För att bedöma Reinfeldts politiska avsikter och ideologi är det viktigt att förstå på vilket sätt Reinfeldt uppfattat den neoliberala och libertarianska vågen från slutet av 1970-talet och under 1980-talet.
Reinfeldts tolkning av denna ideologiska rörelse färgades inte primärt av oppositionen till socialdemokratin och den starka staten, av 70-talets och det tidiga 80-talets ideologiska moderata visioner om ett systemskifte, utan av 90-talets faktiska, reala systemskifte.
Detta systemskifte var inte en dröm, utan ett realpolitiskt hantverk, betingat av kraven på anpassningar i de offentliga finanserna, som genomfördes både av regeringen Bildt och regeringen Persson. Det präglades av försämringar av arbetslöshetsförsäkringarna, nedskärningar i offentliga verksamheter, omställningar i pensionsförsäkringar.
Reinfeldts eget bidrag till ideologidebatten var i det sammanhanget en rätt tunn soppa – Reinfeldt framstår mindre som en nyliberal ideolog, än som en nyliberalismens präst, eller kommissarie. Det fick vara slut med ansvarslösheten hos det gnälliga välfärdsklientelet – att Reinfeldt själv livnärde sig som yrkespolitiker på medlemspengar och skattepengar, ingick förstås inte i den medvetenheten.
Vem har inte sett youtube-klippen med Reinfeldts famösa framträdande i SVT 1993, där han polemiserade mot en av de vänstersocialdemokrater som tillhörde förlorarna i den ideologiska debatten?
När Reinfeldt mot slutet av 90-talet hamnade i konflikt med Bildt handlade det mer om moderaternas politiska varumärke än innehållet i deras ideologi. Reinfeldt har aldrig varit klassisk liberal, anhängare av nattväktarstaten, åtminstone inte i sin praktiska politiska gärning. Hans förhållande till ideologi var pragmatiskt.
Ideologiska synteser eftersträvades av Reinfeldt, framförallt som ett sätt att förbättra det politiska varumärket. Det förklarar varför Reinfeldt – när han väl fick sitt mandat att förändra moderaterna, efter Lundgrens debacle – i huvudsak ägnade sin tid åt att förändra partiet i Blairs anda.
New Labour blev Nya Moderaterna. I likhet med New Labour präglades Nya Moderaterna av en slags syntes: en syntes mellan nyliberalism och socialliberal välfärdsideologi. Nyliberalism: privat ägande, privatiseringar och mera inslag av välfärdsentreprenörer. Socialliberalism: kollektivavtal, skattefinansierad välfärd.
I Blairs fall inkluderade denna syntes i en – avsiktlig eller oavsiktlig – vidare öppenhet mot neokonservativ interventionism. New Labour visade sig långt mer krigisk än många förutsett. I Reinfeldts fall yttrade sig denna öppenhet som en öppenhet för postmarxistiska kulturradikala idéer.
Jag vet inte om Blairs New Labour också omfattade dessa idéer i sin syntes, men det spelar ingen roll, för det som är slående är i hur stor utsträckning Reinfeldt och gruppen kring honom var beredd att acceptera dessa idéer. Inte minst flexibiliteten och universaliteten i syntesen mellan liberalism, libertarianism och postmarxism gjorde den så fruktbar, för i stort sett alla politiska entreprenörer, eftersom den fångar så många anhängare, med allt från kulturarbetare till trendkänsliga storföretagsledare.
I synnerhet det kulturella och massmediala klimatet i Sverige har stor utsträckning präglats av just postmarxistiska idéer – denna ersatzideologi för den djupt desillusionerade vänstern i Sverige, med figurer allt från Klas Eklund till Paul Ronge och Gudrun Schyman.
Det var helt enkelt rationellt för de nya moderaterna att bara acceptera dessa idéer för att bli trovärdig bland kulturvänsterns megafoner, kulturarbetare, journalister, tjänstemän osv. – eftersom kulturkonservatismen inte spelade någon roll, ens bland de klassiska, mer nyliberalt orienterade moderaterna. Detta är – tror jag – den viktigaste förklaringen till Reinfeldts agerande.
Men till detta kommer också karaktärsegenskaper, specifika för Reinfeldt och hans 60-talistiska generationskamrater, nämligen att man samtidigt som man hatade de klassiska marxistiska vänsteridéerna och socialdemokratin, likväl präglades av det socialdemokratiska välfärdsbyggets politiska korrekthet – dess principiella antitraditionalism och kulturkritik.
En politisk korrekthet som i Palmes fall helt klart uppfattades som en del av ett större ideologikomplex, där frigörelse från traditioner och klassamhälle sågs som ett frihetsprojekt för den enskilde – inte helt olikt nyliberalismens anda, fast med andra medel. Detta åtminstone om vi får tro Henrik Berggrens högintressanta Palmebiografi.
Libertarianism och nyliberalism må ha varit en del av ett ungdomsuppror, men det var ett ungdomsuppror som ändå aldrig träffade vissa av det socialdemokratiska välfärdsbyggets kärnvärden. Berömd är väl Reinfeldts engagemang för Band Aid – för de svältande i Etiopien 1986 – som han berättar om i sin ominösa och berömda pamflett “Det sovande folket”.
Det är svårt att tänka sig Bildt eller Hökmark engagera för något liknande. Antirasism och multikulturalism var nog – trots allt – ett äkta känt ideologiskt sentiment hos många i 60-talets moderatgeneration. Utan känsla – inget djupengagemang för en ideologi…
Slutligen måste ytterligare något läggas till analysen Reinfeldts ideologiska inställning, nämligen att den inte bara präglades av multikulturalistiska sentiment, utan också av ressentiment mot den svenska monokulturen. Den sidan av den psykologiska resonansbotten i Reinfeldts ideologiska övertygelser närmar sig det narcissistiska och psykopatologiska, och hör strängt taget inte hemma i ett ideologiskt porträtt, men den finns där.
En ideologi får alltid personlig prägel av sina främsta utövare och försvarare – det kan inte förnekas. Och det gäller i synnerhet om dessa företrädare uppvisar tydliga drag av narcissistiska personlighetsstörningar…