Redan nu finns en känsla av att det mest spännande med den så kallade ”coronakrisen” är över – känslan av ragnarök och undergång, krig och beredskap, kanske till och med gemenskap, karneval och religiös hänförelse.
I stället infinner sig känslan av att en ny vardag väntar, grå och trist, havande med samma oförlösta och olösta konflikter som vi känner igen från igår. Kort sagt en stormfylld vardag som är annorlunda, men på många sätt ändå oroväckande lik den stormfyllda vardag vi just lämnat bakom oss. ”Den gamla stormen, den gamla vedermödan. Dock här måste jag hålla ut!” som Wotan utbrister i ”Valkyrian”.
I Richard Wagners tondiktning har Wotan redan lämnat jorden och stigit upp till Valhall. Medan han och de övriga odödliga gudarna tidigare vistats på jorden bland de dödliga har han bestämt sig för att lämna jorden för att leva i himlen. Problemet är bara att Valhall kommer med ett pris – även gudarna är bundna vid avtal. Jättarna Fasolt och Fafner, som byggt Valhall, skall ha sin betalning. Betalningen är Rhenguldet och Nibelungens Ring som Alberich förbannat – efter att Wotan, med Loges hjälp, vridit den från Alberichs finger.
Wotans perfekta plan saknar inget utom det väsentligaste – makten, som sitter i ringen av guld. Utan att själva fatta det har gudarna redan gett bort makten över guldet, till Alberich och Nifelheim, långt innan de blev varse att ringen var förbannad. Makten kommer de inte undan.
Gudarna vill så gärna avyttra sin synliga jordiska närvaro, för att kunna uppgå i den osynliga och himmelska tillvaro där de kan leva utan ansvar. Gudarna gör kort sagt det de allrahelst gör: omvandlar all härsides realitet till hinsides idealitet.
I ett desperat försök att ta tillbaka initiativet sätter Wotan sin jordiske son – Siegmund – till världen, i förhoppningen att han någon gång skall fälla Fafner som är i besittning av ringen. Siegmund behöver emellertid ett svärd, som han finner hos sin tvillingsyster Sieglinde, som han genast förälskar sig i. Frickas makt över äktenskapet hotas. Wotans plan går om intet och Siegmund måste falla för Hundings svärd.
När Siegmunds och Sieglindes son Siegfried till sist fäller Fafner och tar ringen har han ingen lust att lämna över ringen till Wotan. Inte för att Siegfried bryr sig om ringen som sådan, utan för att Wotan blivit en fullständig främling och föredetting som saknar varje tillstymmelse till makt över sin anarkistiskt lagde sonson.
Hur än gudarna bär sig åt kallas de tillbaka till jorden genom ständiga gräl om vem det egentligen är som bestämmer där nere. Makten kommer de som sagt inte undan – liksom hotet om ragnarök.
Jordens söner och döttrar har sedan länge vetat om det där, att värdegrundsgudarna har lämnat jorden, lämnat Midgård och sitt Asgård. Det var länge sedan vi hörde av dem. Länge sedan gruvorna och företagen stängde och postkontoren försvann, liksom bankkontoren och polishusen. Till slut försvann också butikerna och skolorna. Slukade av Nifelheim eller upplyfta till Valhall.
Det nya är att värdegrundsgudarna understundom har börjat dyka upp på jorden igen, i självaste Midgård. Vi har sett dem besluta och orera. Men framförallt har vi hört dem diskutera och bråka sinsemellan varandra. Diskutera och bråka om fördelning av resurser och ansvar. I EU-kommission och ministerråd, mellan regeringar och EU-kommission, mellan regeringar och regioner och mellan regioner och kommuner.
Plötsligt krävs makt och ansvar, krav på att de där uppe uträttar något för dem där nere. Där nere finns de nationella regeringarna, bland annat Italien och Ungern, som önskar hjälp från EU-kommissionen och ministerrådet.
Men varken EU-kommissionen eller ministerrådet äger några fabriker för tillverkning av utrustning. Inte heller kan de kommendera fram sjukvårdsresurser i form av bland annat sjukvårdsmateriel eller ambulanser.
När allt kommer omkring är ju problemet att Ungern bekämpar coronaviruset på fel sätt, nämligen med dekret och inte demokrati, som EU-parlamentet nyligen påpekade i sin ”skarpa” kritik av Ungerns regering. EU-parlamentet lever kort sagt bland molnen i Valhall.
EU-kommissionen kan visserligen spendera pengar, pengar som härrör från regeringarnas, medlemsländernas budgetar eller exempelvis EU:s så kallade solidaritetsfond. Dessutom kan Europeiska centralbanken skjuta till likviditet till penning-och kapitalmarknaderna genom att köpa värdepapper. Men det kapital som växer är som sagt inget verkligt kapital, i form av sjukvårdsmateriel eller maskiner som kan producera något, i det här fallet sjukvårdsmateriel.
I stället bör man beskriva det som ett kapital i fantasin och tanken. Marx beskrev en gång detta fiktiva kapital på följande sätt:
Alla dessa papper är i verkligheten ingenting annat än ackumulerade anspråk, rättstitlar på kommande produktion, vilkas penning- eller kapitalvärde antingen inte alls representerar något kapital, som i fråga om statsskulden, eller regleras oberoende av det verkliga kapitalets värde som det representerar. (”Kapitalet”, band 3, sid. 425-6, Ruth Bohmans översättning)
Det fiktiva kapitalet utgörs av alla värdepapper som ger avkastning, exempelvis obligationer, aktier, skuldebrev, osv. Det kapitalet har förstås krympt ihop som ett resultat av coronaepidemin. Men det fiktiva kapital som kallas ”statsskulden” växer som ett resultat av EU:s och de nationella regeringarnas krisåtgärder.
När exempelvis den svenska statsbudgeten kraftigt underbalanseras – bland annat för att finansiera kommunernas växande utgifter och skattebortfall – leder detta till en ökning av statsskulden, en ökning som i skrivande stund uppgår till omkring sextio miljarder. Samma sak gäller också regionernas/landstingens och kommunernas skulder, som sväller som ett resultat av de offentliga åtgärderna för att möta coronaepidemin.
Ingen stat vill förstås skuldsätta sig i onödan, i synnerhet om man redan är kraftigt skuldsatt, i likhet med länder som Grekland, Italien eller Spanien. När Valhalls gudar dyker upp på jorden för att orera, debattera och gräla, då gäller konflikten vem som skall sätta sig i mest skuld och med hur mycket.
Konflikten gäller också vem som skall ta del av det fiktiva kapitalets magiska förmåga att gjuta liv i de verkliga kapitalen, inom industri och handel. För om ett kapital får hjälp att överleva, då kan det betyda att ett annat kapital dör eller slukas av ett livskraftigare kapital. Under sådana omständigheter sätts lojaliteten inom de styrande kretsarna på prov, inte bara mellan olika ägarintressen, utan mellan dessa ägarintressen och staterna, liksom de styrande kretsarna i EU.
Man behöver bara kasta en snabb blick på hemsidan för Svenskt Näringsliv för att förstå att irritationen är stor. Kapitalet i företagen ”förbränns snabbt” heter det bland annat. Inte ens två hundra miljarder kronor är tillräckligt i det sammanhanget. Liknande missnöje uttrycks av Sveriges kommuner och regioner, men då gäller kritiken att regeringens stöd inte ens täcker skattebortfallet för kommunerna. Skatterna skall trots allt inte bara gå till kärnverksamheter, utan också täcka bland annat räntebetalningar på kommunobligationer och andra låneinstrument.
I skärningspunkten mellan alla dessa motstridiga krav finns den svenska staten – hinc et robur. Det är den och dess regering och ledande myndigheter som måste rädda kapitalen, både de verkliga och de fiktiva. Det är staten som måste tiga och hålla ut när marken skälver och alla skäller. Regeringen beslutar och orerar, men den skäller inte tillbaka, i varje fall inte offentligt.
Bakom regeringens tystnad finns möjligen inte bara statsmannamässighet och beredskapsanda, utan kanske också den svaga krusningen av ett leende. Leendet vid tanken att man om man vill nu kan ta makten över de företag och verksamheter man förser med kapital, att man när som helst kan vrida ringen från Alberichs finger. Leendet vid tanken på det alla redan visste, nämligen att det globala kapitalet är verkligt och produktivt endast på den nationella nivå där staten kan och måste utöva makt. En makt bortom vilken detta kapital upplöses i ett rent fiktivt kapital, med högst osäker verklighetsförankring.
Det krävs inte särskilt mycket eftertanke för att inse att de konflikter som nu öppet utspelas inom den styrande eliten kommer att klinga vidare i den nya samhällssituation som väntar efter coronaepidemin. Den kommer att förskjutas till att gälla främst två saker: vem som skall förlora de offentliga stöden (när väl dessa avvecklas) samt vem som skall stå för skattenotan när det är dags att betala… Den konflikten kommer kanske att märkas inom de djupare befolkningslagren, men helt säkert inom de kadrer som har att hantera och administrera den nya situationen.