Den mörka tesen om att kapitalismen eller åtminstone västerlandets metropoler befinner sig i en djup kris är märkligt trösterik. Ett opium för intellektuella kanske man kan säga. Man kan strunta i vardagsdetaljerna, hänge sig åt pessimism och passivitet – känslan att det bästa är över för den västerländska människan.
Den optimistiskt lagda kan för sin del intala sig att krisen öppnar upp en slags väg ut ur historiens slut (Fukuyama), framtidens död (Jameson) eller den reellt existerande kapitalismen, den s.k. kapitalistiska realismen (Mark Fisher).
(Man kan i det sammanhanget spekulera om det inte är just den potentiella återfödelsen av historien och framtiden som förklarar det senaste årets massiva hat mot ”den vite mannen”, dvs. den europeiska människan, både som historiesubjekt och som representant för den långa historien (la longue durée). Åtminstone är det vad Francis Cousin hävdar i en ny två timmar lång video.)
Problemet är att krisen, vid närmare eftertanke, tycks så svår att utvändigt beskriva och mäta. Förvisso finns där gott om data: deltagande i val, kriminalitet, arbetslöshet, spridning av miljögifter, utanförskap, minskad tilltro mellan folk och överhet, no-go-zoner, otyglad migration, osv. Vi vet bara inte vad vi skall göra med dessa data och hur vi skall få dem att passa ihop.
Krisen är i den meningen en slags kris för tilltron till vår kunskapsförmåga, ja för själva vårt verklighetssinne. Den berömda berättelsen om västerlandet har kluvits och blivit så motsägelsefull att vi utan tvekan kan säga att människor allt oftare lever ”i sin egen berättelse”, sin egen sanning som Kierkegaard kanske skulle ha uttryckt det. Men just därför finns ingen äkta grund för ett samfund, en samfällighet, rotad i någon slags gemensam berättelse.
I stället för en berättelse finns, grovt förenklat, två berättelser: etablissemangets berättelse och dess motberättelse. Den etablerade berättelsen handlar om nödvändigheter av reformer – först och främst ekonomiska. Sedan 80-talet med avregleringar, utförsäljningar, flexibilitet och företagsamhet som viktiga inslag. Men sedan 90-talet allt oftare utbroderad med krav på avregleringar av migrationen, mångkultur, utökade minoritetsrättigheter, antirasism, klimatåtgärder, vithetskritik osv.
Den alternativa berättelsen handlar om etablissemangets svek. Dit hör insikten att etablissemangets åtgärder leder till nationernas upplösning och en förlust av en gemensam tillhörighet och en delad välfärd. Dit hör också frustrationen över att ingen gör något, trots år av gravt maktmissbruk och korruption.
Förutsättningen för upprätthållandet av dessa två parallella berättelser är välkända: den publika meningen är en publicerad mening, som äger rum på mediaplattformar, lika kluvna som berättelserna själva. Inte bara samtalet utan realiteten självt tycks främst utspela sig på ett medialt och framförallt virtuellt plan. En producerad realitet, en virtuell realitet.
I det sammanhanget kan man ha hjälp av den filosofiska distinktionen mellan det reala och det ideala, dvs. verkligheten och de tecken i vilka verkligheten representeras. Som Mark Fisher påpekade i sin bok ”Capitalist Realism” (2009) förlorar denna dikotomi sin giltighet inom det postmoderna västerlandet. I dess ställe träder en distinktion mellan realitet och hyperrealitet (Baudrillard) eller alternativt mellan det reella och det socialt reala (Lacan).
Poängen med dessa nya distinktioner är att de tycks upphäva motsatsförhållandet mellan det reala och det ideala: det ideala, föreställningen/tecknet är mer reellt än det reella självt. Filmen, klippet, instagram-bilden, etc., är inte längre beroende av det reala för sin giltighet.
I förlängningen tillägnar sig den virtuella realiteten även naturliga realiteter såsom klimat och virusepidemier. Frågan här gäller inte dessa realiteters mätbara statistiska egenskaper i termer av temperaturer eller dödlighet. Frågan gäller snarare hur dessa realiteter presenteras eller representeras – bortom diagrammet eller tabellen.
Detta nya oberoende för det virtuella påverkar förstås också den politiska berättelsen, berättelsen om vad makten kan och bör göra. Som nu ytterst förhåller sig till det hyperreella snarare än det reella, i sina åtgärder mot klimathot och pandemier.
Det verkligt intressanta med alla dessa åtgärder är i och för sig inte så mycket om de verkligen angriper de existentiella hoten mot miljö och hälsa, utan att de bidrar till en ökad virtualisering, inom ramen för etablissemangets plattformar och berättelse.
Följderna av denna virtualisering kan avläsas i ökad övervakning, kontroll och strömlinjeformning (betingning) av medborgarnas beteenden, inte minst vad gäller konsumtionsval. Dit hör också den senaste tidens krav på ökad medicinsk testning och vaccinering av medborgarna.
Frågan här gäller inte främst om dessa tester verkligen ger kunskap om smitta eller om vacciner fungerar. Inte heller om ett digitalt vaccinationspass biometriskt, digitalt pass – i förlängningen ett biometriskt, digitalt medborgar-ID – verkligen minskar spridningen av smitta etc.
Snarare är poängen att på sikt öka statens kontroll över medborgarna, exempelvis genom att det digitala passet/medborgar-ID blir ett villkor för tillgången till sociala mediaplattformar, utnyttjande av banktjänster, körkort och privatbil, interaktion med myndigheter, socialförsäkringar, deltagande i val, osv.
Medborgarnas fri-och rättigheter blir nu villkorade och knutna till socialt premierade covidsäkra, klimatsmarta och vakna mikro-interaktioner, konsumtionsval och hälsoval. Den gamla förbindelsen mellan folktillhörighet, nation och medborgarskap kan nu slutligen suddas ut.
Kvar blir en mer utlämnad medborgare – än mer atomiserad än tidigare. Som förvisso kan tilldelas en intersektionell grupp-identitet av myndigheter och transnationella företag, men utan potential att hota deras makt.
I förlängningen börjar nu på allvar övergången till den transhumana människan – med en justerad, manufakturerad genetik, digitaliserad, avläsbar och tillgänglig för ett byråkratiskt, manegeriellt belöningssystem. Kort sagt: ett komplement till roboten, kanske själv i stor utsträckning en robot.
Förvisso kommer denna process säkerligen att möta svårigheter – åtminstone av biologisk-teknisk-medicinsk art – och kanske kommer den att ske i etapper, kanske blir den aldrig fullt ut förverkligad, men poängen är att tendensen finns där.
Det väsentliga i alla händelser är att maktens berättelse kan återupprättas. Den som förlorat sitt verklighetssinne (i maktens mening) riskerar nu inte bara stämpeln som psykiskt sjuk (eller fobisk), utan också stämpeln ”smittspridare”, ”mass-spridare”, etc. Genom att vara realistisk – genom att låta allt hopp falla – upprätthåller man hälsoordningen, som ny blir den specifika.
Mark Fisher gör i det sammanhanget en intressant iakttagelse när han påpekar den brittiska hälsomyndighetens (NHS) aktiva roll i att sjukdomsförklara och medicinskt behandla beteenden som man (kanske) kan misstänka bottnar i den postindustriella västerländska kapitalismens främlingskap och dysfunktionalitet – inte minst i institutioner som skolan.
Kaderklassen – den manegeriella eliten – kan nu (bildligen) uppträda i vita rockar, som icke-medicinsk expertis, men med ett social-medicinskt uppdrag i enlighet med den medicinska vetenskapen. Upplägget till denna gigantiska smash-boll såg vi redan innan: överallt skolkuratorer, företagspsykologer, inhyrda beteendevetare, HR-ansvariga – ofta kvinnor med korta minnen, men desto rymligare USB-minnen och en flexibel inställning till sina uppdrag.
Övergången till en i grund och botten amoralisk, men riskminimerande terapeutisk stat – här refererar Fisher till Žižek – kan hänvisa till att alla inskränkningar i den enskildes fri- och rättigheter sker med hänsyn till hennes hälsa. En hälsa som främst skall förstås som fysisk hälsa, en samhällelig nyttighet som står över varje etik – och som återupprättar den reellt existerande kapitalismen och kaderklassens maktprerogativ.
Men det som kanske är ännu viktigare är att hela den vakna ideologi som etablerades efter den ekonomiska krisen 2007–2009, nu kan få en mer tydlig formalisering inom ett institutionellt ramverk. Den som ifrågasätter den vakna ideologin och den reellt existerande kapitalismen hamnar inte bara i konflikt med staten, utan med liv och hälsa. En till synes apolitisk samhällelig nyttighet.
De politiska krav på minskad byråkrati inom det offentliga och inom storföretagen (”marknadsstalinism”), som Fisher hoppades skulle kunna vändas mot kapitalismen, kan nu lätt avfärdas med hänvisning till behovet av tester och hälsokontroller. Det missnöje som Fisher hävdade hade vänts inåt och förvandlats till psykiska sjukdomar kan åter tryckas tillbaka med hänvisning till att protester äventyrar folkhälsan. Hälsan är politiserad, men inte på det sätt Fisher önskade.