Nog känner vi väl alla att det finns där: en nedgång, en dekadens, jämngrå och trist, som ett gammalt hus som förfaller i novemberdiset. Som bara någon gång avbryts och livas upp av en och annan eldsvåda. Lyses upp i lågorna från raseriets barbari, från den förstörelsens perversa lustar som somliga kallar hat.
Husets namn är ”Sverige”. Ett hus är det, ett bygge och inte ett naturfenomen, såsom en grotta. Liksom många andra hus förfaller huset inte nödvändigtvis för att det är dåligt byggt – även om det finns många som också hävdar det – utan för att det blivit övergivet. Lämnat av samma människor som byggde det runt förra sekelskiftet.
Om man får tro professor Gunnar Broberg så byggdes landet Sverige av dess kulturarbetare, med andra ord dess konstnärer, tonsättare, bildhuggare, historiker, författare språkvetare och litteraturvetare. Inte landet som sådant, även om Broberg låter antyda att han tänker så, men väl den svenska nationalismen och den svenska nationalstaten.
Till sitt förfogande hade man ett visst färdigt material, nämligen det svenska folket och dess så kallade ”folklynne”. Folklynnet är här kanske den viktigaste faktorn, för om folklynnet inte är patriotiskt så finns heller ingen grogrund för en nationalistisk ideologi. Detta var åtminstone den slutsats som författare som August Strindberg, Gustaf Sundbärg och Verner von Heidenstam drog vid tiden för förra sekelskiftet.
Termen ”folklynne” användes i huvudsak i en ganska bred bemärkelse av dessa författare. Med folklynne avsågs alltså inte bara folkets anlag och temperament, utan dess tankesätt eller principer i vidaste mening. Med andra ord en beskrivning av ett folks karaktärsdrag, inte olik den moraliska folkkaraktäristik vi finner i exempelvis Kants antropologi.
Strindbergs, Sundbärgs och Heidenstams utgångspunkter var högst olikartade. Medan Strindberg ställer sig kallsinnig till patriotismen och Sundbärg ljum, så är Heidenstam i huvudsak entusiastisk. Det är också i Heidenstam som vi finner de minst hårda moraliska domarna över det svenska folket.
Men deras sätt att beskriva svenskarnas karaktär är ändå i många stycken likartade. Gemensamt för både Strindberg, Sundbärg och Heidenstam är som sagt att de beskriver svenskarna som ett folk vars lidelser och temperament gör det föga patriotiskt, åtminstone på det ostensiva och utåtriktade sätt som krävs för att nationalismen skall kunna vinna spridning och framgång.
Strindbergs förklaring till svenskarnas opatriotiska karaktärsdrag och hållning är på sitt sätt den enklaste. Det finns ingen specifik svensk nationalitet – med undantag för en del små egenheter. Det finns därför heller ingen jordmån för en nationalistisk ideologi och en svensk nation, det är alla fall min tolkning av Strindbergs resonemang.
Med sin vanliga fäbless för svepande och demagogiska argument hävdar Strindberg att allt det som vi tror är svenskt, inom språket, litteraturen, religionen, arkitekturen osv., i själva verket är obetydliga modifikationer av en bredare europeisk kulturströmning med djupa rötter i de indoeuropeiska folken och deras samhällsliv. Svensken är helt enkelt en europé, ja i framtiden till och med en ”tellurian”.
Heidenstam är, till skillnad från Strindberg, beredd att tillskriva svensken egna, självständiga karaktärsdrag. Kort sagt: en identitet. Visst, svensken är europé, men det är inget som negerar eller nullifierar hans svenskhet. Tvärtom är det något som han kan säga om sig själv just i kraft av sin svenskhet. Det är svenskens förnämliga internationellt gångbara kvaliteter – som författare och vetenskapsman – som gör honom till europé.
Svensken är dock inte patriot. Hans nyfikenhet och intresse riktas utåt, mot det utländska, inte inåt mot det inhemska. Heidenstam förknippar denna attityd med svenskens modernitetsiver, hans längtan efter bekvämlighet, nytta och hans förfinande och specialiserade behov och smak. Svensken sätter värde i gott vin och god tobak, men i sitt fosterland eller sin flagga? Inte så mycket. Svensken är en välståndssträvande borgerlig epikuré och därtill en köpman, inte en konservativ patriot. Utan konservatism ingen patriotism, tycks Heidenstam vilja säga.
Svensken är dessutom blyg, försagd, formell och i största allmänhet obekväm med sig själv, vilket gör honom trög och ovillig att fira nationella högtider. Svensken ett ämbetsmannafolk, ett folk av statliga ämbetsmän närmare bestämt. Ämbetsmannen håller sitt allvarstyngda huvud högt, noterar Heidenstam. Det svenska folket är ett folk vars själva existens är beroende av dess ämbetsmän, dess kadrer. Till och med språket läggs i svenskens mun – av ämbetsmännen.
Ett uppenbart problem med både Strindbergs och Heidenstams resonemang är deras bristande intresse för de objektiva förutsättningarna för de subjektiva (opatriotiska) karaktärsdrag de beskriver.
I vår tid har det blivit vanligt att beskriva dessa objektiva förutsättningar i gruppevolutionära termer. Sociala grupper, som exempelvis familjer, horder och stammar, konkurrerar med varandra i en slags evolutionär kamp om överlevnad. I denna evolutionära konkurrens selekteras och överlever grupper av individer med övervägande altruistiska karaktärsegenskaper, på bekostnad av grupper av individer med huvudsakligen egoistiska karaktärsegenskaper.
Medan altruismen i vissa grupper är släktskapsbaserad är den i andra grupper normbaserad. I det första fallet visar man sin altruism genom att gynna närbesläktade individer som tillhör den egna horden eller stammen. I det andra fallet visar man sin altruism genom ambitiösa krav på moralisk universalism, även mot icke-närbesläktade individer. Fördelen med denna sistnämnda strategi för gruppsammanhållning är att den baseras på skam och rykte, vilket gör den lätt att upprätthålla. Den hjälp den ger till individer i främmande grupper spelar mindre roll, under förutsättning att gruppen lever i relativt glesbefolkade områden, i likhet med de jägar- och samlarpopulationer som en gång levde i Skandinavien.
I den mån det finns ett släktskap eller kontinuitet mellan dessa populationer och de nuvarande befolkningarna i Skandinavien skulle man kunna hävda att skandinaver utmärks hög grad av altruistiskt beteende som kan utsträckas även till andra folk. Samma altruistiska karaktärsdrag som gör svensken till en bra lagspelare, gör honom dessvärre till en rätt usel patriot.