krymper i termer av antal sysselsatta samtidigt som den struktureras om, vilket illustreras av nedläggningen av tekoindustrin, varven och många av gruvorna.
Sverige slutar inte att vara en industriell nation; nya industrier tillkommer. Men något nytt tillförs: uppkomsten av ett nytt finanskapital som inte ser sig själv enbart som ägare, förvaltare och utvecklare av ett industriellt kapital. Detta nya finanskapital kännetecknas av en strävan att ersätta de industriella förädlingsvärden och profiter som fallit bort med nya revenyer. Dessa står att finna i ymniga vinster från valutamarknaden, fastighetsmarknaden, marknaderna för konsumtionskrediter, men sist och inte minst aktiemarknaden.
Fiktiva kapital, aktiekapital, fastighetsvärden och förmögenheter växer, utan att detta på något sätt behöver återspegla eller förankras i det svenska industrikapitalet. Finansiella investeringar behöver inte längre omsättas i industriella investeringar för att ge avkastning. Tendensen mot parasitism ökar och kan avläsas redan under 80-talets senare del. Ekonomin blir dopad.
Den specifika logik som tidigare präglade investeringar och kapitalbildning under det industriella kapitalets dominans bryts. I den tidigare socialdemokratiska statens ställe träder en stat med starka nyliberala drag, mer inritad mot att tillgodose intressena inom finanssektorn och fastighetssektorn än industrisektorn. Medan politiken tidigare präglats av att trygga behovet av välutbildad arbetskraft med hög sysselsättningsgrad och god hälsa träder nu nya prioriteringar in.
Valutamarknaderna, penning-och kapitalmarknaderna avregleras. För att möjliggöra denna avreglering ändras strukturen kring lönebildning och prisbildning ändras, med följd att högre arbetslöshet accepteras. Formellt sker detta för att sänka inflationstakten, men kanske viktigare för att kunna hålla låga räntor som möjliggör en fortsatt expansion av fastighetspriser och börskurser. Pensionsfonder sätts i rörelse på fondbörsen. Så kallat riskkapital gör lönsamma och relativt riskfria investeringar och uppköp i tidigare offentliga verksamheter inom sjukvård, skolor, barn- och äldreomsorg.
Inom denna finansiellt dopade och avreglerade ekonomi saknar distinktionen mellan medborgarskap och invånarskap betydelse. Om skuggbefolkningen ökar är likgiltigt så länge den bidrar till den dopade ekonomin. Det aggressiva intresset hos den oligarki eller kapitalistklass som växer fram ur det nya finanskapitalet skulle således kunna förklara varför politikerna under lång tid åsidosatt statens långsiktiga sammanhållande och ekonomiska funktioner.
Om det strukturalistiska argumentets logik stämmer följer att politikerna inte kan ignorera statens funktioner hur länge som helst, även om de kan fantisera om det. Någonstans måste man helt enkelt dra en gräns om man inte vill begå politiskt självmord. Många drömmer kanske om en ny tillvaro i FN:s eller Bill Gates’ tjänst, men inget av detta löser den exekutivt politiska klassens existentiella kris.
Med andra ord befinner vi oss förmodligen nära vad Poulantzas kallar en brytpunkt (situation de rupture) där någonting måste hända. Om man läser Poulantzas som en mera rigid marxist är det lätt att föreställa sig sådana brytpunkter som revolutionära situationer där de underordnade klasserna griper makten. Men Poulantzas infallsvinkel är mer komplex, för en brytpunkt kan lika gärna utmynna i en bonapartistisk situation där den politiska klassen lierar sig med olika klasser och skikt i samhället för att upprätthålla statens autonomi och existens.
Sveriges politiska framtid är som alltid oviss. Men en sak är säker: om inte en kommande konservativ regering utnyttjar det momentum som en bonapartistisk situation erbjuder kommer någon annan regering eller maktblock tvingas göra det för att rädda medborgarskapets och den svenska statens existens – och detta oberoende av om vi instämmer i Poulantzas’ strukturalism eller ej.