Bonapartistiska reflektioner

Blad IV. Sverige: 2001–2015

I ruinerna av EU-motståndarnas nederlag 1994 stiger en ny opposition av altermondialister och anti-mondialister. Visserligen lider man ett nederlag under Göteborgskravallerna 2001, men i omröstningen om euron 2003 är man mer framgångsrik. I Junililistan samlas de försiktigt oppositionellt lagda journalisterna, akademikerna och professorerna (Wibe).

I maktalliansen har socialdemokratin visat sig användbar, men nu börjar den allt mer och mer uppträda som en belastning. Inte bara för att man misslyckades med att upprepa konststycket från folkomröstningen 1994, då man fick med sig fackföreningsrörelsen för ett EU-inträde, utan för att man återigen har problem att återskapa sitt band till arbetarklassen. Visserligen har arbetslösheten minskat, som andel av arbetskraften, men den befinner sig fortfarande på hög nivå, vilket på sitt sätt är själva meningen med den nya maktallians som etablerats.

Göran Persson är hämtad ur socialdemokratins kader av kommunalråd och tjänat sitt syfte väl. För att han genomför kommunaliseringen, som slutligen berövar gymnasielärarna på all glans från de borgerliga läroverken, och för att han genomdriver Lindbeckkommissionens program….. Men det räcker inte: Göran Persson låter sig inte förvandlas till en Gerhard Schröder eller Tony Blair. Han varken kan eller vill förvandla socialdemokraterna till ett svenskt New Labour.

Den rollen går i stället till moderaterna, till Gösta Bohmans sentida och betydligt kyligare arvtagare Fredrik Reinfeldt. Lustigt nog väljer han namnet ”alliansen” på den borgerliga partikonstellation han leder – som om han nu ville göra ensamt anspråk på att företräda den stora alliansen, det maktblock som gett sig uppgiften att genomföra systemskiftet.  Från den gamla socialdemokratiska välfärdsstaten till en stat bättre tillskuren för ett nygammalt, mera parasitärt finanskapital.  

Reinfeldt appellerar till missnöjet över arbetslöshet, över parasitism, över för höga skatter. Skuggbefolkningen skall in i arbetskraften och in i industrin, och folk som arbetar skall få lägre skatt.  

Det ger ljuvlig återklang i den svenska befolkningens djupschakt. Om du arbetar hårt och tjänar bra på att svetsa långtradarchassin, men till priset av söndervärkta händer, varför skall du då inte få behålla mer av din lön?

Men kapitalismen slutar inte producera överskottsbefolkningar: arbetslösheten växer under den djupa kapitalistiska kris som inleds 2007, allt medan skuggbefolkningen fylls på av invandrare och utslagna. 

Mot regeringen formerar sig en slags enad röd-grön opposition, bestående av tre sinsemellan repellerande element: socialdemokratin, miljöpartiet och vänsterpartiet.  Man utger sig för att vara en röst åt arbetarklassen, men folkflertalet sniffar sig till att man är något annat. En röst för en fraktion inom den politiska klassen, som tar stöd i reservbefolkningens brokiga massa av bidragsberoende, migranter och trasproletariat.

Utan att bry sig nämnvärt om vare sig fransk historia eller Louis Bonaparte har man anat sig till att de röd-gröna är en sentida efterföljare till 10-decemberföreningen.  Man har inte en Louis Bonaparte som general, men en rövardrottning av ädlaste börd ur den politiska klassen: Mona Sahlin.   

Vid sidan av denna inomparlamentariska fraktion står ett annat parti, som fångar missnöjets tidsanda bättre: Sverigedemokraterna. Junilistans professorer tynar bort i en knappt hörbar sista suck. 

Rätt snart vinns en betydande seger: Sverigedemokraterna träder in i Riksdagen, 2010.  Kyrkklockorna ringer, predikstolarna dundrar, ledarsidorna glöder av vrede.  Sverigedemokrater misshandlas, smutskastas, avskedas och knivas. Dock utan synbar verkan på opinionsläget.

I bakgrunden växer den, skaran av de miserabla, de utnötta och utstötta. De trötta vårdbiträdena, de söndertjatade lärarna. De desillusionerade och förnedrade prästerna. Officerarna utan regementen och förband. Industriarbetaren som antingen blivit arbetslös eller förvandlats till egenanställd hantverkare.

Som hantverkare hoppas han kunna vidga sin verksamhet, anställa, starta en sidoverksamhet, kanske en biltvätt en verkstad i en angränsande bruksort och därmed bli en del av småborgerligheten. Den småborgerlighet som i bruksorten eller landsbygden ofta utgörs av en kurdisk frisör med ett par tre anställda, en turkisk pizzeria eller en liten svensk tobakshandel med ATG-spel. 

Utsikten att bli något mer än en egenanställd företagare är små, fast det behöver inte vara dåligt för han klarar sig och ibland riktigt bra. Men hans band till tidigare yrkesbröder, ja själva sin klass, är upplöst. Ibland kan han få ett jobb som entreprenör vid ett vägbygge och får då tillfälliga kollegor som han slänger käft med eller tar ett bloss med. Men något djupare än så blir det inte. Han saknar organisatorisk hemhörighet och befinner sig som sådan i politiskt underläge, varken han tänker på det eller ej.

I den traditionella industriarbetarklassens ställe tillförs arbetarklassen nya medlemmar i vård, omsorg och handel. I de företag och organisationer man arbetar är verksamheterna ofta reducerade, slimmade, privatiserade. Genomträngda och underställda ett finanskapital som suktar efter nya vägar att extrahera skattemedel. Kollektivisering och underordning präglar detta skikt inom arbetarklassen. 

Man är ömsom föremål för diverse personalinsatser, friskvård, individuella utvecklingsprogram. Men inget av detta leder till ökat inflytande över arbetsplatsen, i förhållande till organisationens verksamhetschefer. Lönen förhandlas individuellt, ofta i underläge. Man gör klokt i att hålla tyst om missförhållanden på arbetsplatsen. Man är visserligen inte så individualistisk som hantverkaren, men någon ork eller vilja att försöka förstå de större sammanhangen finns ej. Man släpar sig fram som i ett töcken under arbetsveckorna. 

Töcknet är dock flyktigt och skingras allt oftare av den känslomässiga vissheten och ilskan att man blivit lurad, snuvad vid näsan. Först kanske på villan eller anställningen, sedan pensionen och till sist också nationen.

En ny sorts press som finns på nätet – de så kallade ”hatsidorna” – ger ett  uttryck för denna ilska. Helst vill man från de svenska myndigheterna stänga ner denna press, jaga den under jorden såsom i Frankrike våren 1850. Problemet är bara att den redan är under jorden eller snarare ovan den i den idealt digitala sfär dit valutahandeln och börsen redan migrerat.   

Efter valnederlaget 2014 erbjuder sig Reinfeld att försvinna från statsministerposten.  Vänsterpartiet har redan lösgjort sig från de röd-gröna, som nu kan fogas samman med alliansen till en ny representant för maktblocket som får heta decemberöverenskommelsen. I dess ledning petar man försiktigt fram den lågmälde Löven, en slags svensk proletär variant av Louis Phillip. Borta är sedan länge Rövardrottningen.     

Så tycks Sverige röra sig i baklänges riktning: bort från Bonaparte och närmare Orleans. Men det skall visa sig falskt och redan hösten 2015 får Löven, med bröstet fullt av lidelse, visa att hans hjärta är lika varmt och lika öppet för reservarmén av migranter som någonsin Rövardrottningens.  På medborgarplatsen ropar han: ”Mitt Europa bygger inga murar!” Ett rop som oppositionen genast tyder som: ”Mitt riksdagshus reser inga murar mot reservarmén!”

Klämd mellan decemberallians och reservarmé skall oppositionens och folkets moraliska motstånd brytas en gång för alla.   Som en stormflod störtar reservarmén in i landet, in i kommunhus, länsresidens, in i slott och herresäten, skolor och domkyrkor – och till sist också in i själva riksdagshuset. Där rycker den med sig decemberalliansen som bryter samman. Regeringen överlever visserligen, men regeringsmakten är svagare än någonsin.