Många människor önskar förändringar i sina liv. ”Jag vill ha ett nytt liv.” Få människor är beredda att göra ansträngningen för att nå dit. Ännu färre människor förbinder ett nytt liv och en genomgripande förändring samhälle de lever i. Nästan inga människor är beredda att försöka förändra samhället, för att på så sätt förändra sina livsbetingelser. Det verkar också fullständigt rationellt att tänka så.
Slutsatsen blir att det egna livet och samhället får duga som det är – det är inte bra, men bra nog. Ungefär så kan man nog också sammanfatta folkopinionerna i Västerlandet – eliterna är inte bra, men de administrerar våra samhällen på ett sätt som är bra nog. De ger oss inte allt, men låter oss sköta vårt i tillräcklig omfattning för att vi skall kunna få något. Kostnaden att obstruera och på allvar visa sitt missnöje förblir allt för hög. Missnöjet förblir passivt och privat.
Sedan sekelskiftet finns det dock många tecken som tyder på att denna slutsats inte längre äger fullständig giltighet. De ekonomiska, politiska och mediala eliterna styr och administrerar inte längre våra samhällen på ett sätt som är bra nog. Många vanliga människor frågar sig till och med om eliterna kan eller ens vill administrera våra samhällen. Kortfattat uttryckt: deras samhälle är inte längre vårt samhälle.
Tydligast märks denna förändring kanske i synen på de västerländska nationerna. På den ena sidan finns eliterna som gör allt de kan för att distansera sig från och slippa ta ansvar för de nationer de en gång helst ensamma ville forma, utveckla och administrera. På den andra sidan finns folken, som yrvaket och motvilligt finner sig lämnade ensamma med något de aldrig blivit betrodda att själva ta helt ansvar för.
Med ett resonemang hämtat från den gamla, naturrättsorienterade juridiken skulle man kunna säga att folken (tvingas) tillägna sig de nationer eliterna kommit att avyttra från sitt medvetande och sin livserfarenhet. Med termen ”avyttrande” avsåg juristerna ursprungligen den process, genom vilken en person överför äganderätten över ett ting till en annan person. För att äganderätten över ett ting skulle kunna avyttras och tillägnas av en annan person krävdes, tänkte man sig, en ömsesidig viljeakt, deklarerad genom exempelvis ett gåvokontrakt eller köpekontrakt.
Du kan exempelvis tillägna dig en annan persons bil, om den personen väljer att avyttra bilen, genom att ge dig bilen som gåva eller sälja den till dig. Om du däremot tar en annan persons bil, mot dennes vilja, är bilen visserligen under din kontroll, men den är fortfarande inte din. Omvänt, om du lämnar din egen bil i skogen är den likafullt din bil, och du bär ansvar för att frakta bort bilen och kanske också se till att bilen avställs och skrotas.
I ett samhälle där människors ekonomi är beroende av handel, blir möjligheten att avyttra och tillägna sig andra personers egendom en avgörande förutsättning för allt ekonomiskt liv. Tillägnande och avyttrande av egendom blir lika självklart som inandning och utandning. Tanken att tillägnan och avyttrande definierar själva den mänskliga livsrytmen verkar därför inte helt orimlig. Det sistnämnda förklarar förmodligen varför naturrättslärans begrepp migrerat till både ekonomi och filosofi.
Tillägnan och avyttrande är, skulle man kunna hävda, inget annat än former av igenkänning och förfrämligande, två allmänmänskliga livserfarenheter, som på samma gång utesluter och ömsesidigt betingar varandra. I den mån nationen är levd blir den själv en livserfarenhet, präglad av både gemenskap (igenkänning) och utanförskap (förfrämligande). En nation lever så länge den förblir en form för igenkänning hos medlemmarna av ett folk, stark och dynamisk nog att inte bara övervinna, utan också stärkas av deras främlingskap inför varandra.
Eliter som blivit främmande inför sina nationer, blir snart också främmande inför sina folk. Främlingskapet är ömsesidigt, liksom fientligheten, vilket förklarar det folkliga missnöjets förvandling till ett offentligt och aktivt missnöje. Man förstår inte varandra, skrattar åt varandra, förvånas och äcklas av varandra, skräms, hotas och upprörs av varandra, hatar varandra och kämpar mot varandra – i en konfrontation utan synbart slut och utan hopp om försoning.
Den lidelsefulla konfrontationen mellan elit och folk bottnar likväl i en process av avyttrande och tillägnan, lika saklig och lidelsefri som det dagliga och vardagliga bytesprocess som äger rum på i marknaderna för varor. På marknaderna byter varorna inte enbart ägare, utan de blir också prissatta. Genom priset avyttrar varan sin nationella särart så att den kan jämföras med varje annan vara i hela världen. I förlängningen måste varorna vara användbara och nyttiga för vemsomhelst, varsomhelst.
Volvon exempelvis måste kunna köras av både en fransman och en amerikan, och om den är svensk, så är den svensk på ett allmängiltigt sätt, i meningen att den signalerar allmängiltiga svenska värden, som funktionalitet, trafiksäkerhet osv. De delar som hopmonterade ger Volvon dess ”svenska” funktionalitet produceras (nästan) varsomhelst och av vemsomhelst. Kapitalet som finansierar produktionsanläggningar, robotar och löner har heller ingen särskild nationell hemvist. I slutänden på denna process avyttras själva det privata och nationella ägandet och blir institutionellt och internationellt – Volvo Personvagnar exempelvis ägs både av kinesiska Geely och svenska AP-fonden.
Mycket har förstås redan sagts om den typ av internationaliseringsprocesser som skisserats ovan, men det finns ändå ett par iakttagelser som förtjänar att upprepas. Den första är att de nationella ekonomierna tenderar att inordnas i den internationella ekonomin. Följden blir att mycket av den nationella varuproduktionens särart, omfattning och inhemska ägande och kontroll går förlorad. Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå varför eliterna blir allt mer främmande för sina nationer.
Omvänt är det också lätt att förstå varför folken blir lämnade med nationer som mest liknar tomma skal, en geografisk yta fylld av människor av olika nationaliteter, som i bästa fall pratar samma språk, men utan en gemensam nationell ekonomi. I motsats till vad naturrätten kräver har Västerlandets nationer varken avyttrats eller tillägnats i enlighet med en ömsesidigt deklarerad vilja – ”samhällskontraktet är brutet” som det brukar heta i den offentliga debatten.
Den andra iakttagelsen är att internationaliseringsprocesserna, inte är så spontana som man kanske kan tänka sig om man följer det resonemang jag skisserat ovan. Istället genomförs metodiskt och medvetet, genom politisk och administrativa åtgärder, genom samordnad lagstiftning, internationella avtal och handelsunioner. Planläggare är den nya administrativa klass av akademiker, teknokrater och ekonomer som positionerar sig mellan de högsta politiska ledarna och folken.
Det sistnämnda är viktigt, för det innebär att nationens utmönstring ur medvetandet sker snabbare och mera metodiskt. I den administrativa klassen framstår – inte helt utan rätt – nationerna som omoderna hinder för specialisering, effektivisering tillväxt, jämförbarhet, samordning och harmonisering, inom handel, ekonomi, administration och politik. Nationernas inverkan på dessa områden är kort sagt ett problem som måste lösas, nämligen genom eliminering, i enlighet med det program som föreskrivs av representanterna den klass som uppfattar sig som samhällets främsta problemlösare.
I sin bok The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy, noterar Christoffer Lasch att de administrativa klasserna i Västerlandet utmärks av en psykologi och självuppfattning, som gör den särskilt ovillig att ta till sig invändningar från de inhemska befolkningarna. Till skillnad från den tidigare jordägande aristokratin är man fast övertygad om att man förtjänat och inte förlänats sina privilegier. Invändningar mot den egna maktutövningen bemöts ofta med oförstående och förakt, snarare än ödmjukhet och ridderlighet, eftersom den antas komma från personer med sämre utbildning och därmed sämre probleminsikt och problemlösningsförmåga. Just denna psykologiska egenhet förklarar förmodligen den franska regeringens och myndigheternas svårighet att förstå och bemöta de gula västarnas protester, under hösten 2018 och våren 2019.
Problemformuleringen kring nationen uppfattas heller inte som ett privilegium, utan som en logisk konsekvens av djupare kunskaper i teknik, ekonomi, administration, osv. I förlängningen blir inte bara nationerna, utan också stora delar av befolkningarna ett problem som måste elimineras, genom begränsningar i yttrandefriheten och kanske också rätten att rösta, åtminstone i folkomröstningar.
Ställda inför befolkningarnas missnöje önskar nog många av den nya administrativa klassens representanter helst isolera sig och helt enkelt sluta sig samman med människor som man känner igen sig i, alltså människor med liknande utbildningar och värderingar, och samma positiva grundsyn på ekonomins och politikens internationalisering.
I en debatt nyligen, med Gustav Kasselstrand, ger Alexander Bard uttryck för en snarlik uppfattning, när han talar om de globala stadsstaterna som framtidens politiska enheter. I dessa stadsstater skulle endast de dugliga släppas in, IT-entreprenörer, designer, musiker, osv., kort sagt de ideala medborgarna för den administrativa klassens omsorger. Vad detta innebär för de delar av befolkningarna som inte platsar i de globala stadsstaterna förklarar inte Bard närmare. För dem återstår endast, så långt jag kan bedöma, att antingen dö eller protestera. Om denna protest också räcker för att väcka de västerländska nationerna till liv eller om det blir en impuls till helt nya former för gemenskap och igenkännande får framtiden utvisa.