Unga refraktärer med starka ideologiska övertygelser är ingen ovanlighet i den moderna europeiska historien och litteraturen. Refraktären är en typ som alltid befinner sig i opposition till makten, det kan gälla statsmakten och byråkratin eller storföretagen och bankerna. Men refraktären befinner sig, överraskande nog, också ofta i opposition till den officiella oppositionen mot makten. I refraktärens ögon är oppositionen kontrollerad eller så befolkas den av mindre vetande människor. En oundviklig konsekvens av detta är att refraktären blir allt mer marginaliserad, inte minst ekonomiskt.
Strindbergs Axel Falk, i Röda Rummet, vantrivs i 1870-talets ämbetsmannaverk och äcklas av aktiebolagstämmornas förljugna nationalism och falska altruism. Men Falk känner sig inte heller hemma i Arbetarfanans redaktion, med dess trista arbetsuppgifter och dess obildade och pedantiske chefredaktör, vars husbondetyranni mot springpojkar och kollegor, väcker Falks vrede. Refraktären Falk blir aldrig en revolutionär, utan förblir en outsider vart än han kommer, dömd att långsamt sjunka ner i det rena armodet och supandet. I förlängningen finns bara en utväg: antingen självmordet eller återvändandet till det etablerade borgerliga livet. I slutänden väljer Falk det senare – om än med bryskt bistånd av den excentriske doktor Borg, som kidnappar Falk och för honom till Stockholms skärgård.
Vårt 2010-tal saknar inte heller radikala, unga refraktärer – trots samtidens konformism och individualism. Två av de intressantare är den förre ordföranden i Ung Vänster Örebro, Markus Allard, samt den förre ordföranden i Uppsaladistriktet för Ung Vänster, Malcom Kyeyune. Medan Allard uteslöts vintern 2013 blev Kyeyune utesluten försommaren 2014.
Här kan man se en intresseväckande parallell till de anklagelser som föregick uteslutningen av två andra unga refraktärer i svensk politik, sverigedemokraterna Gustav Kasselstrand och William Hahne. Medan Kyeyune och Allard uteslöts för att de uttryckt sympati med Revolutionära fronten samt Antifascistisk Aktion, uteslöts Kasselstrand och Hahne för att de haft ”kopplingar” till den svenska nya högern, nämligen Nordisk Ungdom samt internetportalen Motpol. I båda fallen var anklagelsepunkterna samröre med extremister.
Det är lätt att föreställa sig Allard och Kyeyune som två våldsdyrkande vänsterextremister. Företrädare för samma postmoderna och postmarxistiska vänster som finns företrädd inom Grön Ungdom, Ung Vänster samt delar av SSU, bara med den skillnaden att man mera öppet deklarerar att man försvarar användandet av våld mot sina politiska motståndare. (Politiska motståndare i det här sammanhanget är förstås ”fascisterna”, dvs. i praktiken alla organisationer som på något sätt vill försvara Sverige som nationalstat, med kontrollerade gränser och en rätt att avgöra vem som skall och vem som inte skall räknas som medborgare.)
Allards och Kyeyune har formulerat sina idéer på ett mera systematiskt sätt i sin podcast samt i ett antal artiklar i tidningen Arbetaren samt på bloggarna Markusallard samt Power and Politics. Allard och Kyeyune avviker på många sätt från den etablerade postmoderna vänster de väljer att kalla ”identitetsvänstern”. Denna identitetsvänster känner vi igen från Aftonbladet och sajter som Dagens Arena och Politism. Till skillnad från identitetsvänstern är Allard och Kyeyune mycket noggranna med att markera att de inte betraktar SD som ett fascistiskt eller extremistiskt parti. SD är snarare ett etablissemangsparti enligt Allard och Kyeyune, men som fångar upp en del av folkets missnöje kring invandringen och nedmonteringen av välfärdsstaten.
Lustigt nog hamnar Allards och Kyeyunes analys av SD i slutsatser som ligger ytterst nära de som Kasselstrand och Hahne uttrycker. Liksom Kasselstrand och Hahne hävdar Allard och Kyeyune att SD är ett etablissemangsparti, fast med vissa populistiska inslag. SD:s viktigaste uppgift är att möjliggöra en bekväm tillvaro för de ledande företrädarna i SD, såsom Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson.
Huvudpunkten i Allards och Kyeyunes kritik av SD är inte främst att detta parti är ”rasistiskt”, utan att det är korrupt. I det fallet skiljer det sig inte från andra etablerade partier. Skillnaden är att SD är mera öppet nepotistiskt och att det säljer sig mycket billigare än andra partier. De är i det avseendet amatörer i jämförelse de övriga partierna. SD är, som paret uttrycker det, ett ”kasst” parti, och de noterar att svenska nationalister förtjänar något bättre. Ett parti som inte är berett att sälja ut Sverige till NATO, som inte är berett att ge upp kravet på välfärdstjänster utan vinstintressen.
Allards och Kyeyunes kritik av identitetsvänstern är både teoretisk och politisk. I sin teoretiska kritik tycks paret hävda att identitetsvänstern ignorerar att det finns något sådant som ett folk eller ”demos”. Istället koncentrerar sig identitetsvänstern på minoriteter, exempelvis etniska och sexuella minoriteter. Denna analys ignorerar att människors intressen som medlemmar av en minoritet objektivt sett är sekundära i förhållande till de intressen de har som medlemmar av ett folk. Om folkets livsvillkor förbättras – då går det också över invandrarminoriteter, homosexuella, osv. Omvänt om det ekonomiska, kulturella och politiska förtrycket av folket utvidgas, så ökar också förtrycket av minoriteterna.
Det är denna teoretiska analys som driver Allards och Kyeyunes kritik av identitetsvänsterns politiska strategi. Den alternativ strategi Allard och Kyeyune försvarar utgår från tanken att ett folk har gemensamma intressen, som kommer till uttryck folkliga massrörelser riktade mot finansoligarkin och dess politiska företrädare, den politiska klassen. Identitetsvänstern däremot försöker ständigt utforma politiska förslag, program, paroller, rörelser osv., som appellerar till minoriteterna.
I den minoritetspolitiska strategin utplånas förutsättningarna för en enhetspolitisk strategi eftersom den spelar ut minoriteterna mot majoritetsbefolkningen. Identitetsvänstern hetsar, medvetet eller omedvetet, minoriteterna mot majoriteten. Den bejakar minoriteternas konstlade utanförskap och enklavbildningar. Den gemensamma nämnaren för identitetsvänstern blir istället kampen mot ”fascismen”, som inte bara innefattar nationalister, utan alla som i någon mån vill hävda existensen av något sådant som nationer och nationella intressen.
I förlängningen är identitetsvänstern till och med beredd att göra gemensam sak med de styrande ekonomiska och politiska eliterna. Sommaren 2016 med Brexitdebatten har också illustrerat att folkomröstningar numera skall anses som fascistiska. Allards och Kyeyunes kritik av vänsterföreträdarna i Brexitdebatten är i det sammanhanget både intressant och oerhört underhållande.
I sin kritik av identitetsvänstern ansluter sig Allard och Kyeyune – medvetet eller omedvetet – till den klassiska marxistiska vänsterns historiematerialistiska analys av folket eller massorna. I den klassiska marxistiska vänsterns språkbruk innefattar ”folkmassorna” först och främst den arbetande befolkningen, men också delar av den så kallade nationella borgerligheten. Historien om klassamhällena är inte bara historien om klasskamp, utan också historien om folkmassornas kamp mot de härskande klasserna. Folket är historiens aktiva subjekt som driver fram de avgörande förändringarna i samhället. Vänsterns uppgift är att organisera och frigöra denna slumrande folkliga politiska aktivitet, inte att splittra den. I den mån förtrycket av folket också är nationellt, så är också kampen mot detta förtryck nationell. ”Revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris”, som en viss rysk revolutionär en gång uttryckte det.
Här finns få svar som tar oss bortom de etablerade politikernas – förvisso – korrupta och folkfientliga krav. Men där finns också andra problemfält: massorna och masspolitiken. Hur forma en enhetsfront av fackföreningar, hyresgästföreningar, intresseorganisationer, ritad i enlighet med den strategi Allard och Kyeyune skisserar? Hur få en sådan rörelse att begränsa storbankernas och storföretagens möjlighet att ensamma sätta agendan för politikens centrala områden? Helt klart är att en sådan massrörelse – som läget verkar nu – har mycket små möjligheter att formeras under parollen ”folkets väl går före storfinansens”, alltså som en rörelse som definierar sina målsättningar i medveten opposition till de ekonomiska och politiska eliternas intressen.
För att lyckas måste denna icke-identitära vänster finna andra vägar att appellera till massorna och dess intressen. Den ”berättelse” och det program som en icke-identitär vänster företräder kräver en avancerad pedagogik. Ju bredare massa en rörelse appellerar till, desto mindre informationsinnehåll kan den överföra. Omvänt gäller förstås att den känslomässiga laddningen i detta budskap måste förtätas. Helt klart är att en sådan rörelse måste vara i någon mening ”populistisk” – det är heller ingen slump att Allard och Kyeyune inte anser att detta ord har någon negativ värdeladdning. Man kan och bör med rätta kalla den alternativa vänstern för en populistisk vänster.
Man kan tycka illa om den så kallade högerpopulismen – Front National, AfD, FPÖ, osv – men det är samtidigt svårt att frigöra sig från intrycket att dessa rörelser bättre lyckas appellera till de breda befolkningsgrupper, Allard och Kyeyune säger sig vilja nå ut till. Dessa partier lyckas, inte enbart för att de många gånger har skickligare företrädare och smartare propaganda än de etablerade, vänsterliberala partierna. I stället lyckas de, för att de vädjar till folkens nationella känslor och känslan av ilska över orättvisor och korruption. Detta lyckas man med, trots de långa skuggorna från Vichy-Frankrike och Tredje Riket, som framförallt påverkar partier som Front National och AfD.
Det betyder inte att dessa partier heller har förmåga att medvetet begränsa storfinansens agenda i europeisk politik. De vet inte vad de gör, men de lyckas i någon mening. I det sammanhanget är det väl värt att notera att Allard och Kyeyune ingalunda uttrycker någon olust inför tanken att lära av de högerpopulistiska rörelserna. Det gäller både innehållet i deras politik och metoderna att föra fram den och organisera stora massrörelser. Häri visar sig Allards och Kyeyunes politiska intelligens. Frågan är vad deras lärdomar blir. Det sistnämnda blir avgörande för om de kommer att utvecklas från refraktärer till revolutionärer eller ta samma utväg som Axel Falk i Röda Rummet.