De västerländska politiska ledare som idag uppträder på skådespelssamhällets scen sönderfaller grovt uttryckt i tre kategorier: teknokrater, pajasar och prussiluskor. Den som vill se dessa kategorier visualiserade på den världspolitiska scenen kan lämpligtvis tänka på, i tur och ordning, en Emanuel Macron, en Boris Johnson och en Jacinda Ardern.
Politikerna i den första kategorin är de mest kräsmagade, och känns lätt igen genom sina eleganta kostymer och sin verbositet. Man är väl förtrogen med politikens maktspråk, med dess elegans och dess polerat inautentiska karisma. Man vänder sig till sina egna, man har genomgått samma elitskolor och godkänts av liknande oligarkiska mecenater.
Den främsta anledningen till att teknokraterna har makt består i att man utgår från makten; man vet vad de härskande klasserna vill och man är väl förtrogen med både media och högre administration. Man vet helt enkelt hur det går till att kommunicera, verkställa och långsiktigt administrera det som makten vill.
Politikerna i den andra kategorin blandar in populistiska floskler i maktspråket, man talar ibland som folket. Pajasarna säger sig vilja kalla en spade för en ”spade” osv., men det betyder absolut ingenting. Man är i verkligheten inte mer proletär än, säg, en Keve Hjelm i ”Kvarteret Korpen”. Håret spretar, slipsen är slarvigt knytt. Man har samma karisma som en narr, en person man skrattar åt, inte med.
Utifrån betraktat kan det verka svårt att förstå varför pajasarna överhuvudtaget dyker upp och tilldelas makt, befogenheter och en plats i offentligheten. Svaret är delvis att man, under ytan, är minst lika verserad och förtrogen med makten som den första kategorin av politiker.
Men det som är viktigare än så är att pajasen förstått att en väl genomförd mediakampanj inte enbart kan genomföras i enlighet med det som spin-doktorer, reklambyråer och mainstream-media vet att lansera. Man vet att de sistnämndas trovärdighet är allvarligt skadad och att man måste tala med ett språk, en emotionalitet och ett etos som resonerar med det som går hem hos folket.
Framförallt har man en förmåga att förhala, blanda bort korten och dränera energin hos varje möjlig folklig impuls eller motrörelse. Ena dagen är man upprörd och talar om krafttag mot okontrollerad migration eller galopperande korruption. Men nästa dag har man glömt alltsammans, man uppträder som om man lider av senildemens – om man inte rentav är senildement, på riktigt.
Man vet att folklig ilska utan substans, utan rörelse, utan aktion, organisation och planering lätt rinner ut i sanden. Den pajas som för ett kort ögonblick framstod som en ledare demoraliserar nu det folkliga motståndet genom sin passivitet, likgiltighet eller olustighet.
Den tredje typen av politiker stödjer sig varken på utbildning, anor eller falsk folklighet. Utbildningen är inte nödvändigtvis dålig, men det räcker med administrativa skolor på mellannivå eller utbildningar inom pedagogik eller socialt arbete. Utstrålningen är ungefär lika urstark som den som utgår från en vanlig svensk kommunal avdelningschef eller rektor.
I stället har prussiluskan entusiasm, denna den offentliga sektorns statiska och monotona motsvarighet till det näringslivets ”pitchande”. Den bristande överrensstämmelsen mellan entusiasm, realism och förmåga till kontextualisering och kommunikation kompenseras genom osmidighet och halsstarrighet.
Prussiluskan utgår från att de medborgare man basar över är som personalen i offentliga verksamheter: van att kröka rygg och i viss mån är lika foglig som ett lättskrämt barn. Och varför inte? När allt kommer omkring formas ju personalen av de avnämare man arbetar med: koltbarn, lekskolebarn, elever, långtidssjuka och senildementa.
De budskap prussiluskan häver ur sig är aldrig menade att någon gång uppfattas som övertygande, argumentativt hållbara eller trovärdiga. De är avsedda att uppfattas som självklara och bli åtlydda, för makten har alltid rätt.
För övrigt är det ju just så prussiluskan tillägnat sig maktens budskap: instinktivt, som när en kalv söker sig till kons juver. Själv har prussiluskan inga egna idéer och har aldrig själv brottats med att försöka forma en sammanhängande livsåskådning. Om man alls läser något inskränker sig det mest till ”böcker om mat och resor” samt en och annan deckare.
Prussiluskan nöjer sig med den färdiglevererade ”värdegrunden”, som hon aldrig tillägnat sig intellektuellt utan rent emotivt-reaktivt. Riktigheten i en värdering bekräftas av den starka känsla av att bli ”drabbad” eller ”berörd” när man ”ser något på TV” – likgiltig om det handlar om hazarers vådliga färder över Medelhavet eller strandsatta späckhuggare längs Bohuslänskusten.
Värdegrunden är visserligen lika torr som gårdagens kylskåpskalla lövbiff, men det spelar ingen roll i det ögonblick när den framförs av ”en tjej med ett starkt och angeläget budskap” som till exempel en Greta Thunberg. Då blir prussiluskan berörd i enlighet med reaktiva emotionalitet som hos vår tredje politikertyp fungerar i det praktiskt-moraliska omdömets ställe.
Om det är svårt för en utomstående betraktaren att fatta varför pajasen når makt verkar det ännu svårare att förstå vad som ger den osympatiska prussiluskan hennes framgång. Prussiluskan saknar djupare förankring hos makten, hon vet inte att föra sig i världen och fattar inte riktigt hur saker och ting fungerar. Prussiluskan är i den meningen rätt korkad.
Prussiluskan har absolut ingen förmåga att fatta att andra människor kan tillägna sig värderingar utifrån en annan reaktiv-emotionalitet eller till och med genom sitt tänkande. Motståndaren har fel och är helt enkelt ond. För att inte säga dödligt smittsam.
Om prussiluskan ens försöker misslyckas hon fatalt så snart hon försöker imitera sig fram till folkliga åsikter, uttryckssätt eller manierismer. Kommunikationen är katastrofal och ifrågasättanden från kritiker bemöts med att kritikerna stängs ute från det offentliga samtalet, i synnerhet den mer respektabla delen av detsamma.
Men det är också här vi kan förstå vari den tredje kategorin av politiker får sin legitimitet, nämligen att man spelar en roll i ett sammanhang där medborgarna reducerats till undersåtar och undersåtarna till barn.
Prussiluskan försöker inte ens ge intryck av att hon talar till medborgarnas intelligens, såsom i teknokratiska politikertypen. Typiskt för teknokraten är ju, för att låna ett begrepp från Debord, att han försöker ge illusionen av att representera ett allmängiltigt förnuft och moraliskt omdöme som medborgare och politiker kan känna igen i varandra.
Inte heller försöker prussiluskan representera det folkliga sunda förnuftet och dess sinnliga visshet om att något på ett fundamentalt sätt är fel och irreparabelt trasigt i våra västerländska samhällen. Främlingskapet mellan prussiluskan och folket är helt enkelt för stor.
Prussiluskans talar istället till medborgarnas rädsla: rädslan att göra prussiluskan riktigt besviken. För då blir man utesluten från samhällets gemenskap. Då får man inte leka med de andra barnen. I allra värsta fall riskerar man till och med att bli riktigt sjuk och kanske dö.
Den attityd som signaleras är den hos den förorättade modern eller småskolefröken som låter det trilskande barnet omedelbart lämna matbordet utan att ens fått smaka efterrätten. En attityd som fungerar bäst gentemot barn och människor vars intelligens är outvecklad och som kan förväntas sakna fullt utvecklad agens och omdöme.
Prussiluskan tränger inte undan de andra politikertyperna: teknokraten och pajasen. Men hon fungerar som ett viktigt, kanske oumbärligt komplement i den nuvarande perioden då den västerländska staten etablerar sig som en pandokratisk digital övervakningsstat.
I den staten spelar medborgarna rollen som barn, vars rättigheter villkoras i vardagens minsta detaljer. Har du ätit upp maten, svalt medicinen då får ett poäng i din digitala QR-kodifierade uppförandebok och kan, kanske, få en efterrätt, ett pubbesök, en julmiddag, osv. I den världen är det lättförståeligt att politikerna uppträder som prussiluskor.
Genom prussiluskan fullkomnas kort sagt skådespelssamhällets förvandling till ett rollspelssamhälle. Ett samhälle där den politiska klassen smittats av kaderklassens existentiella vanvett och nu förväntar sig att vi alla skall dela dess abnorma vanföreställningar.