Joakim Andersen är idag en av Sveriges viktigaste och mest intressanta bloggskribenter. Bakom termen ”bloggskribent” döljer sig en rad olika typer av textförfattande, som i traditionella tidningar var och är förbehållet de politiska kommentatorerna, kulturskribenterna, krönikörerna och essäisterna, de senare med skiftande ursprung i olika akademiska ämnen som idéhistoria, filosofi och historia.
Andersens bloggtexter spänner således över ett vitt fält, allt ifrån samtidskommentarer, recensioner och essäer i politisk filosofi, idéhistoria och historia. Andersens beläsenhet är imponerande, och han har en utmärkt förmåga att vidga och höja sina läsares horisonter på ett underhållande och stimulerande sätt. Med en sliten term skulle man kunna kalla Andersen för en folkbildare, om det inte vore för att hans texter sällan når de bredare massorna.
Det sistnämnda hänger förstås samman med att hans texter är mer eller mindre okända i den politiskt korrekta offentligheten. Andersen är en person som – det är mitt intryck – inte dras till offentligheten, annat än när hans författarskap och budskap så kräver. Andersen är en intellektuell som inte nöjer sig med att förkasta vår tids kloakliknande offentlighet, utan som strävar efter att beskriva själva dess förutsättningar. Dessa förutsättningar utgörs främst av den lika viktiga som undflyende tidsandan.
Det är tidsandan, närmare bestämt den västerländska tidsandan, som är föremålet för Andersens författarskap. Andersen teoretiserar inte så mycket själv kring denna tidsanda, utan är en upptäcktsresande bland tänkare och författare som lyckats fånga den och sätta den på pränt. Andersen har mycket litet beröringsskräck med de tänkare han tar sig an och presenterar för sina läsare. Men varje tänkare och text som passerar under Andersens granskande lupp bedöms kritiskt utifrån dess förmåga att bidra till en allsidig beskrivning av tidsandan.
Tidsandan är epokbunden och visar sig i allt från ekonomi, politik och ideologi, till konst, etikett och mode. Under tidsandan finns en historisk samhällsformation. I sin första och mycket emotsedda bok Ur Ruinerna – 2000-talets höger växer fram använder Andersen termen ”den liberala ordningen” för att beskriva den historiska samhällsformation ur vilken vår tids anda är sprungen. Den liberala ordningen uppstod efter 1945 har på många sätt varit framgångsrik, men präglas sedan 1970-talets början av inneboende motsättningar som är olösliga inom den liberala ordningens ramar. Den liberala ordningen befinner sig således i en kris, som gör att vi nu står i övergångsskedet till en ny samhällsformation och därmed en helt ny tidsanda.
Den liberala ordningens kris är, det är min tolkning av Andersens studie, mest synlig i den kapitalistiska världsekonomins globala metropoler, som exempelvis USA, England, Frankrike och Tyskland, men även i regionala metropoler som Sverige. Den liberala ordningens kris är kort uttryckt inte kapitalismens kris, utan metropolernas kris. Kapitalismen är till och med starkare än förut, om man ser till dess oöverträffade förmåga att producera varor, skickligt anpassade och varierade efter konsumenternas olika behov och smaker.
Nyckeln till kapitalismens framgång är dess gränslöshet, dess förmåga att tvinga och locka allt större delar av jordens befolkning att utveckla, professionalisera och sälja sin arbetskraft. Kapitalismen berömmer sig av sin fördomsfrihet, ty för den är det likgiltigt om arbetarna är män eller kvinnor, heterosexuella eller homosexuella, kineser eller vietnameser. Vid de löpande banden i bilfabrikerna i Shanghai eller tvål-och schampofabrikerna i Ho Chi Minh-staden bedöms arbetarna bara utifrån sin produktivitet.
Men när tillverkningsindustrin växer i Kina eller Vietnam, krymper den i länder som Sverige eller Frankrike – relativt i termer av de förädlingsvärden den producerar och absolut i termer av det antal arbetare den sysselsätter. Detta är inte enbart resultatet av utlokaliseringar, utan också av tekniska innovationer och rationaliseringar. I metropolerna ersätts produktionen av varor med produktion av tjänster, hårklippning, barnpassning, IT-understöd, osv., som är arbetskraftsintensiv och utmärks av låg eller svagt växande produktivitet. Grundförutsättningen för en lönsam produktion av privata tjänster i den kapitalistiska världsekonomins metropoler är låga reallöner och ökad lönespridning. Till detta bidrar en massiv invandring från världskapitalismens periferi, men också sänkt facklig organisationsgrad och en ekonomisk politik inriktad på att bekämpa inflation snarare än arbetslöshet.
I den gamla arbetarklassens ställe träder en dåligt organiserad, atomiserad och prekariserad arbetarklass. De kommunistiska och socialdemokratiska partiernas väljarbas försvinner. Men viktigare än så är att nationerna i metropolerna degenererar och upplöses. Nationernas livsluft är patriotismen, men patriotismen fördunstas till en till intet förpliktigande känsla, om den inte förmår att omvandla sig till ett organiserat intresse, med allmängiltiga anspråk. Den hierarkiskt organiserade och disciplinerade arbetarklass som tidigare gav armar åt nationerna och röst åt patriotismen är nu förflyktigad i metropolerna.
De nationella bourgeoisierna i metropolerna kan inte heller ge patriotismen något understöd. De är demoraliserade, dels genom konkurrensen från billiga importvaror från periferin, dels genom det ekonomiska beroendet av globalt verksamma affärsbanker och transnationella företag. De anonyma och ansiktslösa tjänstemän som fyller deras styrelserum är ett skikt av teknokrater och ekonomer för vilka ord som ”nation” och ”patriotism” saknar betydelse. De hämtar språk och tankevärld från de korrumperade akademier från vilka den nyliberala och globalistiska ekonomins och managementteorins dogmer sprids.
Samma akademier fungerar också som lärosäten för de byråkrater som har till uppgift att administrera metropolernas offentliga välfärdstjänster, som privatiseras och eroderas parallellt med nationernas upplösning. En förvandling äger rum, från välfärdsstat till terapeutisk stat, vars uppgift blir att förnumstigt undervisa medborgarna om värdet av bland annat värdegrundsdemokrati, mänskliga rättigheter, tolerans, mångkulturalism, antirasism och queerfeminism. Tillsammans med nyliberalism smälter dessa idéer samman till en liberal politisk korrekthet, som dess anhängare uppfattar inte som en ideologi, utan som en etik och etikett, giltig för alla människor.
Huvudtemat i Andersens bok är emellertid inte metropolernas kris som sådan, utan de tänkare och rörelser som bjuder motstånd mot den liberala politiska korrektheten. Dessa återfinner Andersen inom den anti-liberala nya höger som får fotfäste i det tidiga 70-talets Frankrike. Styrkan i den franska nya högern är dess respektlöshet inför den politiskt korrekta liberalismens moraliska anspråk. Under den moraliska fernissan döljer sig ett autoritärt anspråk på underkastelse under den liberala ordningen – trots att den allt oftare levererar dåligt betalda jobb, sämre välfärdstjänster och livsmiljöer präglade av kriminalitet och etnisk splittring.
Frihet i den liberala ordningen sammanfaller i själva verket med möjligheten för den enskilde att abstrahera sig från sin könsliga, sexuella, etniska och nationell identitet, vilket är precis vad samhällslivet i metropolerna erbjuder. Det är också den sortens frihet som krävs om deras befolkningar skall kunna reduceras till en massa av likvärdig arbetskraft, strömlinjeformad för de expanderande låglönearbetsmarknaderna. I den liberala ordningen existerar etniska och kulturella identiteter som ett givet faktum enbart för minoritetsgruppernas medlemmar, nämligen i deras relation till den terapeutiska staten. För majoritetsbefolkningarna däremot är alla identiteter en fråga om livsstilsval, som de transnationella företagen skickligt avläser och vet att omvandla till varumärkesval.
Den identitära rörelsen hämtar inspiration från den nya högern och delar dess ambition att bryta den liberala ideologiska hegemonin, men arbetar främst med nätverksbygge och gatuaktioner. Genom att väcka det liberala etablissemangets ilska och fördömanden inför aktioner som vanligt folk uppfattar som både moraliskt riktiga och okontroversiella, väcks en medvetenhet om ihåligheten i dess moraliska anspråk. Den liberala ideologins likformighet och gränslöshet gör den lätt att tillämpa i samtliga metropoler, men detta gäller också den identitära rörelsens gatuaktioner och provokationer. Från Frankrike sprider den sig därför också till andra länder i Europa.
Intresseväckande nog letar sig den nya högern och den identitära rörelsen även utanför Europa nämligen till USA. Den alternativa högern i USA är visserligen en brokig rörelse, men med kritiken av liberalismen som en gemensam nämnare. Dess memetiska krigföring, internetaktivism och förmåga att tränga in i populärkulturen kompletterar också den identitära rörelsens agit-prop-liknande aktivism. Till och med Trump använde sig av den alternativa högerns memer. På det hela taget är Trump en positiv företeelse, med sin patriotism (”civic nationalism”) och kritik av den politiska korrektheten, även om hans utrikespolitiska aggressivitet gentemot bland annat Syrien och Iran väcker berättigad kritik.
Intressant är också Andersens genomgång av situationen i den kapitalistiska världsekonomins periferi, med länder som bland annat Ryssland, Tjeckien, Filippinerna och Venezuela, vars politiska eliter oftare visar sig immuna mot den liberala hegemonin och öppna för att bygga sin legitimitet på de inhemska befolkningarnas stöd.
Andersens bok är i sig självt ett vittnesbörd om att tidsandan håller på att förändras, bort från 1990-talets och det tidiga 2000-talets livströtta leda. Jag delar hans optimism. Samtidigt finns barnsjukdomar hos de rörelser Andersen skildrar. Många är präglade av subkulturella inslag och referenser till huliganistiska rörelser som i breda folklager uppfattas som både främmande och oattraktiva. Det spelar i det sammanhanget mindre roll om man kallar dem ”mannaförbund”. Andersen påpekar att ett mannaförbund som framgångsrikt utmanar den liberala ordningen måste ha en konkret funktion, men vilken funktion är viktigare än den funktion som en gång innehades av arbetarklassens organisationer? Den frågan kan varken ställas eller besvaras utan de horisonter Andersen öppnar i sin bok och i sina bloggtexter.