I den nordiska gudasagan har Loke en säregen roll. Loke är inte människa eller jätte, utan ett slags halvgud. Han hjälper gudarna, men tillhör dem ändå inte. I Richard Wagners ”Rhenguldet” är det Lokes/Loges list som gör att Wotan kan vrida ringen från Alberichs finger. Loke är visserligen påtagligt stolt över sin list och förvandlingskonst, men föraktar de ändamål för vilka de tas i anspråk. Lokes egentliga lojalitet gäller honom själv, inte de gudar han i hemlighet skäms över att befatta sig med. Redan i ”Rhenguldet” vet Loke att gudarna ”skyndar mot sin undergång” när de drar sig tillbaka till Valhall, och i ”Ragnarök” är Loke själv den låga i vilken Valhall går upp i rök.
I det moderna samhället behövs Loke mer än någonsin. Loke är fixaren som håller sig underrättad, som ser till att saker fungerar och som rycker in när saker inte fungerar som de skall. Behovet av fixare har blivit så stort att fixarna sväller ut och förvandlas till en alldeles egen klass. Denna klass utgörs av de delar av samhällets yrkeskadrer eller yrkesprofessioner (som de ibland kallas med ett pleonastiskt uttryck) som har kontroll- eller ledningsfunktioner.
Som förväntat får kadrerna mycket att göra när ett samhälle drabbas av kriser, som under den just nu pågående coronaepidemin. Man frågar sig om chefer i statliga myndigheter och kommuner skött sitt ansvar när det gäller beredskapslager, tillgång på skyddsmasker och respiratorer. Dessa frågor blir ofta rätt besvärande, i synnerhet när det faktiska läget jämförs med det läge som vore önskvärt i fall exempelvis överläkare och specialister i virologi, immunologi eller epidemiologi fick bestämma.
Ovanligt nog uppmärksammas också det vardagliga arbetets knegare, exempelvis vårdbiträden, butikskassörskor och hemvårdare som skildras som ”hjältar”. Däremot är det mer oklart om de har tillräckligt med skyddsutrustning. Någon måtta får det vara! Vi lever trots allt i ett land där alla har lika mycket värde.
Indirekt betyder detta att andra grupper och individer som, normalt sett, brukar befinna sig i rampljuset får träda tillbaka. Ibland suger livet, så är det bara. När allt kommer omkring talar vi om så pass viktiga personer som ledarskribenter, youtubers, influencers, kulturkrönikörer, underhållare, skådisar. Personer som är vana att just deras individuella och personliga åsikter räknas.
Från den synpunkten sett är det inte underligt när en firad kulturskribent som exempelvis tidningen Arbetets Johannes Klenell sätter professorn i immunologi Cecilia Söderberg-Nauclér på plats. I slutänden är det ju Klenell som är proffset, som fattar att coronaepidemin egentligen inte är en epidemi, utan ett skeende i det pågående kulturkriget om Sveriges framtid. Detta till skillnad från Söderberg-Nauclér som inte begriper att hennes tweets endast ger eldunderstöd till fiendesidan i form av ryska påverkansagenter, konspirationsteoretiker, killgissare, fascister och andra Sverigehatare.
Jag har ingen aning vem som har rätt: coola och gatusmarta chads som Klenell och Tegnell eller hysteriska och autistiska prussiluskor som Söderberg-Nauclér och Einhorn. Den intressanta frågan är snarare hur dessa personer överhuvudtaget kan komma i kontakt med varandra. För egentligen borde det inte finnas några skärningspunkter mellan opinionssfären och vetenskapsfären.
Ett tänkbart svar är att båda sfärerna förenas genom att båda kan förväntas samverka i ett och samma samhällsprojekt, vars kadrer innesluter både professorer och opinionsbildare.
Stöd för den tolkningen finns en relativt känd artikel från 1977 (”The Professional-Manegerial Class”), skriven av (dåvarande) makarna John och Barbara Ehrenreich. En av artikelns poänger är att en rad yrkesprofessioner som på ytan verkar disparata i själva verket förenas genom sin tillhörighet till en och samma kaderklass. Enligt makarna Ehrenreich innefattar således ett samhälles kadrer inte bara yrken med kontrollfunktioner, utan också yrken med ideologiska funktioner.
Dessa funktioner tenderar dessutom att gå över i varandra. En kulturskribents opinionsbildning kan ha en ideologisk funktion som bidrar till kontrollen och styrningen av ett samhälle. Omvänt kan den styrande och kontrollerande funktionen i en professors forskning bidra till spridandet av en viss ideologi.
Om makarna Ehrenreichs analys stämmer är förstås de ideologiska yrkesprofessionernas individualitet och frihet rent skenbar. Det avgörande är egentligen inte vad man själv eller ens publik tycker, utan vad ens uppdragsgivare tycker, uppdragsgivare som sitter på den egentliga makten. Detta är förstås en välkänd iakttagelse som knappast behöver upprepas här och som heller inte erbjuder några överraskande insikter.
Mer intresseväckande blir analysen om man tänker sig att de ideologiska kadrernas offentliga agerande inte enbart passivt registrerar intressen och agendor hos makthavare lokaliserade högre upp i hierarkin, utan aktivt uttrycker den tidsanda, kultur och livskänsla som dominerar den egna ingruppen. Den ingruppen innefattar i så fall hela den vidare familj som utgörs av ett samhälles kaderklass.
Vid en första anblick kan det verka långsökt att tänka sig att exempelvis en kulturskribent på en nättidning och en kommunchef vid en landsortskommun skulle dela samma livskänsla och tidsbundna längtan. Kulturskribenten läser pamfletter och romaner, medan kommunchefen sitter böjd över verksamhetsberättelser och budgetkalkyler.
Under denna skenbara olikhet finns emellertid en djupare enhet. Den skymtar fram de fåtal gånger kulturskribenten bryr sig om sådana grå-trista futtigheter som finansierandet av det koldioxidfria samhället, eller när kommunchefen med knackig prosa och skrovlig röst berättar om den värdegrund som ligger bakom kommunens flyktingmottagande.
Denna djupare enhet består i ett delat projekt, ett modernt projekt, som i USA ofta beskrivs som progressivistiskt, men som i Sverige kanske bäst bör beskrivas som reformistiskt. Som makarna Ehrenreich förtjänstfullt observerar sammanfaller detta progressivistiska projekt med själva konstituerandet av den amerikanska kaderklassen, under den så kallade progressiva eran 1890-1920. Till skillnad från många vänsterorienterade historiker hävdar makarna Ehrenreich att just kaderklassen, inte folkmassorna, var den progressiva rörelsens ledande avantgarde.
Under den progressiva eran fick den amerikanska arbetarklassen tillgång till bättre utbildning, arbetarskydd, mödravård och sjukvård. Men dessa förmåner kom med ett pris: avyttrandet av den egna arbetarkulturen och självbestämmandet. I dess ställe trädde ett paternalistiskt klient-förhållande mellan å ena sidan arbetaren och å andra sidan experten: läraren, socialarbetaren, hälsoinspektören, barnmorskan eller förlossningsläkaren, etc.
Kadrernas reformiver inskränkte sig inte till arbetarklassen, utan letade sig in i de stora aktiebolagen (the corporations). I företagen grep kadrerna in med samma reformiver som de visade gentemot arbetarna. Det innebar inte bara tayloristiska tidsstudier, grundligare bokföring och förvaltning av företagens finansiella tillgångar, utan också företagshälsovård och arbetarskydd.
Till skillnad från de hunsade och luggslitna amerikanska småbrukarna och arbetarna uppträdde yrkeskadrerna med rätt mycket självsäkerhet, på gränsen till det oförskämda. Man var servil gentemot ägarna, men väl medveten om sitt oersättliga värde i kraft av sin expertis – den verkliga världens motsvarighet till Lokes list. Expertisen var beseglad och bekräftad genom akademiska examina, som visserligen var osynliga, men som märktes i den stolthet och självsäkerhet med vilken kadrerna grep sig an sitt verk.
De professionella kadrerna hade något som varken textilfabrikernas eller bilfabrikernas arbetare eller ägare hade: ett diplom som visade att man var expert på något. Men dessutom hade man något kanske ännu viktigare: en etik. Man styrdes inte av egenintressen eller traditioner, utan en genomtänkt och välgrundad moral. Prövostenen för denna etik var att dess praktiserande ledde till effektivitet och välfärd, men också till rättvisa och jämlikhet.
Den etiska dimensionen i kaderklassens arbete är enormt viktig för att förstå de professionella kadrernas djupare liggande engagemang. Om man till fullo utnyttjar sin expertis så åstadkommer effektivitet och välfärd, och om man åstadkommer effektivitet och välfärd så agerar man etiskt i enlighet med en specifik professionsetik. Man gör det som är rätt, dessutom i perfekt överensstämmelse med lärdomarna från liberala teoretiker som John Locke eller Vilfredo Pareto.
I den privata sektorn vill yrkeskadrerna kunna visa att man kan kontrollera och styra företagen så att de effektivt producerar nyttigheter (goods) i form av varor och tjänster, utan att arbetarna skadas eller ägarintressena åsidosätts. I den offentliga sektorn vill man kunna manövrera och tillgodose kraven hos de politiska ledningarna i stat och kommuner, utan att göra avkall på förmågan att bygga verksamheter som levererar allmännyttigheter (public goods), i form av välfärdstjänster som hälsa, omsorg och utbildning.
Sist men inte minst vill de ideologiska kadrerna visa att man är i besittning av en oersättlig expertis vad gäller pedagogisk ideologiförmedling, lobbying och PR. I den funktionen gör man reklam och propaganda för både privata företag och myndigheter, men ytterst hela det nya moderna och progressiva samhällsbygget. Man propagerar inte bara för särintressen, utan för rätt värderingar.