Runt om i världen faller man på knä inför lumpenproletären – för tillfället i afroamerikansk gestalt. Lumpenproletären är ju också en parasit, men en parasit som den enskilda kaderindividen lustigt nog kan känna sig rätt bekväm med. Han är inte ett moraliskt hot på samma sätt som den genuina proletär som fixar chassit på en miljöbuss eller tanken på ett kärnkraftverk.
Inför dessa mobbar lägger sig polis, militär, militia, väktare, etc. platt. Man erkänner sin maktlöshet inför denna nya religion. Man är maktlös för att man saknar auktoritet. Snälla, rör inte statyn av Winston Churchill, men måste ni så varför inte? Då tittar vi åt ett annat håll… Man saknar auktoritet för att man känner på sig att mobben är ett yttre uttryck för en ny religion, en religion för den nya lumpenstaten, med suddiga geografiska gränsområden och utan förmåga att bygga sin legitimitet på något annat än sin religion, dvs. att den garanterar liv, hälsa, välfärd och egendom.
Ovanför mobben av lumpenproletärer och lumpenkadrer svävar kapitalet – allt oftare ett fiktivt kapital, i form av offentliga skulder och aktiekapital. Man ger sin välsignelse till mobben, signalerar att man gillar klimatlösningar och BLM. Man är ett vaket kapital, administrerat av kadrer av revisorer, ekonomer, jurister. Man tillhör på sitt sätt samma klass som lumpenkadrerna i mobben, på samma sätt som det sena 1800-talets latinamerikanska latifundieägarna och köpmännen tillhörde samma klass, samma lumpenbourgeoisie.
I likhet med kadrerna i de offentliga verksamheterna i skolor och sjukhus vet man om att man pressar allt mindre riktig välfärd, riktiga bostäder, ut ur de fiktiva kapital och andra förmögenhetsvärden man administrerar. Värdeökningen svarar inte mot reella ökningar i de produktiva kapitalen och dessa produktiva kapital producerar inte nödvändigtvis varor som ger riktig nytta och välfärd. Kort sagt: den privata sektorns kadrer känner på sig att man är en parasit, minst lika mycket som den offentliga sektorns kadrer.
Under lång tid har man kunnat bortse från nationens förfall och desintegration. Man har kunnat bortse från rofferiet och korruptionen, de uppblåsta förmögenhetsvärdena. Man har kunnat blunda för de allt större befolkningsmassor, varav många utgörs av migranter, som antingen är arbetslösa och/eller i huvudsak lever på transfereringar och som därför står utanför nationen. Man har kunnat bortse från det för det har inte påverkat det egna livet.
Man har sett ökningen av den stora överskottsbefolkningen som en del av en politisk lösning som hållit ”nationalister” borta från det politiska makten. Man har till och med välkomnat det, på ett övergripande politiskt plan, därför att det gjort det lättare att förbereda den svenska nationalstatens upplösning och uppgående i en större politisk enhet, men också för att det gett en del ekonomiska och sociala fördelar.
En fördel är att överskottsbefolkningarna drivit upp värdet på fastigheter och andra förmögenhetsvärden. En annan fördel är att det drivit upp efterfrågan på då inhemska konsumtionsvarumarknaderna och utbudet av arbetskraft inte minst inom tjänstesektorn. En ytterligare fördel är att det skapat stora grupper som på olika sätt står i ett klientförhållande till statsapparaten, men som saknar självständighet och därför också förmåga/behov att försvara sina intressen på ett politiskt plan.
Men nu har denna upplösningsprocess närmat sig den punkt där stora delar av medelklassen och därmed också kaderklassen börjar märka de negativa sociala konsekvenserna av den upplösningsprocessen. Man kan inte längre vara säker på att de stora befolkningsmassorna som man riktat mot den krympande inhemska industriarbetarklassen garanterar en stabil eller växande tillgång till metropolernas överskott. Man kan inte längre vara säker på att upplösningen av metropolernas självständighet och nationella ekonomi inte får konsekvenser för den egna existensen.
Kort sagt: det börjar allt mer stå klart att upplösningen av de kapitalistiska metropolernas nationella identitet leder till en upplösning av metropolerna själva. Och därmed också till en upplösning av den ekonomiska basen för kadrernas egen existens som en klass med en unik efterfrågad specialistkompetens, oförvitlig etik och ideologiskt ledarskap.
Upplösningen av nationerna i den kapitalistiska världsekonomins gamla metropoler drabbar nu också den ekonomiska och kulturella basen för kadrerna i de offentliga och privata sektorerna. Man håller inte längre i hammaren, man befinner sig mellan hammaren och städet. Man får leva med vissheten att man inte bara är en kader av specialister och chefer, utan en lumpenkader, en kader i en lumpenstat.
Rädde sig den som rädde sig kan! Till vad? Det är långt ifrån klart, men förhoppningen är att man på något sätt skall få tillgång till de tillgångar, ofta förmögenhetsvärden, som är djupast förankrade i den ”vakna” transnationella kärnekonomi, som känner allt mindre samhörighet med de amerikanska, engelska, franska och nationerna. Som till och med är beredd att upplösa dessa om det behövs.
På det individuella planet innebär det att specialister, experter, tekniker och ekonomer, ja till och med höga politiker, hoppas få positioner inom den transnationella kärnekonomin. Uppdrag och anställningar inom de transnationella företagen och bankerna.
Men på det kollektiva planet – i den mån man nu klart kan föreställa sig det – innebär det en förhoppning om att en ny stat skall födas. En stat som är lika gränslös som den gränslösa transnationella kärnekonomi som man är beroende av för sin existens. En stat som följer med den transnationella kärnekonomin och dess flytande gränser – och som just därför förblir i centrum, förblir en metropol, som kan sjunka in i de marginaliserade staternas periferi. Därav de hysteriska tongångarna mot all kritik och ifrågasättande av Europeiska Unionen, osv.
Problemet är bara att staten är en institution som historiskt sett uppkommer ur möjligheten att veta vad som är transalpint och vad som är cisalpint. Med andra ord ur möjligheten att endast räkna cisalpina befolkningar som ingrupper, detta till skillnad från familjegemenskaperna och stamgemenskaperna som sträcker sig bort mot det transalpina. Staten beror därför på möjligheten att urskilja och kontrollera befolkningsgrupper inom bestämda geografiska gränser, markerade av en bergskedja eller en flod – och om detta inte är möjligt av en ideell, tänkt gräns, dragen på en karta som i den reella geografin får representeras av exempelvis en gränssten.
En stat vars gränser är rent flytande förvandlas till en rent ideell stat, en stat i fantasin, i tanken. Den svarar inte mot några reella gränser i geografin och är därför inte i egentlig mening reell. Dess gränslöshet kan bara arresteras om den sträcker sig över hela jordytan (totus orbis terrarum).
*
Patriotism är det egna, inte det säregna (idein). Patriotism är den (ytterst) politiska strävan att inte bara bidra, utan också att tillägna sig det som är ens eget. Det betyder att folket tillägnar sig det som tillhör folket. I snävare mening det som tillhör proletariatet samt de delar av kaderklassen som står nära proletariatet, som i huvudsak har produktiva funktioner, inte övervakande/kontrollerande funktioner, inte chefsfunktioner och framförallt inte ideologiska funktioner.
Patriotismen är vänd mot lumpeneliterna och lumpenkadrerna. Den är vänd mot de delar av kaderklassen som är underställd den härskande klassen, dvs. de högsta politikerna och cheferna inom storföretagen och bankerna. Den är också vänd mot lumpenproletariatet liksom transfertariatet, försåvitt detta låter sig användas som maktredskap av den härskande anti-patriotiska klassen.
Landet och dess rikedomar – åt folket! För mig framstår detta som den populistiska, folkliga patriotismens kärna. Svensk patriotism är inte chauvinism, rasism, inte konservatism, inte reaktion, utan svenska folkets medvetande om sig själva och sin strävan att tillägna sig det genuint egna, frukterna av sitt eget arbete. I ett politiskt sammanhang betyder det att kräva våra rättigheter tillbaka.
Det betyder som ett första steg att sätta ord på vår strävan att staten faktiskt gör något för oss, att den förstärker vanligt folks liv, hälsa och egendom, inte att den systematiskt undergräver denna strävan. Patriotism är kravet på politisk funktionalitet istället för den nuvarande dysfunktionaliteten. Först så kan en patriotisk, folklig opposition formas mot den nuvarande allt mer totalitära ”svenska” lumpenstaten.