I mitten av 1990-talet gjorde sig den amerikanske historikern Christoffer Lasch (1932-1994) känd för en svensk publik genom boken ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin”, översatt och utgiven på SNS-förlag. Med tanke på förlagets ideologiska hemvist är det lätt att föreställa sig Lasch som en samtidstypisk kritiker av välfärdsstaten.
I själva verket var Lasch en framsynt kritiker av både nyliberalismen och den typiska värdegrundsliberalism som runt sekelskiftet kom att anammas av både den livströtta svenska borgerligheten, såväl som av den förtorkade svenska vänstern.
Lasch’ arbete är ett bidrag till förståelsen av förbindelsen mellan denna ideologi och den samhällsklass vars intressen den uttrycker, nämligen den övre medelklassen eller kaderklassen (the managerial class) som den kommit att kallas i den angloamerikanska kultursfären. Mera precist lyckas Lasch ringa in själva sentimentet, kulturen, tankesättet och självförståelsen hos denna klass.
Det sistnämnda är särskilt viktigt, eftersom kaderklassen mer än någon annan klass förmått att normalisera och sprida sin kultur och självförståelse till andra klasser och skikt i samhället – både i rummet och tiden.
Kaderklassen är en klass av chefer och högre tjänstemän. Man är inte en klass av intellektuella, men väl en klass som har och utövar makt, genom intellektuellt arbete, genom att systematiskt och kontrollerat producera, manipulera och sprida information i vidaste mening. Denna information liknar varje annan produkt av intellektuellt och kulturellt arbete, en PowerPoint-presentation, en vetenskaplig rapport, en tavla, osv., men där finns en viktig skillnad, nämligen att kadrernas information är riktningsgivande och i vissa fall befallande för det omgivande samhället och dess kultur, normer och arbete.
Man anser sig ha och kunna ta sig rätten att befalla och normera i kraft av sina allmängiltiga specialistkunskaper och fördomsfria värderingar. Man tillhör en elit och skäms inte för det, eftersom det är en elit vars prerogativ bygger på meriter. Debatt är egentligen överflödig – man vet bäst. Här illustrerar Lasch sitt resonemang med den amerikanske journalisten Walter Lippman, enligt vilken journalisternas roll inte är att öppna upp för meningslösa debatter med befolkningarna, utan att sprida samhällsrelevant information till specialister.
Paradoxalt nog vilar kaderklassens universalistiska inställning på en minutiöst och fanatiskt genomförd partikularisering och enklavisering gentemot omvärlden. Kaderklassens universalism bygger således på ett (växande) främlingskap gentemot omgivningen. I själva verket är detta främlingskap inbyggt i själva grundvillkoret för dess samhälleliga existens, nämligen dess distansering och isolering från övriga klasser och skikt i befolkningen, en avgränsning som saknar motstycke i historien, enligt Lasch.
Inträde i kaderklassen är förbehållet den som har tillträde till vissa akademiska utbildningar, tack vare pengar och/eller akademiska meriter. Genom att begränsa tillträdet till dessa utbildningar garanteras kaderklassens exklusivitet och därmed också den upphöjda position, som renderar makt och ekonomiska resurser.
Kaderklassens numerära exklusivitet framträder i statistiken över antalet högre tjänstemän, som exempelvis i Sverige (2016) utgör omkring 800 000 personer, enligt en relativt ny studie av Gunnar Olofsson. Begränsar man denna grupp ytterligare genom att uteslutande räkna in de klassiska professionerna (ingenjörer, läkare, ekonomer, osv.) reduceras antalet högre tjänstemän till endast 200 000. Om man slutligen enbart räknar in den undergrupp av de klassiska professionerna som inte är egenföretagare eller fria yrkesutövare, utan utövar någon form av chefskap blir förmodligen antalet ännu mindre.
Exklusiviteten gäller naturligtvis också kaderklassens inkomster. Föga överraskande är den topp 1 procentsgrupp som tjänar mest i samhället – vilket i Sveriges fall innebär att man tjänar mer än 800 000 per år – överrepresenterade i de yrken som hör till kaderklassen, främst chefer i privat och offentlig sektor samt läkare och advokater. Det är denna grupp som mest ökat sin andel av samhällets samlade inkomster sedan början av 1980-talet. En inte orimlig slutsats är därför att denna ökning svarar mot en stegring i kaderklassens andel av de totala inkomsterna, något som också Lasch hävdar.
Det intressanta här är inte så mycket att kaderklassen sitter på ett ekonomiskt elfenbenstorn. Det intresseväckande är snarare själva det tankesätt och den självförståelse som ligger bakom denna guldsits, nämligen att man tycker att groteskt höga och växande ersättningar är rimliga. Det sistnämnda om man får tro Thomas Pikettys förklaring till fenomenet, som diskuterats i Jesper Roines översikt av Pikettys ”Kapitalet”. Lönehöjningarna från 1980-talet och framåt är med andra ord ett uttryck för kaderklassens självskattning och inte så mycket en respons på en yttre signal från arbetsmarknaderna – även om detta säkert kan vara fallet inom vissa yrken.
Styrelseproffs, byråchefer, ekonomer beviljar sig själva och varandra löneförhöjningar, som i en ormgrop. Förfrämligandet och ingruppsgemenskapen förstärker varandra ömsesidigt. Ingruppsgemenskapen är förfrämligandets varma insida, som gör det så mycket lättare för kaderklassens medlemmar att frikostigt ge varandra förmåner och inbilla sig att de är annat än privilegier.
Distansering och förfrämligande kan verka som en defensiv strategi, men blir mer begriplig om man betänker vilka fördelar det ger i form av stärkt ingruppskänsla. Den gör det också lättare att uthärda främlingskapets olust och den vaga känslan att man kanske eventuellt gör något som de inhemska befolkningarna ogillar – låt vara att dessa sentiment uppfattas som ett uttryck för folkmassornas efterblivenhet och illvilja.
På ett nästan magiskt sätt återföds i kaderklassen en ingruppsgemenskap, som en gång ägde liv i relativt ostörda yrkeskulturer, arbetarkulturer, hembygdskulturer eller nationella kulturer. Som kort sagt levde i den typ av ingruppsgemenskaper som är viktiga för vanliga människor, men som frenetiskt och fanatiskt bekämpats av kaderklasserna, framförallt de senaste 40 åren.
Det är förstås ingen ny observation att kaderklassens arbete är specialiserat, skilt och förfrämligat från omgivningen. Det är heller ingen nyhet att just denna specialisering på ett avgörande sätt påverkar det intellektuella kaderns värdeorientering och förståelse av sin roll i samhället och relation till det manuella arbetet. Det manuella arbetet och dess produkter uppfattas som medel och utvändig manifestation för det intellektuella arbetet. Byggandet av ett hus exempelvis uppfattas som en manifestation av arkitektens ritning, och i överensstämmelsen mellan byggnaden och ritningen ligger byggnadens sanning, värde och skönhet.
Det nya i Lasch’ observation ligger i insikten att kaderklassen under framförallt 1900-talets senare hälft får allt svårare och svårare att intressera sig för och förstå det manuella arbetets villkor och de lägre tjänstemännens och arbetarnas intressen, tankesätt, sentiment och kultur. Främlingskap i förhållande till folkmajoriteten är inte ett övergående tillstånd, utan ett normaltillstånd. Främlingskapet gäller världen i stort, men i synnerhet det som den äldre borgerligheten och dess administratörer och militärer brukade kalla ”fosterlandet”. Man betraktar de inhemska befolkningarna som infödingar och sig själva som turister.
Förfrämligandet är i det sammanhanget inte ett passivt givet tillstånd, utan resultatet av ett aktivt avyttrande. Man avyttrar något som förenar, något djupast liggande samhälleligt – föreställningen och känslan av att ha en plikt och ett ansvar inför omgivningen, de andra. I detta fall den egna befolkningen, exempelvis de anställda, medborgarna, klienterna, osv. Man ger bort ansvar och omtanke, men behåller makten och privilegierna, vilket tillsammans med växande inkomstklyftor leder till att demokratin förtvinar.
Lasch noterar att mycket av kadrernas distansering uppkommer eftersom produkterna av deras arbete är konstruktioner, artefakter vars realitet inte behöver hämta godkännande från den materiella verkligheten. Förutseende nog observerar Lasch också att denna virtuella hyperrealitet är knuten till datorer, som vid tiden för publiceringen av Lasch’ bok började förbindas i världsomspännande nätverk.
Sanning, värde och skönhet finns uteslutande i det virtuella, i ritningen, inte i överenstämmelsen mellan ritning och bygge. Om samhällsbygget inte stämmer överens med ritningen, så är detta en bristfällighet i bygget, inte ritningen. På samma sätt, om byggarbetarna inte förstår eller kan bygga i enlighet med ritningen så är det deras fel inte arkitektens, som har all rätt att bemöta eventuella invändningar med lika delar oförstående och förakt.
Lasch är en pessimist och lämnar inga råd till en folklig, demokratisk och patriotisk rörelse som vill återta makten över samhällsbygget. En sak verkar dock säker, nämligen att en sådan rörelse inte kan segra, utan att ifrågasätta de allmängiltiga anspråken i kaderklassens information, tankesätt och kultur. Kampen mot kaderklassen är i hög grad en kulturkamp. Det är en kamp som förs genom satir, ironi och kritik.
Men för att segra räcker det inte att ha den fränaste satiren och skarpaste kritiken – man måste identifiera makten bakom orden och tillägna sig den. Ett tillägnande som börjar vid den punkt då kadrerna tvingas avyttra inte bara sitt ansvar, utan också sin makt – i ett fåfängt hopp om att behålla sina privilegier.