Enligt Heckscher var det stora utländska inflytandet främst koncentrerat till en hundraårsperiod, från 1815 till 1914. Därefter fortsatte Sveriges ekonomiska internationalisering, men då med ett (svårbedömbart) mindre stort utländskt inflytande. Det sistnämnda är bland annat avläsbart i Sveriges förmåga att allt oftare betala för sin varuimport samt i en växande svensk kapitalexport, vars värde allt oftare tenderade att överstiga värdet av den svenska kapitalimporten.
I den abstrakta horisont som öppnar sig genom Heckschers studie finns inget som på något påtagligt sätt förklarar de svenska statliga och offentliga eliternas och kadrernas aggressiva angrepp mot sin egen krystade ämbetsmannanationalism. Det finns med andra ord inget som förklarar varför huset Sverige inte bara förfaller, utan omigen sätts i brand. Sveriges ökade exportframgångar, utlandsinvesteringar och internationellt gångbara varumärken (Volvo, IKEA, ASEA, osv.) borde väl snarast ha stärkt den folkliga nationalstolthet som Sundbärg hävdar är svenskarnas enda genuina patriotism.
Ett svar på denna fråga kräver förstås mera ingående diskussion. En viktig observation i sammanhanget är att exportframgångar och kapitalimport inte nödvändigtvis kan omvandlas till nationell stolthet och självständighet.
I en studie från 1980-talet försökte C.H. Hermansson ringa in denna motsägelsefulla företeelse. På ena sidan beskriver Hermansson ett Sverige som efter 1914 (under 1920-talet närmare bestämt) förvandlas till ett litet makthungrigt och exploaterande imperialistiskt land. Men på den andra sidan beskriver han också Sverige som i allt större utsträckning förlorar sitt politiska och kulturella oberoende.
Jag skall inte göra något ingående försök att diskutera bristerna och förtjänsterna i Hermanssons diskussion. Däremot tror jag att man kan förstå den bättre genom att göra en distinktion mellan centrum och periferi, bekant från den sedan länge avsomnade beroendeskolan. Den främsta poängen i det här sammanhanget är att beroendeskolan inte betraktade den internationella kapitalistiska ekonomin inte som ett system av oberoende nationer/stater som bedriver handel med varandra.
Den internationella ekonomin utgörs istället av ett livskraftigt centrum av transnationell kapitalism dominerad av transnationella företag samt en stagnerande och underutvecklad periferi. Länder vars ekonomier i huvudsak hör hemma i världsekonomins centrum blir då ekonomiska metropoler. Länder vars ekonomier i huvudsak ligger i världsekonomins periferi förvandlas däremot till satelliter. Typiskt för satelliterna är att deras ekonomier till stor del är beroende av lågprisexport av råvaror (kaffe, tobak, råolja) till metropolerna. Det låga priset råvarorna leder till att man måste finansiera importen av färdigvaror med hjälp av lån från metropolerna.
Mot bakgrund av dessa teoretiska överväganden blir det lättare att förstå varför det utländska inflytandet på Sverige blev allt starkare efter 1920-talet, trots att de ekonomiska indikatorerna tydde på motsatsen. Internationaliseringen ledde till att Sverige flyttade in i metropolernas priviligierade krets. Men samtidigt ledde den till att Sveriges utrikeshandelsberoende ökade och att exporten till växande del kom att utgöras av export från transnationella företag med stor utlandstillverkning. Sverige blev i den meningen mindre självständigt än tidigare, låt vara att detta beroende kraftigt skiljer sig från den typ av beroende som gällde/gäller i de latinamerikanska länder som studerades av beroendeskolans ekonomer.
Hermansson antyder dock att det utländska inflytandet inte på något enkelt sätt kan förklaras som ett resultat av de transnationella företagens inverkan på svenskt samhällsliv. 1970-talets våg av kommersialiserad masskultur med amerikanska biofilmer och importerade LP-skivor, som Hermansson beskriver, kunde knappast ha fått det inflytande den fick om Sverige varit stark nation med en livskraftig patriotism.
Det leder oss tillbaka till de svenska eliternas angrepp på sin egen astroturfade nationalism. Om vi betraktar detta frenetiska angrepp utifrån vår invanda förförståelse av Sverige som en oberoende metropol blir det svårt att begripa varifrån angreppet kommer och mot vem/vad det är riktat. Men om vi däremot ser Sverige som en numera beroende metropol med satellitliknande egenskaper försvinner mycket av den obegripligheten.
För när ett land övergår till det stadium där det blir ett satellitliknande land förändras också de inhemska eliternas och kadrernas förhållningssätt till sin egen befolkning. Enligt min mening finns i det sammanhanget mycket att hämta från André Gunder Franks studie av den så kallade lumpenbourgeoisien i de latinamerikanska länderna.
Det intresseväckande med denna studie är att den försöker förklara varför de inhemska eliterna (köpmän, gruvägare, latifundieägare) i latinamerikanska länder inte utvecklade den typ av liberal och revolutionär patriotism och nationalism som utmärkte borgarklassen i flertalet europeiska länder under 1800-talet.
Under förra delen av 1800-talet hade man visserligen kämpat för politiskt oberoende från den spanska kronan, men så snart detta oberoende vunnits visade man sig ytterst beredvillig att acceptera ett närmast klientliknande ekonomiskt beroendeförhållande till det gamla Europa. Enligt Frank förklaras denna dubbelhet av att de latinamerikanska eliternas ekonomiska existens berodde på möjligheten att upprätthålla en stor export till Europa, som utgick från de havsnära regionerna.
För att reproducera sin ställning och makt var det nödvändigt för de latinamerikanska jordägarna och bourgeoisien att bekämpa alla krav från de inhemska regionerna och från latinamerikanska länder (exempelvis Uruguay) som försökte slå in på en annan, mera självständig ekonomisk utveckling. Nationalism liksom protektionism var ideologiska dödsfiender.
Om det stämmer att Sverige i allt större utsträckning förvandlats till en beroende metropol, med satellitliknande drag, verkar det inte orimligt att beskriva de svenska eliterna på samma sätt som latinamerikanska eliterna , dvs. som ett slags lumpenelit. Det betyder att de svenska eliternas ekonomiska existens står i motsatsställning till alla rörelser som verkar för ökad svensk självständighet och inre oberoende utveckling.
Vi skall därför inte bli förvånade när de svenska eliterna och deras kadrer angriper alla former av nationalism eftersom de hotar deras klientställning i förhållande till världsekonomins centrum. Förvånansvärt och intresseväckande är snarare varför man angriper något så harmlöst som svenskarnas blygsamma nationalstolthet. För det antyder att man uppfattar sin ställning som långt mindre säker än vad många tror. Det om något bör ingjuta mod och hopp hos de rörelser som vill se ett mera självständigt och oberoende Sverige.