Man har berättat för oss att vi befinner oss i början av en ny horisont, som vidgas alltmer, allteftersom inlandsisarna viker. Nedstängningarnas och restriktionernas inlandsisar. I en första anblick verkar landskapet välkänt; vad jag ser är samma gamla trötta Västerland som före istiden.
Storbritannien har visserligen glidit bort från Europas politiska kontinent och syns inte längre från min lägerplats. Jättarnas vrål har tystnat, ty Trump har fällts och bundits till händer och fötter. Men penningens och våldets överhet härskar återigen oinskränkt över landmassorna – säger man mig. Ingen katastrof har inträffat; civilisationen – eller vad man nu skall kalla det – finns kvar.
Västerlänningarna är också välkända: en brokig skara av ättlingar till i huvudsak jägare, samlare och bönder. Liksom sina förfäder, som var väl förtrogna med värdet av en ko eller en oxe, men mindre bekanta med värdet av det fjärran myntet, undrar man vad man skall leva av. Finns där fortfarande något på det tidigare lönekontot eller företagskontot. Finns kontot ens kvar?
Makterna finns på något sätt där: i bankomaten, på betalappen. Men den finns också i lydnaden. Man har återigen lärt sig lyda – om man nu någonsin glömde det – lyda den gamla hederliga befallningen, kommandot. Man stängde in sig i sina lägenheter, man höll avståndet till de medmänniskor man ändå aldrig känt annat än som främlingar, man trädde ytterligare en mask över sin gamla persona. Man låste dörren till den gamla skruttiga butik som var ens enda levebröd.
Sist men inte minst: man lärde sig köa för att få sin spruta, först en sedan två. Kanske blir det fler, en gång vart tionde, fjärde eller varje år. Ingen vet säkert. Den egentliga betydelsen ligger ändå i akten, lydnadens och tjänandets akt. Den akt som bekräftar att man är tjänare, under himlarnas herre. Numera markerad genom att man fått en ”prick” på axeln.
Det intressanta här är inte om sprutans innehåll verkar eller om verkan är skadlig eller nyttig. Nej, det verkligt intressanta är vad överheten skall göra med detta nyvunna och nyfunna bevis på sin makt – makten att utöva undantaget, att vara den enda som får göra undantag. Ingen vet men rykten säger att man skall få något slags bevis att man tagit sprutan. Kanske en app.
Riktigt sluga ättlingar till de allra äldsta jägarna och samlarna från förra istiden gör gällande att detta bara är början. Man hävdar att vaccineringsappen kan knytas till bank-id, som i sin tur kan knytas till all internetbaserad kommunikation med myndigheter och transnationella företag – vilket i praktiken är all kommunikation. Därmed borde det första steget kunna tas för att en gång för alla återta kontrollen över all offentlig kommunikation, genom att avanonymisera tillgången till internet.
Det är vad som sagts mig i alla fall, men om det är sant eller inte vet jag ej. Men glättade broschyrer från överheten antyder att planer finns. Medborgarskapet skulle äntligen kunna bli globalt och transnationellt, översättbart till en elektronisk, digital kod. Genom denna kod skulle jägar- och samlarmänniskans DNA-spår äntligen kunna tömmas på all politisk signifikans, som en markör för stamtillhörighet, folktillhörighet och därmed statstillhörighet och politiska rättigheter. Kvar blir bara ett biometriskt datum i ett pass, ett bland många, många andra och giltigt bara för att identifiera en individ bland många, många andra.
Solen skymmer när man berättar detta för mig. För vad är allt detta utom början till det transnationella medborgarskapet, nej värre: den transnationella människan. Ständigt beredd att överskrida alla gränser: geografiska, etniska, könsliga – och framförallt: utan gränser för sina begär. Inte så att hon skulle kunna stoppa i sig hur mycket korv som helst, nej gränslös i meningen att hon aldrig, aldrig skulle finna tillfredställelse i sig själv. Förlusten av autonomi således – med tillhörande viljesvaghet. Akrasia istället för ataraxia.
Se där mina vänner: den sista människan och den nya konsumenten, som en gång för alla lovar göra slut på meddelandet: ”marknaden är mättad mina damer!” En konsument med gränslösa pengar i appen – i utbyte mot gränslöst tjänande, utom för den som har gränslös tur. Som inget äger – inte ens sin egen vilja och värdighet. Den perfekta följeslagaren till obegränsad konsumtionskredit… Den perfekta enheten mellan egendomslös kommunism och fullödig kapitalism.
O du ironi! O du mystifikation! O du illusion!
Men än finns tid att bryta upp från vår nuvarande lägerplats och söka en annan. Närmare rimfrostens land, närmare de undflyende inlandsisarnas yttersta gränser, där inget blommar utom snödroppar.
Med ensamheten som enda följeslagare? Inte alls: jag har med mig Markens gröda i mitt transportabla bohag. Isak följer mig, och på mina fötter har jag mjuka, smidiga lappskor. Någon har till och med lovat att där, vid randen av den undflyende inlandsisen, skall finnas fler sådana som jag. Många fransmän är fortfarande kvar i städerna, men en del engelsmän är redan långt ute i vildmarken.
Fransmännen skickar videomeddelanden på Odysee med uppmaningar och anvisningar på kartor. Fransmännen gestikulerar ivrigt, som alltid, när de tittar in i kamerorna och pekar på sina kartor. Là, là, där, där finns den: vägen. Till vad? Nästa lägerplats på terrängkartan? Jägar-och samlarmänniskans ursprungligaste spår på DNA-kartan? Nej ingetdera, men något viktigare: det ursprungliga spåret av mänsklig gemenskap, som gått förlorad i allt våld, alla varor, alla pengar, alla appar.
Jägar-och samlarmänniskans gemenskap med andra ord. Inte alls, hävdar fransmännen. Det är ett villospår, ett spår som bara leder till en spelad gemenskap. Teaterroller istället för verkliga samhälleliga roller. Museala artefakter och fetischer istället för verkliga verktyg och nyttoföremål.
Den verkliga vägen måste kunna navigeras genom GPS, med hjälp av satelliter och datorer. Den måste kunna följas av drönare och trafikeras av snabbtåg och elbilar. Endast genom att ta med sig den teknologiska civilisationen till utmarkerna kan det levande nuet bevaras. Det levande nu i vilket en samtid kan utspelas, med levande roller i en levande gemenskap. Nutida fast ändå ursprunglig.
Vi har satt oss ner under en tall i ljungen. Stigen som leder framåt är knappt synlig. Den är så tunn, så tunn. Någon gång gick kanske människor och vargar där, men de sista två eller trehundra åren har inga rört sig på de stigarna utom skogsmöss och huggormar. Jag stänger av min Iphone och videon med de franska filosoferna. Ett par tre nätter måste vi vandra, jag och Isak, innan vi är framme vid inlandsisarna.
Hur länge kommer det att dröja innan deras drönare har hunnit fatt oss? Innan de registrerat oss, identifierat oss, krävt oss på en förklaring och en betalning, ett bevis på att vi har rätt att existera. Hur många dagar kan vi överleva där borta?
Isak ler. Han skakar lätt på huvudet. Det finns inget att oroa sig för. Ljuset som trängde genom hans ögonlock, just innan han öppnade ögonen i morse sade honom att makten är overklig. Den finns, den kan använda allt sitt våld, den kan kommendera fram alla pengar den behöver. Den vill finnas, den vill utöva sin makt. Den älskar sig själv. Kanske tror den också på sig själv och sin betydelse. Det är inte det. Det är bara att den är oäkta – och någonstans känner den på sig det.
Om vi slår oss ner vid en boplats och lever där – är vi då äkta, lever vi i en verklig gemenskap? Kanske inte, men samma sak gäller för makten. Innerst inne vet den att den varje dag måste spela upp sin verklighet, inge sig själv verklighet. Man hotar, man grimaserar, man är planerad, kalkylerad, välkomponerad. Man är tillbaka, redo att gripa sig an verket, redo att återigen bygga upp, bygga upp något bättre, något miljövänligare, säkrare, hälsosammare, könsneutralare, gränslösare. Man vet också att slutresultatet är en organisation, med hierarkier, befogenheter, resurser, planer, promemorior, lagstiftning, utredningar – redo att utöva makt.
Likväl fattas något. Något litet, men ändå avgörande. Känslan av äkthet, nödvändighet, urgens… Det spelar ingen roll om pesten är äkta eller inte, om vaccinet behövs och är hälsobringande eller inte. Det ändrar ändå inte att paniken, restriktionerna, åtgärderna, nedstängningarna, distanseringarna var spelade. I varje skede, måste man inte erkänna att pesten och åtgärderna mot den var mycket, mycket mindre viktiga än det intryck som pesten gjorde och den berättelse i vilken den ingick? Följaktligen kommer också återuppbyggnaden bara att kunna fortsätta på samma sätt: som en återuppbyggnad där berättelsen om och intrycket av återuppbyggnaden är viktigare än återuppbyggnaden själv.
Denna inre visshet om att makten bygger på en berättelse mer än verkligheten själv, måste inte den förta något av den virilitet utan vilken makten och maktutövandet förlorar all äkthet? Måste inte makten, för att komma till sitt fullödigaste uttryck, utövas av barbaren eller åtminstone den civiliserade barbaren, alltså barockmänniskan? Och om detta är sant: måste vi då inte säga oss att den nuvarande maktmänniskans främsta fiende är vissheten om att hon inte är fullt ut äkta, i motsats till barbaren och barockfursten?
Hur förnedrande måste det inte vara för världens ledare, skrattar Isak, att återinsätta sig, återuppfinna en anledning för sin maktutövning? Blir den förnedringen mindre, även om allt går enligt planerna, även om man lyckas undertrycka folket eller krossa sin fiende?
Det är dags att resa sig, att rätta till packningen, gripa vandringsstaven och återuppta färden. Både jag och Isak är märkligt glada, oförklarligt glada. Glada utan jordisk rätt eller anledning. ”Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.”