Själva den etablerade partipolitiken i Frankrike är en produkt av “la nomenklatura française”, klass som examineras i de administrativa elitskolorna. En klass sammanvävd med finansoligarkin.
Krisen hos denna klass löper jämsides med krisen för finanskapitalet. Omslagshastigheten hos de presidentkandidater den produceras har således kortats av i sådan takt att en femårig ämbetsperiod förvandlats till en outhärdlig evighet.
Sarkozy var säkerligen menad att hålla i två presidentperioder – han höll en. Trots att han var en ambitiöst försök att bli en slags fransk Blair, en repriserad nyliberalism med franska färger.
Hollande var ett ännu tröttare försök till en aldrig allvarligt menad repris på Mitterrand, som fallerade på ett så pinsamt sätt att Hollande inte ens behövde övertalas att ge upp.
Macron då? Vad har Macron varit annat än en repris på reprisen? En föryngrad mindre viril version av Sarkozy, en helt igenom syntetisk produkt, med ett syntetiskt parti utan märg och blod. Jag förespådde att han skulle bli den minst populära presidenten under femte republiken.
Så illa blev det inte om man ser till popularitetsmätningarna. Men om man ser till omfattningen av gatuprotesterna i Frankrike så kommer man rätt nära. Femte republiken är i sin djupaste kris någonsin – frågan är bara när och hur den femte republiken kommer att ersättas av en formellt eller informellt ny, mera auktoritär konstitution.
Lustigt nog kan man se Zemmour som just ett uttryck för denna kris. En kandidat som hämtats inte från de administrativa elithögskolorna, utan från journalistkåren, denna republikanska motsvarighet till den gamla prästståndet.
Men vi pratar nu inte om en folklig landsvägspräst, en man av folket. Utan vad som i allt väsentligt måste betraktas som en sista utväg för makten. En avgörande transformation, så makten sätter in sitt yttersta.
Då den förklär sig inte som anglifierad neoliberalism eller boboistisk antikapitalism, utan som ren nostalgi. En reprisernas repris, som suger upp hela retoriken från gamla Front National och ompaketerar den till en ofarlig islamism-kritik.
En islamismkritik som långt ifrån är ny – notera att Sarkozy också använde den typen av retorik och kritik mot les banlieues, mot gängen, mot de kriminella. Men det förblev retorik.
Skillnaden är att det nu handlar om en retorik för ett nytt auktoritärt styre, som lockar med sig väljare från Macrons parti, från Le Pens reformerade Front National, i en slags nostalgisk, anti-islamistisk fransk version av det israeliska Likud.
Ett parti redo för ett militariserat undantagstillstånd inom ramen för EU och Nato. Ett parti för en president beredd att ge det nya europeiska pandokratiska styret ett ansikte anpassat för Frankrike…
Vet inte vem du är, men du skriver bra. Jag ser nog Zemmour mer som ett sätt för den ekonomiska eliten (för enkelhets skull definierad som huvudsakliga bidragsgivare till valkampanjer) att “hedge their bets”. Den mest sannolika effekten är att han slår ut Le Pen från andra omgången men inte själv kommer vidare, utan att det blir Macron mot Pecresse. Jag gissar att det franska etablissemanget i princip struntar i om Macron eller Pecresse vinner, de står för samma sak. Zemmour är ett tredjehandsalternativ, men skulle han mot all förmodan vinna finns realistiskt sett mycket litet han kan göra. Han har ingen rörelse, ingen förankring i etablissemanget (konkret, vem ska sitta i regeringen, bemanna ministerkabinetten etc?) och han skulle vara i samma situation som Trump, d.v.s. största delen av etablissemanget skulle vara emot honom i kombination med permanenta konflikter med Tyskland och EU-institutionerna. Hans funktion är att hålla Le Pen borta, inget annat. När det är gjort kommer moren ha gjort sin plikt och kommer att kunna gå (i pension).
Tror att du träffar fullständigt rätt, speciellt det du skriver om likheterna med Trump i den händelse Zemmour skulle bli vald. Medan Macron är en slags fransk-förpackad Blair är Zemmour ett försök att paketera om Orban till franska förhållanden.