En gång i tiden fanns det en politisk korrekthet som konkurrerade med den socialliberala föregångaren till den nuvarande värdegrundsliberalismen. Det är inte så många som kommer ihåg denna alternativa politiska korrekthet, och de unga generationerna har aldrig hört talas om den – om de mot förmodan gått en svensk skola där det faktiskt finns lärare som får lära ut något. Det var en alternativ politisk korrekthet som rådde för trettio år sedan när det fanns något som kallades ”realsocialismen”.
På ytan sett var denna realsocialism rätt homogen – och grå. Men under ytan sjöd det av liv, även på ställen där man minst anade. Ett sådant ställe var Tyska Demokratiska Republiken (DDR).
DDR utmärkte sig av att, vid sidan av Bulgarien, vara en av Sovjetunionens mest lojala allierade i Europa. Man försvarade konsekvent Sovjetunionens utrikespolitik och ledande position i Warszawapakten. Man deltog i ockupationen av Tjeckoslovaken 1968, gav sitt stöd till invasionen av Afghanistan 1979 och var till och med beredd att delta i en planerad invasion av det bångstyriga Polen under senhösten 1980, som dock aldrig verkställdes.
Men under ytan hände det som sagt saker. I början av 1980-talet öppnade DDR:s ledning upp för en förnyad och mer självständig utrikespolitik. Dessutom på det mest känsliga av alla områden, nämligen relationen till Förbundsrepubliken Tyskland (BRD).
Bakgrunden var rätt krass: 1981 meddelade ryssarna att DDR inte längre kunde räkna med samma billiga oljeleveranser som tidigare. Följden blev en försämring av DDR:s handelsbalans och allmänna ekonomiska läge. Ledningen för DDR bestämde sig därför för att ta emot ett erbjudande om krediter från BRD, förmedlade av den ärkereaktionäre revanschisten Franz Josef Strauss.
Detta var inget som uppskattades från rysk sida, vilket ledde till en rätt öppen konflikt mellan Berlin och Moskva. Några fördjupade kontakter mellan DDR och BRD kunde inte komma på fråga, även om man motvilligt accepterade DDR-ledningens statsbesök i BRD hösten 1987. Istället uppträdde ryssarna som förnyare och läromästare gentemot sina tyska kamrater. Kommunistpartiet och DDR:s statsledning borde idka självkritik och lära av Sovjetunionens ekonomiska reformer, lanserade av den nytillträdde generalsekreteraren Gorbatjov.
Svaret från DDR:s statsledning är berömt: Man behöver inte tapetsera om bara för att grannen gör det. Drygt två år senare, 1989, var DDR i full upplösning. Nu handlade det inte längre om att byta tapeter utan om att slå ut de innerväggar som skiljde DDR från dess granne – BRD.
På många sätt påminner det återförenade Tysklands relation till USA om den som gällde mellan DDR och Sovjetunionen. Sedan tiden för återföreningen 1990, och långt innan dess, har man lojalt ställt upp bakom USA och NATO. Man är det äldre syskonet i rummet, en lojal medlem av NATO som förmanar sina europeiska småsyskon att göra rätt. Men så händer det saker i Washington i och med valet av Trump och den nya utrikespolitiska administrationen.
Skenbart det visserligen business as usual, utom bland annat att Tyskland måste betala en högre avgift till NATO. Men retoriskt händer det saker – och som vi alla vet lever vi i en tid när få lyckas uppfatta skillnaden mellan politik och retorik. USA är inte bara kritiska mot arbetsdelningen inom NATO, utan man är oförskämd nog att ifrågasätta EU, EU-byråkratin och dess relationer till medlemsländerna.
Det intressanta med denna retorik, levererad av bland andra USA:s utrikesminister, Mark Pompeo, är förstås att den ger eldunderstöd till en allt mer besvärlig inhemsk populistisk opposition, i länder som Tyskland, Frankrike och Italien. Men dessutom signalerar den förståelse gentemot de många länder inom EU som distanserat sig från EU, främst Ungern, Polen, Tjeckien. Liksom en gång ryssarna talar man om att det är dags för nya tapeter i Tyskland – och Europa i stort.
Naturligtvis är detta också en känslig sak i Sverige. På sitt sätt ännu känsligare. Visserligen är (och var) också Tyskland en lojal lagspelare. Men till skillnad från Sveriges styrande politiker har de styrande politikerna i Tyskland en viss gravitas.
När svenska politiker signalerar lojalitet då tror de i viss mån på vad de säger. Man tror att Polen och Ungern är högerreaktionära, ytterst fascistiska länder, som hotar den värdegrundsliberala ordningen. Man tror att Sverige är ett föredöme i Europa, vars namn flyger ärat över världen. Man tror att man gör rätt, man tror att man är god och inte bara en nyttig idiot.
Delvis beror denna föreställning på typisk svensk provinsiell dumhet, men delvis beror den också på att Sveriges stormaktsställning ligger så oerhört mycket längre tillbaka i tiden än Tysklands. Vill man förstå det sentiment som driver svenska politiker, då har man mycket att hämta från Sveriges pinsamma och förnedrande utrikespolitiska äventyr mellan åren 1720 till 1772. Medan Tysklands militära och politiska stormaktsställning ligger 75 år bakåt i tiden är det 300 år sedan Sverige kunde beskriva sig som stormakt.
Det finns kanske politiker som skulle vilja ändra på sig. Problemet är bara att oppositionen mot Trump är så stark att man inte vet var man skall sätta ner foten utan att bränna sig. Trump är, som Washington Post vet att berätta, osammanhängande, lynnig och farlig. Vem vet vem som egentligen har makten? En fråga av yttersta vikt för politikerna i Rosenbad och de karriärkänsliga diplomaterna i Arvfurstens palats. Liksom en gång DDR-politikerna i Haus am Werderschen Markt, där det styrande kommunistpartiet hade sitt säte.
Kanske bör man försöka förlika sig med tanken på att det ännu kommer att dröja ett tag innan man återvänder till en värdegrundsliberal utrikespolitik av det slag som rådde under Obama. Förlika sig med tanken att man kanske måste tapetsera om eller åtminstone tillfälligt byta gardiner. För av allt att döma kommer Trump att sitta kvar som president i fyra år till.
Det är därför mycket behändigt att tyska och svenska politiker och diplomater kan vända sig till en bok reder ut rätt mycket av den nya utrikespolitiska retoriken från Washington. Jag tänker närmast på Yoram Hazonys The Virtue of Nationalism, från 2018. Kort sammanfattat är Hazonys bok en slags mer traditionellt konservativ motsvarighet till Robert Kagans neokonservativa The Return of History and the End of Dreams, en bok som sammanfattade grundtankarna den aktivistiska utrikespolitik som praktiserades 2001-2008, under Bushadministrationen.
Till skillnad från Francis Fukuyamas idealistiska vision om en konvergens mot en gemensam liberal världsordning, betonar Kagan att världen och världspolitiken är oavslutad. Det finns enhet även mellan motsatser, men enheten är en förutsättning för deras kamp. Det finns olika stormakter i världen och det är inte mycket att göra åt det.
Ett centralt begrepp i Kagans bok är begreppet stormaktsnationalism. Nationalismen driver stormakterna att hävda sig själva, den uttrycker deras thymos, deras aggressiva vilja till självhävdelse. Nationalismen är ett problem för Kagan, men ett problem som kan hanteras genom en hälsosam dosis av realism i stället för Fukuyamas drömmande idealism. Realism betyder amerikansk aktivism och samarbete mellan världens demokratier, gentemot de auktoritära stormakterna: Ryssland, Kina och Iran.
I Hazonys bok upprättas nationalismens legitimitet, för alla nationalstater och inte bara de nationalstater som räknas in i stormakternas skara. Nationalism är inte bara ett nödvändigt ont man får förhålla sig till, ungefär som förkylningar och nageltrång, utan något sunt. Nationalism är med andra ord ett tecken på hälsa. Hälsa skall här förstås i dess antika betydelse, då man satte likhetstecken mellan hälsa och dygd, fattad som inre styrka att motstå beteenden som är skadliga för en själv och den gemenskap man lever i.
Utan nationalism finns ingen nationalstat stark nog att stå emot de hot som riktas mot den. Här nämner Hazony två hot: inre och yttre. Inifrån hotas nationalstaten av den anarkistiska tendensen mot upplösning från etniska minoriteter, men också av de inhemska eliternas lockelse att förvandla nationalstaten till en språngbräda för verklighetsfrämmande globala projekt och imperiebyggande. Den sistnämnda frestelsen förklarar det yttre hot som riktas mot nationalstaterna, nämligen från självhävdelsen och expansionslustan hos imperiebyggande stormakter. En stark, frisk nationalstat står emot båda dessa hot, vilket leder till fred inom landet och i förhållande till andra länder.
Hazonys förklaringar till de västerländska eliternas svaga immunitet mot frestelsen att överge den sunda nationalismen och nationalstaten är – för att uttrycka sig försiktigt – underutvecklade. I stället nöjer han sig med att nämna att eliterna är universitetsutbildade och formade av ett värdegrundsliberalt paradigm. Detta förklarar i sin tur varför deras lojalitet mot multinationella företag, internationell rätt och globala organisationer är större än deras lojalitet mot nationen. Hazony antyder att de västerländska eliternas arrogans och aggressivitet kan övervinnas bara man skruvar lite här och där i deras utbildningar.
Hazony bortser med andra ord från att eliterna utgör en alldeles egen klass, en kaderklass, som tränger in styrelserna för bolag och banker, såväl som i myndigheter och regeringar. Dess intresse och håg gäller inte de gamla borgerliga nationerna, utan optimala nationsöverskridande skatteområden, valutaområden och marknader för varor och arbetskraft.
På sitt sätt är Hazonys förskönande beskrivningar av kaderklassen en av styrkorna i hans bok, nämligen därför att den gör det så mycket lättare för diplomater, politiska tjänstemän och politiker att bara läsa den som en parlör för ett nytt språk. Detta språk är en retorik för ett Europa där inget väsentligt förändrats, vare sig vad gäller kaderklassens intressen eller färdriktning. Men den gör det behändigt att använda ett mer diplomatiskt språk i förhållande till de inhemska, allt mer populistiska massorna och de mer nationalistiska EU-medlemmarna, som Polen och Ungern.
Här finns mycket att lära av kadrerna i Bulgariens kommunistiska parti, som i tid bytte namn och politisk retorik. I annat fall riskerar man att gå samma öde till mötes som kadrerna i det styrande kommunistpartiet i DDR som bytte retorik när det var försent. Resultatet känner vi: medan Bulgariens (reformerade) kommunistparti suttit i regeringsställning i närmare hälften av alla regeringar som styrt Bulgarien efter realsocialismens fall 1989 har det (reformerade) tyska kommunistpartiet, die Linke, inte suttit i regeringsställning en enda gång.
Om detta också är den erfarenhet som dagens regeringspartier i Tyskland och Sverige får göra återstår att se. Till dess kan det vara på sin plats att hålla i minnet att nationerna och deras folk, ibland, är starkare än deras kaderklasser – och då hjälper det inte ens att byta retorik.