Det har varit sommar. En svensk sommar kan man väl säga, en med mycket regn – och så några bedövande vackra sommardagar. Jag bläddrar i min dagbok för att se vad jag skrivit. Jag fastnar för en dag i slutet av juli – en lördag. Det är rätt molnigt och det skall bli regn, så jag har hoppat över idén om att måla huset den här dagen. I stället flyttar jag runt min stege. Klättrar upp och ner. Inspekterar vindskydd. De behöver målas. Ett vindskydd behöver bytas ut.
Då och då kastar jag en blick bort mot skogsdungen, vid den gamla disponentvillan. Numera inhyser den en förskola. En gång var villan hem och representationsbostad för direktören på det lokala bruket. En villa med allé och en vacker entré, men med särskild dörr för tjänstefolket. På baksidan ett burspråk och en sirlig balkong med utsikt över bruket på andra sidan vägen.
Men den här dagen är något annorlunda. Skogsdungen utanför mitt hus, är markerad av polisband. En civilklädd polis sitter i en omålad bil och övervakar området. Han verkar uttråkad, rutan är uppvevad och dörren står på halv glänt. Han har solglasögon. Snart kommer det två vita civila polisbilar. Kriminaltekniker. En schäferhund släpps ut. Den är ivrig, men koncentrerad. En poliskvinna håller hunden i kopplet.
Hunden löper kors och tvärs över området. Jag beundrar dess målmedvetenhet, men fortsätter att skrapa bort gammal målarfärg. Plötsligt skäller hunden till, vid en tung och dyster gran som står kvar, trots omfattande gallringar av skogsdungen för en tid sedan. Poliskvinnan tar fram en liten plastpåse. Jag kan inte se, men jag tror att hon stoppar ner något i påsen. En annan polis genomsöker platsen vid granen. Det verkar som om de funnit vad de sökte.
Jag misstänker snart att de utreder en våldtäkt, förmodligen tidigare under natten. Poliserna gör inga ansatser att fråga mig om jag sett något. De bara går runt och gör sina anteckningar. Visserligen har jag inget att säga, för jag sov under natten, men att de inte frågar ut mig irriterar mig ändå på något irrationellt sätt.
Inte heller frågar de mina grannar. Det borde de kanske ha gjort. De bor ju ännu närmare än vad jag gör, bara på andra sidan skogsdungen. Länge var de uppe också, det hörde jag. Det var fest – föräldrafritt uppenbarligen. Genom häggmispeln, som jag klippte, såg jag hur en av gästerna, en ung kvinna i sommarklänning, anlände i en röd öppen cabriolet. Minns hur hon skrattade till och vinkade när hon fick syn på sina vänner.
Dagen därpå läser jag i den lokala tidningen att det rört sig om en gruppvåldtäkt. Två män har följt efter en 20-årig flicka, sprungit ifatt henne, släpat in henne i skogsdungen och sedan våldtagit henne. Det hela ägde rum vid tvåtiden på natten. Där slutade hennes sommar, hennes rörelsefrihet, hennes kvinnofrid. På något sätt är jag inte förvånad.
Flykten från verkligheten – och mera precist svenskars flykt till svenska villaområden – är över – åtminstone för de av oss som inte bor i de allra dyraste områdena. Det finns liksom inga säkra platser. Inte i Sverige och inte heller i övriga Västeuropa. Jag tänker förstås på attentaten nära Würzburg, i Nice, München och Rouen. Framförallt attentatet i Nice sätter sig på näthinnan.
Som många gånger förr så är det IS som tar på sig ansvaret för det attentatet. Jag vet att det är fel, men till skillnad från tidigare, liknande händelser, väljer jag att ta del av det bildmaterial som finns tillgängligt, i det här fallet en videofilm. Filmen visar kroppar utspridda kring längs Rue d’Anglais, i förvridna kroppsställningar, med ansiktsuttryck som man kan ana är vanställda av skräck. En skräck som inte har något mänskligt eller naturlig över sig. Som inte heller är av den övernaturliga och demoniska sort vi känner från konstnärer som Hieronymus Bosch. Den skräck som visar sig här är en ren fasa, en skräck inför det okända, en skräck som egentligen inte låter sig beskrivas.
Jag orkar knappast lyssna på vad de europeiska politikerna har att säga. Som vanligt uttrycker de sin bestörtning, som om de var förvånade.
– Vi befinner oss i krig, förklarar Frankrikes alltid lika osympatiske premiärminister Manuel Valls.
Frankrikes undantagstillstånd förlängs, fortsätter Valls. Frankrike mobiliserar heter det också. Enhet mot terrorismen. Samling kring republikens och Frankrikes värderingar påbjuds, den franska revolutionens värderingar. Med andra ord samma sak som vi hört förut.
Inga av franska republikens värderingar hindrade dock den franska regeringen från att förse Syriens Fria Armé med vapen. Vapen som, enligt Frankrikes egen underrättelsetjänst, senare levererats vidare till Al Nuzzra, en systerorganisation till Al Quaida, och senare till IS. Allt för att störta Bashar al-Assads regering, ett av hatobjekten för Frankrikes förre utrikesminister Laurent Fabius.
Men Frankrike var inte ensamt – i bakgrunden samverkade Frankrike med både Quatar och Saudiarabien, vars roll som finansiär av IS bekräftats av bland andra prins Alwaleed bin Talal. Ändå hävdar de inblandade att det rör det hela sig om ett gigantiskt misstag. Man ville bara komma åt Bashar al-Assad, inte ge stöd till IS.
Nu vill man rätta till det hela – har man kommit på. Saudiarabien tänker se till att hålla bättre koll på sina pengar. Och Frankrike har bombat IS-ställningar sedan slutet av september förra året. Attacker som intensifierades efter terrorattentatet i Nice, liksom efter Paris-attacken.
Jag är ingen politiker, ingen säkerhetspolitisk bedömare eller militär. Men i mina öron låter Frankrikes utrikespolitik som ett recept för kaos – ett ständigt permanent kaos. Den fråga som varje eftertänksam europé torde ställa sig är: är politikerna bara dumma i huvudet? Eller finns en avsikt med allt detta?
Om det finns en avsikt med detta, då måste det betyda att de politiska eliterna bedömt det så att makt inte längre kan utövas på det vanliga sättet. Inte genom lag och ordning. Inte genom att leverera bostäder, fungerande infrastruktur, sjukvård och utbildning åt medborgarna. Inte genom att förankra sina beslut hos folket. För som vi alla vet är detta sommaren då brittiska folket sade nej till EU. Sommaren då det blev fascistiskt att förespråka folkomröstningar och säga nej till EU.
I stället verkar politikerna bedöma läget så att makt numera endast kan utövas genom kaos. Ett noggrant planerat och kalkylerat kaos. Ett kaos där de döda människorna i Nice och den gruppvåldtagna 20-åriga flickan ingår i kalkylen. Ett kaos som ingen vanlig medborgare kan fly eller gömma sig från. Ett kaos som när som helst kan beröva oss frihet och liv, som skall få oss att längta efter mera övervakning och mindre personlig integritet.