Blad II. Sverige: 1979–1991
Låt oss så förflytta oss från Frankrike till Sverige vid tiden runt det nuvarande sekelskiftet. Här finner vi i utmognad och också utlevad form en stat, fast med långt äldre och starkare rötter än den Orleanska. En stat med anor åtminstone tillbaka till Gustav Vasa.
Denna stat är den socialdemokratiska välfärdsstaten, efterträdaren till den oskarianska staten. En stat där den jordägande aristokratin ersatts av en arbetarrörelsearistokrati i samverkan med den redan etablerade utrikiska och svenska industri-och finansaristokratin. Symboliskt nog låter sig denna stat hellre representeras av den aristokratiske Palme än småskolläraren Erlander.
En stat som kan ta åt sig äran av att ha pressat undan de sista resterna av den senige svenska småbrukaren och gett honom enkelt respass in till storstäderna. Som lyckats inordna både pappersbrukspatroner och arbetare i ett större och långt värdigare sammanhang. En veny bortom fabriksstängslet, strejken, kravallen.
En stat som fått båda parter att besinna sig. Höja sig upp till statens och finanskapitalets sfär. I Saltsjöbadsavtalets anda. Samarbetsanda. Hegemoni. Inte Clemensnäsandan. Inte andan från Seskarö och Ådalen.
En stat som infört en närmast republikanskt kärv enhetsskola och kastat realskolan på soptippen. Som steg för steg berövar läroverken på deras glans och i praktiken infogar dem i denna enhetsskola. Som tränger in i de ornamenterade universitetsbyggnaderna och framtvingar ett linjesystem, där nya skikt och klasser av statstjänare, byråkrater och chefer skall formas.
En stat i stor utsträckning lett av ett parti: det socialdemokratiska. Prytt med röda fanor och förgyllda tofsar. Till namnet ett arbetarparti, men i realiteten den politiska klassens parti. Runt vilka samlar sig arvtagarna till det som en gång var den oskarianska statens ämbetsmannakår, förevigad i Strindbergs smädesskrifter. Som de borgerliga partierna nödgats acceptera för att åtminstone få de ordnar, medaljer och ämbeten som blir över.
På pappret är denna stat en monarki. Javisst. Fast med en monark, Carl XVI Gustaf, som tvingats avkläda sig den sobelpälsbrämade manteln och som, iförd kostym från Melka, fått lära sig åka rulltrappa i riksdagshuset vid Sergels torg. En monarki hungrig att ingå i den Nya Världsordningen. I Europa, i det Neuropa som låter sig skymtas genom EG. Inåt en välfärdsstat. Utåt en liten hungrig imperialistisk stat.
Men som snart, skall det visa sig, är fullt beredd att sätta suveräniteten, den blodsvunna suveräniteten från Gustav Vasa på spel. För nationen, emot monarkin? Nejdå. Den främsta anledningen är att handelskapitalet och det industriella kapitalet inte längre är tillräckligt profitabelt. Ett annat, nytt industriellt industrikapital, med mer robotar, informationsteknik och datorer måste ta vid.
Men viktigare: ett långt mer finansialiserat kapital, som mer än tidigare hämtar sina revenyer oberoende av det industriella kapitalet, på börsen, i valutamarknaderna. Som kräver sitt, som inte längre kan nöja sig med det Saltsjöbadsavtal kan erbjuda. För att det inte längre behöver något avtal med textilarbeterskan eller varvsarbetaren.
Det är här som man måste börja massagen, uppmjukandet. De nya idéerna finns redan där, den många gånger omtalade nyliberalismen. Med betoning på ny, för det är inte främst Locke eller ens Hayek som är viktig här, utan Friedman, Lucas, Le Page.
På sin sida har man den gamla trötta borgerliga landsortspressen, som har lättare att överleva än den socialdemokratiska eller kommunistiska pressen. Man har murvlarna, de borgerliga författarna, litteratörerna. Man har tankesmedjor, nya påfund från andra sidan Atlanten. Det är dock trögt, för de flesta sitter bekvämt med ändalykten i den socialdemokratiska sitsen, med författarlöner och konstnärsstipendier. Så man får fylla på med en del fäsörer och irrhjärnor, som Jüri Lina, figurer runt EAP med flera.
Men tack och lov! Man har något viktigare, man har någon som kan ge gestalt åt de nya idéerna på ett sätt som appellerar, som vädjar till den svenska småbrukaren, fiskaren, småföretagaren. Man har Fälldin och så har man Boman. Boman får representera småföretagaren och skärgårdsbon. Med kniv i bälte. Inte svärd som sin föregångare i Tegnérs dikt. Fälldin: det är den försmådde svenske småbrukarens röst i Geijers anda. Som ställs mot Palme, som får tjäna som en sentida representant för den svensk-baltiska jordägande aristokratin.
Stilistiskt en lysande figur som bara störs av krumbukterna från Bomans inte fullt så nogräknade efterträdare Adelsohn.
Man inleder i början av 80-talet med att underlätta fondsparande, med smärre justeringar av socialförsäkringarna, bland annat genom att generöst lägga några karensdagar till den tidigare sjukförsäkringen. Man angriper löntagarfonderna – detta så förhatliga försökt från fackföreningsbyråkratin att sno åt sig andelar i kapitalet. Man fortsätter så med lönebildningen – så framgångsrikt att exploateringsgraden ökar och löneandelen pressas tillbaka åtminstone långt in på 90-talet. Ett stort tack till alla inblandade!
Men man har mod till mer, man pillar försiktigt på utrikesrelationerna, som Palme svartsjukt vakar över. Förvisso är Sverige informellt med i NATO, förvisso håller man officerskåren vid liv, med en blandning av skjutövningar, brända drycker, smörgåsbord och lukrativ ryssrädsla. Men det räcker inte. Man vill utmana ryssen i hans eget hemmavatten – Östersjön. För var det inte han som började?
Men det är inte det viktigaste, trots allt. En ny ordning skall etableras, på djupet, som skall tränga in i staten och dess institutioner. Det är 80-talets berömda ”systemskifte”. På den parlamentariska vägen, genom utredningar, kommittéer, kommissioner, omröstningar.
De så kallade ”nationalekonomerna” spelar en inte helt oväsentlig roll i denna process. Titeln är tyskt akademisk, men i deras huvuden finns bara amerikanska teorier: Tobin, Modigliani och så Friedman förstås. Det finns få som uttrycker en avvikande mening, som exempelvis Sven Grassman. Som naturligtvis blir ostraserade och förlöjligade. Under lång tid skall striden fortfarande föras här: Om huruvida den svenska staten är bankrutt eller ej, om det går eller inte går att sänka inkomstskatter och pressa ner budgetunderskott, osv.
Etablerandet av denna nya ordning är inte utan sina kuppartade, revolutionära eller åtminstone språngartade moment. Låt oss bara kort rekapitulera de mest kända: Den Underbara Natten (1981), Löntagarfondsdemonstrationen (1983). Novemberrevolutionen (1985), mordet på Olof Palme (1986), Strejkstoppet (1990), Växelkursdebaclet (1992), Lindbeckkommissionen (1993). Det hela krönt av EU-inträdet (1994), följt av 90-talets programmatiska massinvandring. I skuggan av Sovjetunionens sammanbrott hösten 1991.