Blad III. Sverige: 1991–2001
Det är nu som det egentliga experimenterandet tar form – staten som spelplan för trixandet och fixandet. En härlig tid, en tid av jubelfester för de härskande klasserna där det – som alltid – gäller att hålla massorna borta från det digra bordet. Etablerandet av en ny ackumulationsregim, en ny hegemoni, ett nytt samförstånd och en ny gemenskapsanda – till sitt eget fromma.
En ny ordning och maktallians knådas fram. I den maktkartellen finns förstås den nygamla storfinansen, hungrig efter de nya profiter som erbjuds genom avregleringarna av valutamarknader och penning- och kapitalmarknader. Men där finns också politikerklassen samt generaldirektörer, administratörer, akademiker och journalister.
I maktalliansen sparkas kyrkan ut, för den har nu spelat sin roll och får själv visa var dess lojaliteter ligger. Officerskåren behandlas oömt – och snart skall den få veta att den inte är vatten värd, trots dess operettliknande framgångar i det ärorika ubåtsslaget mot ryssen under första hälften av 80-talet. Man förväntar sig att militären skall hållas i de allt färre kasernerna.
I bottenskiktet trycks de tjänsteproducerande arbetarna ner, medan den tidigare industriarbetarklassen och dess traditionella representanter tynar bort eller trängs undan. Mer exakt: den kan inte trängas undan, för den har aldrig haft någon makt, den har låtit sig representeras, genom partibyråkrati och fackföreningsbyråkrati. En byråkrati som förlorat greppet och söker nya allianspartners.
Men motståndet? Här och där en del strejker, fast tack och lov har de blivit allt färre. Men politiskt är inte allt lugnt. Inom socialdemokratin protesterar man (Dalaupproret). I mitten av 90-talet hettar det till. Den nya statsministern Göran Persson blir till och med utbuad 1996 – på torget i Skellefteå.
Där finns också invandringskritiker, ibland respektabla om än pajasartade såsom Ny Demokratis Wachtmeister, denna reminiscens från brukspatronen, som närt sitt missnöje mot att ha stått tillbaka när mervärdet skulle delas upp enligt den svenska modellen.
Men ofta är kritikerna underjordiska och sjaskiga. Man sprider sina stencilerade blad, med grälla karikatyrer av etniska minoriteter. Med en blandning av referenser till svensk oskariansk överhetsnationalism och kontinental fascism. För det var det enda man hittade: den italienska och tyska imperialismens chauvinistiska, perverterade karikatyr på den borgerliga patriotismen. I vilken den svenska officerskåren och förvaltningen en gång svärmiskt speglade sitt inre.
Denna föga presentabla form passar bäst till ilskan: skinnskallens ilska över att bli berövad något som han inte riktigt kan uttrycka. Skinnskallen visar att arbetarklassens barn kan gå sin egen väg och bli farliga. Kommunismen säger platt inget här, här finns inga referenser tillbaka till Seskarö, Ådalen eller Clemensnäs.
Men någon stormtrupp mot den etablerade ordningen kan man aldrig bli. För man formulerar sin opposition på ett sådant sätt att den aldrig kan vinna några segrar, för att den inte appellerar. Man söker vidare: en anda, en tro – för sentimentet finns där redan och kanske också minnet. Man måste hitta orden. Det får bli vad det blir. Det är inte vackert.
I sig själv är invandraren bara en utlänning som blivit svensk medborgare. Invandraren fyller småborgerlighetens led. Han arbetar tillsammans med svenska sjukvårdsbiträden och pappersarbetare. Men i relation till det nya maktblocket, de nya klassrelationerna, får han en helt annan betydelse och funktion, nämligen att tjäna som medlem i reservbefolkningen.
Reservbefolkningen är egentligen en slags armé, som inrymmer den klassiska industriella reservarmén av arbetslösa samt ett slags transfertariat, dvs. en stor grupp av människor beroende av bidrag för sin försörjning. Men i bakgrunden och i dess ställe ingår en annan mer ljusskygg del av reservbefolkningen. Vad vi kan kalla skuggbefolkningen av daglönare illegala migranter, trasproletariat, organiserade kriminella som knarkhandlare, osv. Genom sin blotta massa trycker den tillbaka de klasser som i välfärdsstaten ser en inrättning för det svenska folket. Man kräver utbildning, sjukvård i redan underdimensionerade verksamheter och permanentar de offentliga verksamheternas dysfunktionalitet. Vilket bereder vägen för avregleringar, utförsäljningar av tidigare offentligt ägda vårdhem, skolor och sjukhus, många gånger till vrakpriser