Det finns många likheter mellan den progressiva eran och den svenska folkhemseran/välfärdseran omkring 1930-1985. Liksom de amerikanska kadrerna kunde de svenska kadrerna leva med självbilden att man på en och samma gång var progressiva reformister och liberaler. Man organiserade och kanaliserade rörelser underifrån inom arbetarklassen samtidigt som man administrerade det gigantiska finanskapital som uppstod genom de svenska affärsbankernas successiva inträde i aktiebolagen.
Svårigheterna och motsättningarna i det samhällsprojekt som inleds efter omkring 1985 visar sig redan i att det är mycket svårt att ens ge den ett namn. En del säger att det är nyliberalt, andra mångkulturellt, öppet, inkluderande och/eller hållbart. I vilket fall som helst är de beteckningar på det samhälle som stegvis avlöser det tidigare folkhemmet/välfärdssamhället, ibland kallat den svenska modellen.
Dess svagaste punkt – från de svenska kadrernas ståndpunkt sett – är dess moraliska halt. Hur mycket man än försöker förneka det går man omkring med ständigt dåligt samvete. I kommunhusens, myndigheternas och bolagskontorens korridorer, fikarum, internmeddelanden och sms-konversationer växer en visshet om att man överlever, endast om man saknar samvetsbetänkligheter.
Den främsta anledningen till de svenska yrkeskadrernas moraliska kris är förstås att man sedan 1990-talet fått allt större svårigheter att leverera högkvalitativa välfärdstjänster inom exempelvis sjukvård och utbildning. Även om man lyckas upprätthålla nivån på dessa allmännyttigheter misslyckas man ofta kapitalt med att förena denna del av sitt uppdrag med att säkerställa en arbetsmiljö som inte präglas av hög stress, stora sjukskrivningstal och i värsta fall arbetsplatsolyckor.
De inre motsättningarna inom kaderklassen kommer till ytan så snart de ideologiska kadrerna, journalister, ledarskribenter, forskare, etc., försöker beskriva och förklara problemet med välfärdstjänsternas kvalitet. Medan tankesmedjor som Katalys pekar på att problemen bottnar i för lite myndighetskontroll och offentligt ägande, menar tankesmedjor som Timbro tvärtom att marknadskontroll och privat ägande är lösningen på problemen.
Oavsett vilken sida som har rätt finns nog ingen som tror att denna debatt egentligen ändrar något. Inte bara för att politiskt stöd saknas för antingen det ena eller det andra alternativet, utan för att de flesta inser att ingen vågar närma sig debattens knäckfråga. Knäckfrågan, nämligen hur skatteuttaget skall kunna finansiera den växande offentliga konsumtionen – utan att framförallt kommunsektorn ökar sin skuldsättning – har ingen något svar på.
Känslan och vissheten att man egentligen inte lyckas garantera en effektiv produktion av välfärdstjänster tär inte bara på samvetet, utan på övertygelsen att man har en expertis som är värd något. Här handlar det inte bara om det öppna och toleranta nyliberala samhällsprojektets moraliska halt, utan den egna, personliga yrkesetiken. Om man i någon kadernivå av produktionen av välfärdstjänster inte klarar av att agera etiskt då är detta ytterst en konsekvens av bristande professionalism eller kanske till och med brister i den egna professionens kompetens.
Det sistnämnda gäller alla professioner inom välfärden som handlar om kontroll, administration, ekonomistyrning eller revision, men också kommunikation, PR, opinionsbildning och forskningsstudier.
Självfallet är inga av dessa yrkesgrupper beredda att erkänna brister i den egna professionens giltighet eller i det egna yrkesutövandet. Man vill inte förlora sin lön. Istället försvarar man sig genom att införa fler byråkratiska nivåer, kvalitetssäkringar, utvärderingar, revisioner, kontrollfunktioner och personalstyrningsfunktioner.
När det inte hjälper försvarar man sig genom att odla en slags inre cynism eller självbedrägeri. Man är inte controller, utan man spelar rollen som controller, under hemlig protest, ungefär som servitören i Jean-Paul Sartres ”Varat och intet”. Utan denna cynism inträder föraktet, som oftast yttrar sig i likgiltig egoism och kleptokrati, men vars mest extrema historiska uttryck bestått i att samhällets kadrer vänt sig emot sina uppdragsgivare och gjort sig beredda att bränna hela samhällsbygget till grunden.
Det är mot bakgrund av denna apokalyptiska horisont som det blivit paradoxalt nog blivit extra viktigt för kaderklassen att signalera att man tar värden som rättvisa och jämlikhet på allra största allvar. Paradoxalt eftersom det nuvarande samhällsprojektet tycks tyda på en utveckling i riktning mot minskad rättvisa och jämlikhet. Den grupp om 1% av befolkningen med de högsta inkomsterna, dit många personer med chefspositioner hör, har exempelvis tenderat att öka sin andel av de totala inkomsterna sedan 1990-talets början.
Men det är heller inte fördelningen av inkomster mellan yrkesgrupper, inkomstgrupper och samhällsklasser som är det centrala måttet på rättvisa i det nuvarande samhällsprojektet. Snarare är rättvisa starkt knutet till jämlikhet i meningen frånvaro av all diskriminering baserad på godtyckliga skillnader i etnicitet, funktionalitet, kön (gender), sexuell läggning osv.
Som exempelvis ekonomen Amartya Sen påpekat gäller denna typ av jämlikhet inte nödvändigtvis likhet i tillgången på grundläggande nyttigheter som exempelvis en bostad eller likhet i tillgången på välfärdstjänster som utbildning och sjukvård. Snarare ligger den i betraktarens öga: att inte betrakta och bli betraktad som annorlunda, trots att man sitter i rullstol, är rasifierad, är transsexuell, osv. Visserligen kan det kosta pengar att bygga om alla kommunala toaletter så att de blir ”genderneutrala”, men det är en relativt liten kostnad i sammanhanget.
En väsentlig egenskap hos denna (nya) typ av professionsetik är att den visar sig i skickligheten att skicka rätt signaler. I kaderyrkena signalerar att man har rätt värdegrund genom att inte se någon skillnad mellan exempelvis infödda svenskar och så kallade nyanlända. Framförallt signalerar man gentemot de som inte dygdesignalerar i enlighet med den egna professionsetiken. Man är till och med beredd att upprätthålla dygdesignalerandet, även om det medför väsentligt högre offentliga utgifter än låt säga en hbtq-certifiering av alla äldreboenden.
Ett av de mer spektakulära exemplen utgörs av utgifterna för invandringen till Sverige sedan 1990-talets början. Förvisso har denna invandring påverkats av en rad faktorer utanför kaderklassens kontroll relaterade till inhemska partipolitiska konflikter och utrikespolitiska konflikter (Balkan, Mellanöstern, osv.), men det är ändå svårt att tänka sig ett storskaligt administrerande av denna invandring utan en ny professionsetik vars kärnvärde är inriktat på dygdesignalering snarare än effektivitet och välfärd.
Man signalerar inte enbart att man är rättvis genom att bedöma samtliga asylansökningar strikt i enlighet med svensk asylrätt och utlänningslagen. Man signalerar att man tror på jämlikhet och bekämpar diskriminering genom att inte kunna se någon skillnad mellan utlänningar och svenskar. Vadå utlänning – är vi inte alla människor?
En fördel med denna jämlikhetsorienterade professionsetik är att den snabbt kan förankras i de ideologiska kadrerna. Att man ofta misslyckas att bilda opinion för sitt särintresse (LO, Svenskt Näringsliv, osv.) eller samhällsprojektet i stort spelar i det sammanhanget inte så stor roll. Det som gör att man kan försvara sina löneanspråk och livsstil är att man sitter inne med en unik kompetens i att tolka och bedöma vilka signaler som bör skickas ut i ett visst sammanhang.
Dygdesignalerandets professionsetik kräver en slags expertis, men det är definitivt en annan expertis än den medicinska, ekonomiska och juridiska expertis som krävs för att administrera och kontrollera produktionen av välfärdstjänster.
Från den synvinkeln sett är det inte underligt att kända skribenter som Klenell, men också Jens Liljestrand och Victor Malm så kraftigt markerar mot svenska forskareliten inom epidemiologi, immunologi och virologi. Förvisso kommer den nuvarande coronaepidemin snart att klinga av. Arbetsmiljön i sjukhus och äldreboenden kommer att normaliseras. Men konflikten mellan arbetsmiljö och välfärdsorienterad yrkesetik kvarstår.
Den konflikten berör numera inte ”bara” välfärdsprofessioner som sjukvårdsbiträden, sjuksköterskor, hemvårdare, utan också välfärdsprofessionernas kadrer dit bland annat administratörer, läkare och professorer hör. Konsekvenserna av denna skärpta konflikt återstår att se, men om den historiska erfarenheten stämmer riskerar det nuvarande öppna och nyliberala samhällsprojektet att finna allt mindre stöd hos dess kadrer. I synnerhet om samhällsprojektet hamnar i öppen konflikt med kadrernas ursprungliga expertis och yrkesetik – en yrkesetik med djupa rötter i den traditionella liberala tanketraditionen.