Men en gruppevolutionär teori kan knappast helt förklara varför svenskarna, vid tiden för förra sekelskiftet, var mindre patriotiska än sina skandinaviska systerfolk. Enligt Sundbärg åtminstone var svenskarnas patriotism annorlunda än övriga folks patriotism, inte bara till graden, utan också till arten. Nationalstolthet, inte nationalism präglade svenskarnas förhållande till sin stat.
Ett annat sätt att närma sig den typiskt svenska patriotismen är att se den i ljuset av internationaliseringen av svensk ekonomi under 1800-talet. Som Eli F. Heckscher en gång påpekade utmärktes internationaliseringen av ett proportionerligt större inflytande från utlandet än tvärtom. Enligt Heckscher berodde detta på att Sverige industrialiserades långsammare än många andra länder i Europa, framförallt i Västeuropa och Centraleuropa. Detta utländska inflytande kunde utläsas i importen av både kapital och varor, men också i ”idéöverflyttningen”.
Det oproportionerligt större inflytandet för det utländska präglade inte bara den materiella produktionen, utan också kulturproduktionen. Svenskarnas kulturproduktion byggde således ofta på importerade byggnadsstilar, litteratursmaker och konstriktningar. Vidare skedde konsumtionen av kulturprodukterna inte uteslutande eller företrädesvis på de inhemska marknaderna utan i utlandet, genom export på en världsmarknad. Möjligheten att skicka en kulturprodukt på export markerade då som nu att man hade att göra med en kulturprodukt av högsta rang, lämplig även för den självkritiske och kräsmagade svenskens konsumtion.
Härav den lilla nationens självkritik och självpåtagna blygsel. Svenskheten var och är liksom bara värd något om den är solitt europeisk eller åtminstone kan vinna erkännande i Europa. Ett Europa som på Heidenstams tid i hög grad var synonymt med Tyskland – författarnas Kongo som Heidenstam uttryckte det.
På samma sätt förhåller det sig med de övriga karaktärsdrag som Heidenstam beskriver. Samma världsmarknad som ger näring åt blygseln stimulerar också modernitetsiver, nyttotänkande och längtan efter bekvämligheter. Det är på världsmarknaden som dessa karaktärsdrag och begär bekräftas och upphöjs till dygder. Inga av de karaktärsdrag Heidenstam beskriver är därför typiskt svenska.
Snarare är de typiska för varje nation som, då liksom nu, binder sin konsumtion (och produktion) med världsmarknaderna. Redan Adam Smith visste det, liksom Hegel och naturligtvis också Marx och Engels:
I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för sin tillfredställelse. I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Och såsom det går det går i den materiella, så går det också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga skapelser blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.
Produktionen och konsumtionen får, som Marx och Engels sammanfattar det i Kommunistiska Manifestet, ”kosmopolitisk gestalt”, och det är den andan som präglar Sverige när Strindberg och Heidenstam skriver om det svenska folklynnet och dess bristande patriotism.
Men även om vi accepterar ovanstående resonemang kan svenskarnas opatriotiska karaktärsdrag knappast ensamt eller ens huvudsakligen kan förklaras som en effekt av industrialiseringens oproportionerligt stora internationella beroende och inflytande. Det finns ju andra länder i Norden och även Östeuropa som också släpat efter, med ett långt mer patriotiskt sinnelag.
Sundbärg är i det sammanhanget inne på något viktigt när han påpekar att Sverige stod utanför den tidsrörelse som utgick från liberala och borgerliga nationalitetsidén. Den idéöverflyttning, som Heckscher nämner, gällde definitivt inte den flammande nationella idén, utan snarare knastertorra tekniska idéer presenterade i de europeiska tidskrifter som lästes av de svenska ingenjörerna.
Som förklaring till denna skenbara anomali nämner Sundbärg den (då) närmare hundraåriga freden och avsaknaden av inhemska nationella konflikter. Det nya Sverige var, i mycket, ett restrike som lämnat sina tidigare undersåtar, finnar, tyskar, balter, osv., åt sitt eget öde.
Svenska folkets inställning till patriotismen ter sig därför på många sätt rationell eftersom den befrämjade själva den industrialiseringsprocess som utgjorde det materiella fundamentet för dess existens. Men mycket av den svala inställningen till patriotismen och i synnerhet nationalismen berodde också på att den var ”astroturfad” som man skulle säga i dag. Den var med andra ord konstruerad, nämligen av de svenska ämbetsmännen – dit många gånger också kulturarbetarna hörde, i den mån de uppbar akademiska tjänster och statliga stipendier.