Din krona är skimrande röd. Din mantel är av purpur. Liksom din sammetsjacka, dina benkläder och dina mjuka sandaler av bomull och siden.
Det sägs att du är krönt i himlen, nedsänkt till jorden, som en fri gåva till jordens barn, dess folk och nationer. En gåva i nödens stund. I tider av nöd och brist, i tider av brist på mening och tillit.
Du är osynlig för blotta ögat. Du är snabb och rörlig. Oberäknelig. Du känner inga gränser. Du rör dig över de geografiska gränserna. Du letar dig ut till den sävliga landsbygden, men trivs bäst i städerna bland deras jäktade invånare.
Du träffar låg såväl som hög. De starka atleterna såväl som de skröpliga krakarna. De ledsna såväl som de glada. De lottlösa såväl som de priviligierade. Du kanske har lättare att söka upp de lottlösa, men de priviligierade kan heller inte känna sig säkra.
Du bär på döden. Döden befriaren. Du är själv mitt emellan liv och död. Det sägs att du själv kan dö. Utanför värdorganismen. Men bara för att födas på nytt, om och om igen. I miljontals kopior av dig själv.
Liksom döden har du en lie i handen. En lie som letar rätt på det som inte vill leva. Som är livsodugligt. Som söker döden och bär på döden inom sig. Som i det avseende liknar dig. Du söker din avbild.
Du uppsöker trånga enrummare såväl som regeringskanslier. Verkstadsgolv såväl som börsgolv. Du besöker torg, järnvägsstationer, caféer, sjukhus, järnvägstunnlar. Du tömmer dem på människor, skingrar alla folkförsamlingar och jagar bort alla turister. För du vill se rena och luftiga gator och torg med gott om plats. Du vill att människor skall hem – och ha ett hem, ett hem.
Du ryggar varken för kommersen eller handeln, ja du väjer inte ens för penningen, som du föraktar och bestryker med din smitta.
Din lie lämnar röda spår efter sig – på börskurser och rörelseresultat. Du är vän med stormen och orkanen. Tillsammans får ni de stora hotellkedjorna att vackla – liksom flygbolagen. Efter er framfart råder endast tystnad och förstämning.
Inte heller domstolarna har makt över dig. Lagarna känner inte dig, och när de sträcker sin långa arm efter dig är du redan borta. Du är både domare och bödel. Du är rättvisa och orättvisa på en och samma gång. Du gör ingen åtskillnad mellan brottslingen och den laglydige, bara mellan den smittade och den osmittade.
Du har inget tålamod med planlöshet. Med marknadsanarki. Med upphandlingsregler och likabehandlingsplaner. Du kräver produktion av materiel och utrustning, inte ord, prat och PowerPoint-presentationer. Förmodligen är det därför du hatar konferenser så mycket.
Du vill ha konkretioner, inte abstraktioner. Du tål inte dumhet och lättja.
Men framförallt har du inget tålamod med den härskande värdegrundsideologin. Med dess nonsens. Med dess ständiga bortförklaringar. Dess sidospår. Dess fragmenterade särintressen. Dess komplicerade och krystande berättelser. Dess förnekande av lojaliteter som inte kan uttryckas i värdegrundsideologins språk.
Du tål inte värdegrundsideologins önsketänkande. Dess ilska mot invändningar. Dess hat mot avvikelser. Dess förakt för fakta, logik och sunt förnuft. Till värdegrundsideologins budbärare säger du: ni sökte gränslöshet – se här är den gränslöshet ni sökte och mot vilken ni måste pröva era krafter.
Du bryr dig inte om värdegrundsideologins ständiga krav på botgöring. På späkning och nya offer. Offer för andra, aldrig för en själv. Du lär värdegrundsideologins offerpräster att snart är det de som skall offras på altaret. Inte offerlammet, som du klär i prästskrud och räcker din lie.
I ångorna av handspriten sprider du rädslan. Du lockar fram feghet och fanflykt. Våld och grymhet. Egennytta och isolering. Men du lockar också fram samarbete och organisation. Över landsgränser. Mellan individer. Samarbete för något så ovanligt som gemensam nytta. Inte profit. Inte godhetspoäng.
Du framtvingar beslut och beslutsamhet.
Ingen vet riktigt. Men det viskas knappt hörbart att du kanske vill mer än bara gemensam nytta. Det viskas att du vill gemenskap. Inom folken, som föds på nytt, och mellan folken – inom konturerna för Europas sargade karta.
Kanske, kanske skall du då stiga upp i himlen igen. Låta dig nöjas med det levande du sett återfödas och bli helat. Nöjd med allt det liv du gett – åt historien och folken.
*
Detta är mitt sista blogginlägg. Jag har smittats av coronaviruset och skall snart dö. Jag lämnade landsbygden och gav mig in till staden. Egentligen ville jag inte in till staden, utan till smittan och sjukdomen.
Smittan och sjukdomen fanns redan på tåget. Fanns i den febriga, hostande kvinnan på sätet närmast kupéfönstret, till höger om mig, fast på andra sidan gången. Hon pratade nästan oavbrutet i telefonen. Om hur mycket Alvedon hon åt. Hur fattig hon var, plågad hon var, hur mycket hon led.
Inget hjälpte. Hur mycket hon än vädjade. Hon som varit en sådan förkämpe – för kvinnorna, för de rasifierade. Hon som varit språkrör för det lilla uppkäftiga feministiska partiet, men som tvingats bort av de vita, av rasisterna och patriarkatet.
Om hon bara kunde få någon att förstå hur viktig hon var och hur mycket det betydde att hon orkade kämpa ända fram till nästa val. Trots det oundvikliga nederlaget. Det var då jag hörde sucken, den ohörbara sucken som bara hörs i tanken.
Försökte höra vad den sade, men det gick inte. För hon hade redan bytt samtalsämne. Nu gällde det näringslivet. Företagen skulle övertygas om vikten av hennes forskning. Köpa hennes tjänster. Det handlade inte om utpressning bara om att hjälpa till med värdegrundsarbetet.
Sedan blev det tyst. Hon måste vila, vila så att hon skulle orka ringa om den där tjänsten som genusforskare. Tjänsten som hon visste redan var tillsatt.
Jag tror att det var den kinesiska hotellstäderskan som började det hela. Hon hade mask för munnen när hon knackade på dörren och frågade om jag ville ha rummet städat. Jag tackade nej. Jag avböjde städning, men tackade ja till de handdukar hon räckte över.
Jag var misstänksam, men gav vika för frestelsen att ta en av de varma handdukarna och torka av mig efter duschen. Det var då jag blev smittad.
Detaljerna i hur det gick till spelar ju egentligen ingen roll. Det var oundvikligt att coronaviruset skulle leta rätt på mig och att jag skulle leta rätt på henne. Hon söker ju sin like, den som bär döden inom sig, den vars livsvilja och vilja till makt är för svag.
Jag är trött och matt. Febrig. Har svårt att andas. Mina lemmar skälver. Ibland okontrollerat. Jag har svårt att föra skeden med pulversoppa till munnen.
Mitt förråd av pulversoppor och bönor och ris är förövrigt snart slut. Vattnet som kommer ur kranen smakar av rost. Jag har ingen som hjälper mig och jag vill inte själv gå till affären. Vill inte smitta ned kassörskan – som har hela livet framför sig.
Har inte bett om hjälp – vem skulle jag fråga? Jag har inga vänner, inga varaktiga vänner, bara ytliga bekanta. Dem vill jag inte fråga om hjälp – jag skulle ju aldrig vilja att de frågade mig om en tjänst. Då är det bättre att alla besparas det obehaget.
Telefonen förblir oanvänd och är för övrig avstängd eftersom jag inte haft råd att betala telefonräkningen.
Jag uppsökte den underbemannade vårdcentralen, men det fanns inget de kunde göra. Testkitten var slut, liksom maskerna och handspriten. Faktum är att de helst hade önskat att jag aldrig dykt upp. Jag såg det i läkarnas ögon som blänkte av lika delar rädsla och förakt.
Jag sover inte så mycket, men drömmer desto mer: om drottningen med den röda kronan och allt blod hon skall utgjuta. Då är vakenheten om natten en befrielse. Skuggorna, månen och ugglans kusliga och trygga läte.
Vi skall alla dö. Liksom djuren. Men till skillnad från djuren vill vi ha en anledning att dö. Liksom en anledning att leva. En anledning som ger mening åt vår död.
I yttersta fall tar vi döendet i egna händer. Vi begår självmord. Vi vill själva vara orsak till vår död.
Jag hoppas att jag dör av en anledning. Inte bara en orsak. Hoppas att mitt offer ger mening åt min död. Hoppas att visa att min död också är värdegrundens död. Hoppas att tiden för förnekelse och självbedrägeri är över.