För många historiker är korstågen i stora drag reducerbara en slags utvändig händelse eller process. En slags folkvandring, en rörelse från ett geografiskt område till ett annat. Från västerlandet – till österlandet. Förvisso motiverad av kristendomen i opposition till islam, men främst islam i dess kapacitet som ockupant av det Heliga Landet.
Men en filosofiskt orienterad historieskrivning kan inte låta sig nöjas med ett sådant utvändigt betraktelsesätt. Den måste söka sig inåt, mot västerlandet självt: mot dess innersta längtan och begär. Det betyder oundvikligen söka sig mot själva den kristendom som definierat det eller åtminstone gett det dess beständigaste gestalt.
I sina föreläsningar om historiens filosofi reducerar följdriktigt Hegel inte korstågen till en rent yttre befolkningsrörelse, driven av en jakt på erövringar och byte. I stället härleder han korstågen ur kristendomens inre, ur dess djupare otillfredsställelse med sig själv.
Signifikativt nog riktas korstågen först inåt, mot västerlandets självt. Men snart nog vänds den utåt i sökandet av det som på det djupaste planet kan ge tillfredställelse, nämligen förvandlingen av det gudomliga och bortomvärldsliga till något närvarande och inomvärldsligt.
Det inomvärldsligt gudomliga finns förvisso i Kristi kropp: i hostian. Men det räcker inte. I stället söker man sig mot det enskilda, mot relikerna. I relikerna hoppas man finna det gudomliga i det sinnligt närvarande.
Men vilka reliker? Svaret blir förstås den främsta av relikerna: Kristi svetteduk, Kristi kors och till sist den yttersta reliken – Kristi grav. Men nej, inte ens där finner man förlösning. Varför? Naturligtvis för att graven är tom och i den meningen vilken grav som helst.
”Vid den Heliga Graven förgår den sinnliga åsiktens fåfänglighet, där blir allt allvar”, säger Hegel. När man når fram till graven, ja då når korstågen fram så långt det kan. Men där är också besvikelsen störst: man finner inte det man söker – religiös tillfredställelse – utanför sig själv. Korstågen tvingas därför oundvikligen söka sig inåt.
Sanningen finns inte utvändigt bland de döda, utan invändigt inom den levande anden. Förberedelser för denna rörelse inåt finns redan i konsten och musiken, i det ridderliga sinnet. Kyrkans auktoritet når nu sin höjdpunkt och från korstågen bär det av utåt.
Kyrkan ersätts inte formellt, men i praktisk och andlig mening av munk- och riddarordnarna. Det är här som man, bokstavligt, kan isolera sig från omvärlden. Där man kan hänge sig åt kyskhetslöften och fattigdom. Hänförelse och extas – blir de bokstavliga tecknen på begeistringen.
Idag präglas inte västerlandet av kristendomen, utan av en sekulär religion. Men då liksom nu har västerlandet har rätt i allt, från klimat, genus, feminism, rasism, nationalism, pandemier. Man har rätt därför att alla dessa åsikter, alla dessa historiskt tidsbundna meningar i själva verket är en religion, med en kyrka, låt vara långt mer diffus och vagt organiserad än den medeltida katolska.
Det är bara det att livet självt envisas med att neka västerlandet dess rätt. Då liksom nu.
Man söker sig därför oundvikligen utåt. Mot världen, mot världsriket för att där gestalta Guds rike. Där en bestämd nivå av koldioxidutsläpp råder, där ett tredje kön är erkänt, där en viss andel kvinnor eller färgade finns i bolagsstyrelserna, där en viss procentuell andel är fullvaccinerade, osv.
Men det räcker inte: man vill till det Heliga Landet. Kan man bara erövra det Heliga Landet, ja då har man vunnit.
Var finns då det Heliga Landet? Det är inte helt klart. Frågan är på sitt sätt helt felställd, eftersom det Heliga Landet saknar bestämda geografiska gränser. Men ibland tycks det ligga i samma regioner som för de ursprungliga korsfararna, alltså i Mellanöstern. För tillfället är dock riktningen ställd åt öster, mot Ryssland och Ukraina, såsom för de germanska korsfararna.
Kriget i öster är därför inget annat än ett korståg. Men ett korståg utan de historiska korstågens odelade entusiasm och fanatism och Hur man än vrider och vänder på det så saknar dagens västerland på fundamentalt plan själva entusiasmen inför ett krig i öster. Redan en jämförelse mellan kroppsspråket och retoriken hos en Rice och dito hos Blinken visar på hur snabbt glöden falnat.
I Ukraina finns således ingen förlösning för västerlandet. Inte om man så erövrade varje kvadratmillimeter av Donbass, ockuperade Krim och firade undertecknandet av Ukrainas inträde i NATO med den största pride-parad världen någonsin skådat skulle man nå tillfredställelse.
Det handlar här inte bara om att man söker tillfredställelse i att se den andres – i detta fall Ryssland – underkastelse och förödmjukelse. Förödmjukelsen i att ägna sig åt militära manövrer, förvandla Krim till en flottbas för NATO – eller vad det nu är man drömmer om. En förödmjukelse som till sist saknar värde om inte Ryssland fortsätter att existera och därmed envisas med att upphäva erövringen.
Problemet är snarare att västerlandet och alla dess religiösa rörelser och institutioner – av vilka NATO är en – inte längre tillåter eller ens förmår referera till något utanför sig själv och därmed ge sig själv i kast med historien: erkänna den och leva i den.
Medan det västerland Hegel beskriver – i sin gestalt som medeltida kristenhet – kvalfullt lider när det inte hittar mer än en tom grav, en död relik, så står vi nu här inför en mycket mer livsoduglig religion.
En religion som i sitt bildskapande på ett fundamentalt plan frysa historien och ytterst tiden. Det är detta som Debord försöker fånga när han skriver att skådespelssamhället, spektaklet, försöker göra kulturen historieglömsk. Historien om konflikten i Ukraina, en historia som innefattar långt mer än en konflikt mellan NATO och Ryssland är effektivt slukad i Ukrainaspektaklet.
Historieglömskan är emellertid bara ett moment av religionens oduglighet. Viktigare än så är att den saknar innerlighet och förmåga till förinnerligande. Förvisso finns många prunkande ritualer och exempel på bilddyrkan under the Summer of George 2020, men inga av dessa uttryck når riddarordens eller munkordens fasthet och andliga allvar.
Extasen förblir ytlig, många gånger tillgjord och flyktig. Fattigdomslöftena är få och mest ofrivilliga eller i alla fall inget som bekymrar de härskande klasserna. Kyskheten likaså, som inskränker sig till att samspelet mellan man och kvinna flyttas från det reala till det digitala.
Men kanske viktigare än så saknas munkordens övertygelse om att där finns något bortom världen, något härsides som kan tillägnas och ge tillfredställelse. Det är en sak att söka sig mot något gudaliknande – en annan sak att tro på Gud i samma mening som det kristna västerlandet: en odelbar, fullkomlig, allsmäktig, allstädesnärvarande och ändå bortomvärdslig Gud.
Medan den medeltida kristna västerlandets korståg sökte immanens söker det postmoderna västerlandets korståg motsatsen: transcendens, bortomvärldslighet. Men utan att fatta det och utan det inåtvända allvar och organiserade världsglömska som skulle krävas för att uppnå denna djupare extas – och i slutänden en inre vision av någon slags gudomlig närvaro.